Maris hörde till Charlie Hebdos redaktion och sköts till döds den 7 januari i år, samma dag som Houellebecqs senaste roman Underkastelse gavs ut i Frankrike och som nu finns i svensk översättning. Redan det signalerar att det inte är någon vanlig nationalekonom det gäller. Bland titlarna märks Lettre ouverte aux gourous de l’économie qui nous prennent pour des imbeciles(Öppet brev till ekonomiguruerna som tar oss för idioter) och Marx, ô Marx, pourquoi m’as-tu abandonné? (Marx, o Marx, varför har du övergivit mig?).

Det är därför knappast förvånande att förordet är ett svavelosande angrepp på hans eget skrå, ”sekten” som ekonomerna kallades på Ludvig XV:s tid. Maris är övertygad om att vår tids ekonomistiska kultur är en historisk parentes som snart kommer att vara ihågkommen med generade leenden. I framtiden kommer man att ha insett att de som idag vördas som orakel inte var något annat än pseudovetenskapliga dilettanter: ”Ekonomen är den som alltid är kapabel att förklara ex post varför han, än en gång, hade fel.” Dessa klåpare har enligt Maris skapat en hegemonisk diskurs genom vilken hela vår tillvaro kan och bör förstås i kvantifierbara termer såsom tillväxt, konkurrenskraft, BNP, försäkringar … Han beskriver denna kultur som en ”cancer” och ”kallbrand” som äter upp den moderna människans liv.

Varför bryr sig då en sådan antiekonomisk ekonom om Houellebecq? Enligt Maris är han den författare som bäst visar hur denna sjukdom fungerar. Inte ens Balzac förmår beskriva kapitalismens krumbukter lika väl som Houellebecq, hävdar han. Och Houellebecq gör det så till den grad att det går att dra paralleller mellan romanerna och olika ekonomer och teorier. Stundtals får man intrycket att hela författarskapet snarast bör läsas som en serie handböcker i nationalekonomi.

Man kan börja med individualismen. Sedan en tid tillbaka använder de flesta nationalekonomer individen som sin huvudsakliga måttenhet. Denna beskrivs som en ”rationell”, nyttomaximerande varelse som handlar efter lagen om utbud och efterfrågan och som ständigt söker kvantifiera ”njutningar och lidande i termer av pengar”. Enligt Maris är det naturligtvis en helt felaktig uppfattning. Människor är grymma och irrationella, även i ekonomiskt hänseende, och vem kan visa det om inte Michel Houellebecq? I Kartan och landskapet är huvudpersonen Jeds fru Hélène professor i ekonomi. Hon hyser dock inget större förtroende för sin egen disciplin och ifrågasätter hur en disciplin som inte ens lyckas göra verifierbara prognoser kan hållas för en vetenskap: ”Hennes yrkesliv kunde sammanfattas med att lära ut motsägelsefulla absurditeter till karriäristiska idioter.” Hélène föraktar sina kollegers tal om rationella individer och hävdar att producenternas och konsumenternas beteenden i själva verket präglas av en ”fundamental obestämdhet” som gör de ekonomiska teorierna ”osäkra och i slutändan felaktiga”. Detta sammanfattar enligt Maris Keynes kritik av den rationella individualismen. Verkligheten är inte en serie logiska handlingar utförda av logiska varelser, utan ett kaos av passioner, rädslor, förälskelser, massrörelser. Därför måste ekonomin regleras. Men Houllebecqs romanfigurer är likväl fast i en värld utan samhälle, som Thatcher skulle ha uttryckt det: de lever i en absolut ensamhet, i en påstått ”rationell” individualism, likt elementarpartiklar.

Ända sedan debuten med Konkurrens till döds har Houellebecq i roman efter roman tecknat en särskild människoklass, det som på franska kallas le cadre: anställda i tjänstesektorn som tillhör det övre skiktet i företagshierarkin och åtnjuter särskilda förmåner. I Houellebecqs värld är de välbetalda och blaserade flockdjur som inte lever för något annat än att konsumera för att döva tomheten och ångesten över att ständigt befinna sig i en konkurrenssituation. Deras arbete producerar överskott varav en liten del tillfaller dem själva så att de kan hålla sig vid liv och konsumera nya och dyrare produkter som uppfinns för att de inte ska bli uttråkade. Så skulle den Houellebecqska visionen av samtiden krasst kunna sammanfattas. Maris ser i den här dynamiken en parallell med Thomas Robert Malthus teori om befolkningskontroller men också med ekonomen Joseph Schumpeter, som övertog begreppet ”destruktiv kreativitet” från Marx och återlanserade det i egen tappning. Enligt Schumpeter gör entreprenörens innovationer att ekonomin ständigt raseras och återföds i ny skepnad. Men där Schumpeter såg den här dynamiken som en ohållbar process som slutligen måste upphäva sig själv och leda till någon form av socialdemokrati, ser Houellebecq bara en civilisatorisk avgrund som enda möjliga slut.

