De efterföljande samlingarna Styles of Radical Will (1969), On Photography (1977) och Under the Sign of Saturn (1980) befäste hennes ställning som tongivande kulturskribent. I dessa och andra verk gjorde sig Sontag till förespråkare för den experimentella europeiska romanen och för i USA mindre bekanta namn som Ionesco, Artaud och Godard.

Inte minst uppmärksamhet väckte hennes texter om mindre vanliga företeelser i kulturdiskussionen som pornografi och camp, vilkas olikartade uttrycksformer underkastades samma rigorösa analys som andra, mera accepterade kulturyttringar. När Sontags idéer snabbare än vad hon vågat hoppas på blev allmängods och när distinktionen mellan högt och lågt i estetiska sammanhang alltmer suddades ut bland kritiker och den intresserade allmänheten, ändrade hon fokus i sitt skrivande för att mera entydigt framhålla betydelsen av en elitistisk kanon och klassiska kulturella värden. Hon förlorade då något av sin forna prestige även om hennes insats blev – och fortfarande är – ett viktigt memento för dem som ger sig in i den kulturella debatten.

Under större delen av sitt liv förde Sontag mer eller mindre noggrant anteckningar i olika häften, i vilka längre reflektioner kring estetiska teman och personliga relationer blandades med dagsaktuella ögonblicksbilder av dagbokskaraktär, citat, uppslag till berättelser och listor med bok- och filmtitlar. Utdrag ur de tidigare notisböckerna, från perioden 1947–1963, publicerades under samlingstiteln Reborn för ett par år sedan. Den andra delen, av planerade tre, kom ut i våras med titeln As Consciousness is Harnessed to Flesh och upptar åren 1964–1980. I likhet med den första delen är det inte helt klart vilka principer som har varit styrande för redaktören, tillika sonen, David Rieff i hans sammanställning av materialet.

Sontag skrev aldrig systematiskt ned sina tankar, och anteckningarna fördelas ojämnt över tiden. Ibland skriver hon mycket utförligt, ibland kort och elliptiskt. I notisböckerna spelar karriär och framgångar en förvånansvärt liten roll. Vi får knappast någon information alls om Sontags pågående arbete med sina essäer, vilka avvägande som har varit styrande för ämnesvalen eller några kommentarer till recensionerna. En kort notis från slutet av 1966 om antal sålda exemplar av Against Interpretation kommer exempelvis helt överraskande. Frånvaron av anteckningar som rör det intellektuella arbetet måste förstås mot bakgrund av den tydliga bodelning Sontag gjorde mellan sitt offentliga jag (till vilket hon räknade den publicistiska verksamheten) och privatlivet.

I sina anteckningar ägnar sig Sontag åt en skoningslös självanalys. Det blir ett ibland nästan plågsamt dissekerande av sina, som hon uppfattar det, graverande tillkortakommanden i sociala sammanhang och i förhållandet till dem som står henne nära – främst modern och kvinnliga bekanta. Hon känner sig främmande i större grupper, hon tvingas då ägna sig åt rollspel. Att ge sig in i sådant umgänge leder till ett ”moraliskt förfall”, att jämföra med att söka kärlek på en bordell.

I kontakten med andra människor känner hon skuld över att utnyttja dem i ett slags byteshandel där hon ger ”information” i utbyte för ”mänsklig värme”. För att befria sig från denna ”psykologiska vampyrism” skulle hon, som hon skriver, föredra att vara stum. Hennes asociala beteende besvärar henne emellertid bara till en viss gräns, eftersom det sociala livets konventioner inte kan stilla hennes ”hunger efter varats helhet” – en helhet som endast kan uppnås i dialog med en annan person och som inte är möjlig i en större grupp. De mångåriga försöken att finna en jämbördig samtalspartner leder till besvikelser fram till mötet med Joseph Brodsky 1976, vars betydelse läsaren dock bara indirekt kan sluta sig till.

I Reborn var det främst de utlämnande avsnitten om intima förhållanden till andra kvinnor som rönte mest uppmärksamhet. Även i denna andra del återkommer Sontag ofta till sina, som hon menar, misslyckade ansträngningar att vara sina partner till lags genom att inte göra tillräckligt avkall på sina egna krav. Felet är att hon inte är mera hänsynsfull, generös och originell. Inte heller vågar hon ge sig hän i nära relationer: ”Om jag bara kunde känna vad gäller sex det som jag känner om skrivande! Att jag är redskapet, mediet, instrumentet för någon kraft bortom mig […], som om naturen eller livet använde mig […] och jag lät mig användas.” Sådana ”masochistiska” försök att behaga följs av ett ifrågasättande av den egna emotionella kompetensen, hon kan skriva att om någon förskjuter henne är det ett tecken på dennes överlägsna egenskaper och goda smak. I sitt förhållande till väninnan Irene Fornes anklagar hon sig för att redan från början aldrig ha gett upp ”allt”, aldrig riktigt förnedrat sig och aldrig egentligen tyckt att hon var så dum som Irene begärde att hon skulle vara.

Denna sin dragning till självuppoffring i kombination med den egna klumpigheten i sociala sammanhang jämför Sontag med Simone Weils självpåtagna offerroll. I den franska mystikerns och filosofens levnadsöde kan hon finna beröringspunkter med sin egen andliga isolering, samtidigt som hon inspireras av Weils kompromisslösa sökande efter tillvarons djupare sanningar. Sontag ägnade henne en kortare essä 1963. En sådan extrem tänkare som Weil fungerar för henne som amfetamin och hon ser sitt eget författarskap i dennas efterföljd.

Till Weils andliga nivåer når hon emellertid inte upp eftersom hennes sinne inte är ”förstklassigt” nog, hon är helt enkelt ”inte tillräckligt galen, inte tillräckligt besatt”. Hennes beundran omfattar dock inte Weils asketism och celibat. Hon framhäver tvärtom betydelsen av de kvinnor som hon redan vid sexton års ålder kom i kontakt med och vilka, åtminstone vad det sexuella anbelangar, räddade henne. Hon skriver till och med att några våldtog henne, men tillägger att hon inte upplevde det som ”alltför hotande”. Därför kan hon utbrista: ”Hur tacksam är jag inte mot de kvinnor som gav mig en kropp och som gjorde det möjligt för mig att också ligga med män.”

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Sontags oförmåga att knyta sociala och intima band balanseras av hennes påfallande självsäkerhet i intellektuella frågor. Det starka intellektuella självförtroendet innebär att hon bara kan mäta sig med de allra bästa. Det är en tidig känsla hos henne att vara förutbestämd till att ta plats i de riktigt stora andarnas sällskap (”Nobelpristagarna”). Hon vill skriva ”något stort”, ”ett slags tankarnas Moby Dick”.

Enligt Sontag finns det tre slags författare: de som blir kända inom sitt eget språk; de som slår igenom även internationellt i sin egen generation; de som internationellt och även i senare generationer blir till självklara referenspunkter (som Kafka). Sontag noterar 1978 att hon redan är i den första gruppen, står i begrepp att bli upptagen i den andra men endast vill medverka i den tredje.

Anteckningarna i denna del, liksom i den första, vidgar betydligt vår förståelse av människan Sontag, och de kommer framgent att inta en självklar plats vid sidan av essäerna, berättelserna och filmerna även om de inte direkt kastar nytt ljus över dem.