Det var så tunt att det knappt kunde kallas för ett tyg. En klänning i siden dolde varken kvinnans former eller hennes anständighet, skrev han. Själva äktenskapsfundamentet eroderade när vilken man som helst kunde se rakt genom tyget och inget lämnades åt fantasin.

Vad Seneca möjligen missade var att siden just på grund av dessa egenskaper var ett material helt i romarnas smak. Petronius ekivoka roman Satyricon från samma tid berättar om det dekadenta livet i Rom. Genom skildringar av överdådiga middagar och extravaganta sängkam marscener gestaltas ett liv i lyx som aldrig hade varit möjligt utan en ständig, aldrig sinande ström av flärdfulla produkter från öst. På kamelrygg fraktades dyrbarheterna till Rom. Det som möjliggjorde denna import var Sidenvägen, som slingrade sig fram mellan bergspass och öknar från Kina till Medelhavet.

Plinius den äldre, samtida med Seneca, var något av en moralist och upprördes av det höga priset på siden. Det är ett material som endast tjänar till att få de romerska damerna att glittra och lysa, och det uppdrivna priset är en skandal, klagade han. Men han visste att de romare som hade råd gärna skulle betala det dubbla.

Plinius var också den som myntade uttrycket ex Africa semper aliquid novi. Det kommer ständigt något nytt från Afrika. Romarna vände sig österut och söderut, mot Asien och Afrika. Där fanns de rikedomar de traktade efter.

Med boken The Silk Roads vill Oxfordhistorikern Peter Frankopan flytta vårt invanda fokus från Europa och få oss att likt romarna blicka mot öster. I det eurocentriska perspektivet har Rom alltid varit historiens mittpunkt, men Frankopan driver framgångsrikt sin tes att det var utmed Sidenvägen, framförallt i Persien, som den värld skapades som vi fortfarande lever i. Det var på den urgamla karavanleden som öst och väst först möttes. Handel uppstod och militära erövringar vidtog, vilket ledde till att idéer, kulturer och religioner spreds. Imperier föddes och gick under i Asien. Judendom, buddism, kristendom och islam konfronterades med varandra utmed Sidenvägen på ett sätt som aldrig skedde längre västerut i Europa.

Boken har undertiteln A New History of the World. Det är den bilden, den alternativa historieskrivningen, som Frankopan vill få oss att se. Västvärldens öde har i alla tider varit oupplösligt kopplat till länderna i öster. Inte bara siden utan även politik, religion och kultur har kommit från det hållet och format västerlänningars världsbild.

Frankopans berättelse tar avstamp i den kinesiska Handynastins expansion ett par århundraden före Kristus. Riket utvidgades västerut. I trakterna av Taklamakanöknen levde nomader som födde upp hästar, vilka åtråddes av kineserna. Ett nätverk av byteshandel uppstod och med tiden etablerade sig siden som det dyrbaraste av alla bytesobjekt. Siden, berättar Frankopan, visade sig vara mer användbart som betalningsmedel än mynt och spannmål, vilket också användes. Siden hade ett beständigt värde. Till skillnad från kinesiska mynt accepterades det överallt och till skillnad från spannmål ruttnade det inte.

Efterfrågan på det undersköna materialet ökade och Sidenvägen sträcktes längre och längre västerut tills den nådde Medelhavet.

Samtidigt hade en liten stad på den italienska stövelns västkust börjat utvecklas från ett provinsiellt bakvatten till ett regionalt maktcentrum. Rom trädde fram som en krigarstat och dess främsta kännetecken blev dess framgångsrika arméer som lade under sig stora delar av den europeiska kontinenten. Men, påpekar Frankopan, det var inte de europeiska besittningarna som skapade Roms rikedom och makt. Det var genom att erövra Levanten och framförallt Egypten med sina oändliga spannmålsfält som Rom säkrade sin livsmedelsförsörjning.

Därefter skickades expeditioner ut för att undersöka kungariket Axum i nuvarande Etiopien och det sabeiska kungadömet i dagens Jemen. Aqabaviken utforskades, och sedan tog kejsar Augustus ett helhetsgrepp på de geografiska ambitionerna genom att beordra en kartläggning av länderna längre österut. Vid vår tideräknings början författade geografen Isidorus från Charax sitt verk Stathmoi Parthikoi där han metodiskt angav distanser och övernattningsstationer utmed karavanvägen mellan Indien och Anatolien.

Geografen Strabo, som är upphovsman till den första navigationsbeskrivningen av det eritreanska havet, det vill säga Röda havet, berättade att så många som 120 romerska fartyg om året seglade från Egypten till Indien efter det att romarna hade erövrat regionen. Världen öppnade sig, och den öppnade sig österut. Det sassanidiska riket i Persien, där förmögenheter skapades genom handeln på Sidenvägen, kom att utöva en stark kulturpåverkan på Rom. Den persiska religionen zoroastrism, som dominerade Centralasien och Främre Asien i 1 200 år, har haft ett djupgående inflytande över judendom, kristendom och islam.

Idag vittnar arkeologiska fynd av romerska produkter i Indien om den omfattande handel som uppstod kring det första århundradet efter Kristus. Denna handel var i full gång nästan 1 500 år före Vasco da Gama, vars största bedrift inte var att korsa Indiska oceanen, utan istället att runda Afrikas sydspets och på så vis öppna upp en fartygsrutt från Europa till Indien.