Omättlighet, barnslighet och ovisshet karaktäriserar den moderna konkurrens- och konsumtionsmänniskan hos Houellebecq. Den enda som insett det ohållbara i det här systemet är John Maynard Keynes, den enda ekonom Maris fördrar. Keynes storhet består, enligt Maris, i att han erkände förekomsten av andra värden än rent ekonomiska och degraderade ekonomin till att vara ett medel för andra mål snarare än ett mål i sig. Ekonomin är ett verktyg som gör det möjligt för människor att ägna sig åt det de vill: konst, musik, kärlek. Detta rimmar, enligt Maris, väl med Houellebecq, som alls inte är den misantropiska nihilist han ofta beskylls för att vara. I själva verket är han en moralisk humanist som på fullaste allvar talar om människans ”godhet”.

Det tema som starkast genomsyrar Houellebecqs verk är känslan av att vara överflödig. Le cadre är enligt en marxistisk syn en överflödig klass eftersom den inte producerar något bruksvärde. Houellebecqs hjältar arbetar som kommunikatörer, konstnärer, eller, som Michel i Plattform, helt enkelt ”inom kultur”. Jed i Kartan och landskapet föraktar sig själv för att han inte är nyttig (hans konst består i att porträttera yrkesutövare). De är ofta förvånade över att de är så mycket bättre betalda än alla de arbetare som faktiskt ”gör något”, och plågas av känslan av att egentligen inte bidra med någonting till samhället.

Här är Bruno i Elementarpartiklarna: ’”Jag tjänar ingenting till”, sade Bruno uppgivet. ”Jag är oförmögen att uppföda grisar. Jag har ingen aning om hur man framställer korvar, gafflar eller mobiltelefoner. Alla dessa föremål som omger mig, som jag använder eller stoppar i mig är jag oförmögen att tillverka; jag är inte ens kapabel att förstå tillverkningsprocesserna. Om industrin skulle stanna, om alla ingenjörer och tekniker skulle försvinna skulle jag vara oförmögen att få igång någonting igen. Eftersom jag står utanför det ekonomisk-industriella komplexet skulle jag inte ens vara i stånd att klara livhanken själv: jag skulle inte kunna föda mig, klä mig, skydda mig mot vädrets makter; i fråga om personlig teknisk kompetens står jag lägre än neandertalsmänniskan. Samtidigt som jag är fullkomligt avhängig av det omgivande samhället är jag själv till ingen nytta för det: allt jag kan göra är att producera suspekta kommentarer till antikverade kulturella objekt. Jag uppbär dock lön, till och med rätt hög lön, långt över genomsnittet.”’

Maris ser Houellebecqs dröm om ett upphävande av distinktionen mellan konsten och hantverket som ett eko av Marx vision av ett samhälle där skillnaden mellan manuellt och intellektuellt arbete upphävts och arbetet upphöjs till konst.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men Houellebecq förblir trots några ljusglimtar hopplöst pessimistisk. Västvärlden håller på att utplåna sin egen civilisation, och bör också göra det. I enlighet med Marx lag om profitkvotens fallande tendens iakttar han hur det sexuella begäret sjunker i takt med att västvärlden blir allt rikare. Samtidigt ökar besattheten av det sexuella, vilket resulterar i ett utbrett lidande. Lösningen är artificiell reproduktion, alltså ”avskaffandet” av sex. I Elementarpartiklarna och kloningsdystopin Refug tematiseras detta civilisatoriska ”självmord” på mer eller mindre fantasifulla sätt. I dessa spekulationer tappar dock Houellebecq ofta sin udd, menar jag, och blir ganska ointressant. Det är skärskådandet av den västerländska övre medelklassen, inkarnerad i le cadre, och dess tillvaro av ensamma mikromiddagar, charterresor och livsstilsvåndor som är behållningen av Houellebecqs författarskap. Fast i ett alltmer urskillningslöst konkurrenssystem är denna samhällsgrupp både segrare och offer i den moderna kapitalismen.

Maris bok är en bagatell: kort, putslustig, ytlig. Emellanåt påminner den om en medioker litteraturvetenskapsuppsats: Houellebecq skriver det här – titta, det påminner om det Malthus säger här! Man hade kanske kunnat förvänta sig mer raffinerade iakttagelser av en professor i ekonomi. Till exempel nämns aldrig ordet nyliberalism trots att det är just det systemet som Houellebecq beskriver, och inte efterkrigstidens välfärdsstater eller 1800-talets industriella ekonomier. Maris relation till Houellebecq gränsar dessutom ofta till det underdåniga (på ett ställe försvarar han honom från anklagelser om misogyni med argumentet att ingen sexist kan skriva att ”det närmaste Gud man kommer är kvinnans könsorgan”).

Men trots det lyckas han ändå övertyga om att Houellebecq har något viktigt att säga oss, och att det inte nödvändigtvis är det man först kan tro. För vad är det för känsla han så väl sätter ord på, om inte alienation, i vid bemärkelse, men också med alla dess marxistiska associationer intakta? Houellebecq är i själva verket en subtil uttolkare av det samtida nyliberala samhället: ”den ekonomiska liberalismen är utvidgningen av stridsområdet, dess utvidgning till alla åldrar och till alla klasser i samhället.” Man kan tycka vad man vill om honom och hans slappa islamofobi, men få beskriver bättre hur marknaden sträcks ut över allt fler samhällsdomäner och omskapar människan i sin avbild. Tills vidare är han förmodligen den främsta tecknaren av det västerländska nyliberala samhällets anatomi.