I början av det nya millenniet arbetade jag på en bok som fick titeln Det moderna genombrottet i nordisk universitetsfilosofi. I det sammanhanget intresserade jag mig för den så kallade Uppsalafilosofin. I artikeln om Adolf Phalén i Svenskt Biografiskt Lexikon stod att läsa att denne i sin ungdom genomfört en studieresa till Heidelberg och Freiburg im Breisgau – utan någon referens. Jag skrev till artikelförfattaren Thorild Dahlquist och frågade varifrån han hämtat uppgiften och fick till svar att det kunde han dessvärre inte längre minnas. Det gick ganska exakt ett år innan jag fick ett nytt brev från Dahlquist. Nu hade han hittat källan. Uppgiften var hämtad ifrån Efraim Liljeqvists sakkunnigutlåtande i samband med att Phalén 1916 sökte professuren i teoretisk filosofi i Uppsala. Ganska så fantastiskt, han hade alltså haft min fråga i bakhuvudet under ett helt år.

Jag visste att Dahlquist var en närmast legendarisk person i det akademiska Uppsala. Inte därför att han hade gjort någon lysande akademisk karriär, utan därför att det fanns få människor som kunde så mycket filosofi som han. Om denna lite mytomspunna person har Lennart Nordenfelt publicerat en bok: Sokrates i Uppsala. En bok om och av Thorild Dahlquist (Acta Universitatis Uppsaliensis). Som framgår av undertiteln är det inte bara en bok om Dahlquist, utan denne kommer själv till tals i en omfattning som gör det berättigat att även tala om en bok av honom. Nordenfelt, som själv studerade filosofi i Uppsala på 1960- och in på 70-talet, utkom för ett par år sedan med en läsvärd bok om filosofiprofessorn Konrad Marc-Wogaus liv och verk.

Thorild Dahlquist föddes 1920 och avled 2009. Under mer än sextio år var han en del av Uppsalas filosofiska och akademiska miljö. Han kom från ett starkt religiöst hem, men själv trodde han aldrig på någon högre makt än den mänskliga tanken. Sitt första studieår tillbringade han vid Göteborgs högskola, där han bland annat hade den landsflyktige tysk-judiske filosofen Ernst Cassirer som lärare. Men under resten av sitt liv förblev Dahlquist trogen Uppsalamiljön. Han lade fram en opublicerad licentiatavhandling 1949 innehållande nästa bara logiska formler. Några år senare började han undervisa i filosofi. Åtskilliga år senare, 1970, utnämndes han till hedersdoktor vid historisk-filosofiska fakulteten, och strax därefter blev han forskarassistent på livstid. En mycket ovanlig akademisk bana.

Under alla år var universitetsbiblioteket, Carolina Rediviva, ett andra hem för honom. Många har vittnat om den betydelse som hans undervisning har haft för dem, och det finns förmodligen inte något filosofiskt avhandlingsmanus från den tiden som inte Dahlquist läste och kommenterade. Hans hustru, Ann-Mari Henschen-Dahlquist, var också verksam vid filosofiska institutionen i Uppsala. Hon var för övrigt en av de första kvinnorna inom svensk filosofi.

Politiskt var Dahlquist liberal och sedan krigsåren en svuren antinazist. Han uttalade sig inte offentligt om politik, men väl i sina dagboksanteckningar. Apropå Olof Palmes jämförelse av julbombningarna av Hanoi 1972 med nazistiska förintelseläger heter det: ”Det är en enorm skillnad mellan handlingar, låt vara av fruktansvärd terrorkaraktär, som åsyftar en militär kapitulation, å ena sidan, och rasutrotning, å andra sidan. […] Men två grupper gläder sig naturligtvis åt Palmes jämförelser: de nyanslösa USA-ätarna och de forna nazisterna.”

Dahlquist syntes ofta iförd svart basker på gatorna i Uppsala, hälsande på vänner och bekanta. Men allt var förstås inte frid och fröjd. Jag ser två tillkortakommanden som satte sin prägel på Dahlquists liv. Det ena var han själv plågsamt medveten om: oförmågan att slutföra arbeten och publicera sig. Dahlquist publicerade två artiklar om logik i Bonniers Konversationslexikon 1943. Sedan dröjde det ända till 1976 innan han nästa gång fick något på pränt. I dagens universitetsvärld hade Dahlquist utan tvekan snabbt kvalitetssäkrats ut ur systemet. Det finns inte längre någon plats för den som är saktfärdig; tålamodet tryter snabbt med den som inte blir klar med saker. Det skall sägas att under 1980- och 90-talen blev Dahlquist något mera produktiv. Men han var och förblev en de muntliga samtalens och brevväxlingarnas man. Det är på detta plan som han spelat sin stora roll.

Som ett andra tillkortakommande ser jag Dahlquists oförmåga och väl även ovilja att öppna sig för annan samtida filosofi än den så kallade analytiska. En filosofisk hållning, menar jag, rymmer en principiell öppenhet och beredskap att pröva varje tankemöjlighet. Detta innebär naturligtvis inte att man även måste acceptera allt som cirkulerar på den filosofiska marknaden. Men som jag ser det var Dahlquist alltför fast i den filosofiska tradition som han hade skolats in i och som han verkade inom. På så sätt kan Dahlquist sägas förkroppsliga ett stycke svensk filosofihistoria. (Att hans antinazism gjorde Heidegger omöjlig kan man dock förstå.)

Låt mig till slut återvända till min brevkontakt med Dahlquist. Hans brev var skrivna för hand och skickades naturligtvis med gammaldags postgång. I hans svarsbrev på min ursprungliga fråga heter det bland annat: ”Eftersom jag inom kort blir 81, förmodar jag att jag är den äldre – och föreslår övergång från ’Ni’ till ’Du’.” Ett vackert minne av en människa som jag aldrig träffade.