Berättelsen om civilisationernas uppkomst handlar till stor del om de monoteistiska religionerna som föddes i Mellanöstern och sedan spreds. Först i närområdet, men sedan huvudsakligen österut och nordost. Frankopan berättar om hur den styrande eliten bland khazarerna i norra Kaukasus lät omvända sig till judendomen på 800-talet, men även om hur judar i Georgien långt tidigare hade låtit döpa sig. Armenien och Georgien antog kristendomen som statsreligion redan på 300-talet, samtidigt med Etiopien. När den bysantinske kejsaren Konstantin lät döpa sig fick kristendomen ett väldigt uppsving som inte bröts förrän på 600-talet när islam gjorde entré i Mellanöstern och Asien.

Under islams storhetstid blomstrade länderna utmed Sidenvägen. Handeln med Europa gjorde dem förmögna och städer som Damaskus, Teheran, Bagdad och Samarkand förvandlades till sannskyldiga monument över den rikedom som alstrades utmed den långa karavanrutten.

Utan Sidenvägen hade Konstantinopel aldrig fått den betydelse som staden fick. Det var dit många av Österlandets rikedomar fraktades efter det att romarriket hade delats. Konstantinopel blev en vallfartsort för djärva och företagsamma män som ville skapa sig en framtid. Vikingar från Norden anslöt sig till kejsarens elittrupper och gifte sig sedan med högättade kvinnor varvid släktbanden skapade allianser över hela Europa. Norrmannen Harald Hårdråde var en av dem som på 1000-talet tjänstgjorde i kejsarens livgarde i Konstantinopel. Han gifte sig med Elisabeth av Kiev, dotter till Jaroslav den förste och svenskan Ingegärd Olofsdotter. Han blev därefter kung av Norge. Jaroslav, som var storfurste av Kiev, hade två döttrar till som gifte sig med var sin kung – den ungerske och den franske. En son gifte sig med polske kungens dotter medan en annan gifte in sig i den kejserliga familjen i Konstantinopel. Kungafamiljen i Kiev spred sina gener över hela Europa.

Smolensk, Kiev och Novgorod växte till tunga handelscentra på samma sätt som Venedig, Genua och Pisa gjort tidigare. Nyckeln till den ekonomiska framgången var hela tiden densamma: handeln med Österlandet via Sidenvägen.

Man kan notera att Frankopan behandlar det kristna erövrandet av Jerusalem 1099 något schematiskt. Möjligen tycker han att den korta period då korsfararna dominerade Levanten utgjorde en parentes i historien som inte fick så stora konsekvenser. Han skriver att medeltiden i Europa brukar betraktas som korstågens era då påvedömets herravälde växte och kyrkan etablerade sig som jämbördig med den världsliga makten. Men dessa händelser var inte på långt när så historiskt betydelsefulla som mongolernas erövringskrig, som ägde rum vid samma tid. De krigiska ryttarna stormade fram på Sidenvägen och lade under sig allt land från Kina till Polen. De knöt därmed ihop hela den långa handelsrutten under ett styre vilket gjorde det möjligt för Marco Polo att göra sin berömda resa till Kina.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Därefter följde Osmanska rikets framväxt, erövrandet av Balkan och krossandet av Bysantinska riket. När kristenhetens mäktigaste kyrka Hagia Sofia i Konstantinopel förvandlades till en moské fruktade många kristna på fullt allvar att Harmagedon stod för dörren. Denna fruktan skulle övergå i en känsla av triumf när portugiserna i slutet av 1400-talet skakade om spelplanen genom att upptäcka sjövägen till Indien och därmed lägga under sig både krydd- och sidenhandeln, samtidigt som Amerika uppenbarade sig som en hägring i väster. Ett nytt mål för djärva europeiska entreprenörer.

Som nämnts tidigare har Persien en särskild plats i Frankopans hjärta. Han betonar återkommande det persiska rikets centrala betydelse för utvecklingen söder om Kaukasus, beläget mitt på Sidenvägen som en bro mellan öst och väst. En betydelse som har bestått fram till våra dagar. För Alexander den store var Persien det självklara erövringsmålet och landet har sedan dess spelat en huvudroll i Asiens utveckling. I nutid har britter, ryssar och amerikaner försökt ta kontroll över Iran, Irak och Afghanistan. Alla har skändligen misslyckats.

Merparten av de länder som Frankopan behandlar i The Silk Roads har idag oljan som bas för sin ekonomi. Det gör dem till nyckelaktörer i den globala handeln. Frankopan är närmast hånfull mot dem som påstår att länder som Brasilien, Vietnam och Sydkorea skulle vara pådrivande i den moderna, globala ekonomiska utvecklingen.

Det är fortfarande i länderna öster om Medelhavet utmed den gamla Sidenvägen som framtiden skapas och världens öde avgörs, hävdar han. Kina och Indien bär syn för sägen med sina expanderande ekonomier och geopolitiska ambitioner. Siden är inte längre den stora exportprodukten, men från Iran, Irak och Afghanistan kommer politiska ideologier, flyktingar och terrorhot som varje dag tvingar omvärlden till nya taktiska överväganden.

Frankopans profetior, baserade på hans djupa kunskaper om den gamla Sidenvägen, bör tas på största allvar. Västvärlden relativiserar de starka religiösa och politiska krafterna i dessa länder på egen risk.