I slutet av 1780-talet ökade levnadskostnaderna för en genomsnittlig fransk bonde trefalt. 1788 gick hälften av lönen till bröd, 1789 var denna siffra 80 procent. Som en illustration av det politiska etablissemangets oförmåga att förstå och bemästra situationen lär Marie Antoinette, ställd inför budskapet att bönderna inte hade något bröd, svarat: ”Låt dem äta bakelser.” 1789 bröt franska revolutionen ut.

Under 2010 samverkade en rad faktorer till att matpriserna ökade dramatiskt på kort tid. FN-organet FAO:s (Food and Agricultural Organization) matprisindex steg mellan januari 2010 och februari 2011 med mer än 40 procent. Konsekvenserna och åtgärderna har varierat mellan länder. Vissa stora exportländer, som Ryssland och flera andra östeuropeiska länder, införde handelshinder för att säkra tillgången i hemlandet, medan andra importberoende länder, som Algeriet, sänkte skatter för att hålla inhemska priser nere. Men bland några av världens största veteimportörer, Egypten, Tunisien och Libyen, steg priset på bröd med mer än 50 procent med stora demonstrationer som följd. Inom loppet av några månader var den ”arabiska våren” ett faktum.

Historien är full av folkliga protester triggade av höga matpriser. Vissa har resulterat i revolutioner, andra har följts av matsubventioner eller annat som blidkat demonstranterna, samtidigt som den politiska eliten har suttit kvar, och åter andra har slagits ner och följts av hårdare repression. Egypten var till exempel nära revolution redan 1977 liksom 2008 då kraftigt höjda matpriser ledde till demonstrationer, men båda gångerna lyckades de styrande avvärja hotet genom att på olika sätt garantera brödförsörjning till folket. Att använda matsubventioner som instrument för att köpa politiskt stöd och stabilitet har generellt sett varit så vanligt i Nordafrika och Mellanöstern att den tunisiske statsvetaren Larbi Sadiki kallat det politiska systemet för en ”bröddemokrati” (dimuqratiyyat al-khubz).

Oroligheter på alla möjliga håll i världen tycks sammanfalla med höga matpriser. Frågan är förstås om det verkligen finns ett exempel på ett systematiskt samband mellan matpriser och sannolikheten för folkliga uppror. Mer allmänt kan man fråga sig om det finns ett samband mellan människors ekonomiska situation och risken för interna konflikter i ett land. Finns det kanske till och med ett samband mellan den ekonomiska situationen i ett land och sannolikheten för demokratisering?

De här frågorna är inte så enkla att svara på som man kanske skulle tro. Det verkar förstås rimligt att tro att en sämre ekonomisk situation för befolkningen genom till exempel högre matpriser leder till ett större missnöje och därmed till mer protester. Men man kan också tänka sig att situationen gör att människor koncentrerar sig på att klara sin vardag, snarare än att fundera på politiska förändringar, vilket i så fall skulle minska risken för revolution.

Många av länderna där matprotester brutit ut de senaste åren är dessutom mer eller mindre auktoritära. I dessa länder kan man tänka sig att stigande matpriser får bägaren att rinna över och att det auktoritära styret störtas, som nu senast i Egypten. Men man kan lika gärna tänka sig att situationen leder till ett ännu hårdare förtryck för att hindra detta från att ske. Den nordkoreanska diktaturens svar på protesterna mot högre matpriser är ett exempel på denna strategi. Autokratiska regimer kan förstås också välja att subventionera mat i perioder av höga priser, vilket kan öka deras popularitet. Fram till i våras hade som sagt flera nordafrikanska länder under årtionden lyckats med detta.

Att konflikter eller protester och ekonomiska problem korrelerar är förstås inte samma sak som att det ena orsakar det andra. Dålig ekonomisk utveckling kan öka sannolikheten för konflikt eller inbördeskrig, men konflikter och inbördeskrig kan lika gärna påverka den ekonomiska utvecklingen negativt.

Det senaste decenniet har forskningen kring relationen mellan ekonomisk utveckling och interna konflikter gjort stora framsteg. En del av denna forskning har fokuserat på att hitta sätt på vilka man kan påvisa den kausala effekten från inkomstförändringar till sannolikheten för intern konflikt (till skillnad från korrelationen). Svårigheten ligger i att hitta en effekt från ekonomin på konfliktsannolikhet i en situation, där båda kan tänkas påverka varandra. Ett sätt att göra detta är att utnyttja vädervariation eller naturkatastrofer som skapar en så kallad exogen variation i ekonomin, det vill säga upp- eller nedgångar som inte kommer från relationen till konflikter.

I en studie av Edward Miguel, Shanker Satyanath och Ernest Sergenti (2004) av länder i Afrika söder om Sahara, där de flesta människor är direkt beroende av jordbruk, används episoder av ovanligt låga regnmängder som en exogen anledning till lägre inkomster. Perioder av torka i dessa länder ger markant mycket lägre inkomster för det genomsnittliga hushållet. Genom att utnyttja denna variation i inkomster, kan man få ett mått på inkomstminskningens kausala effekt på konfliktsannolikheten. Deras resultat indikerar att en inkomstminskning med fem procent ökar sannolikheten för konflikt med hela femtio procent. Där matpriserna på kort tid stigit mycket kraftigt ökar också sannolikheten för konflikt.

I en annan ny studie, av Markus Bruckner och Antonio Ciccone (2011), tas resonemanget ett steg längre. Återigen utnyttjas tillfälliga torrperioder (år med oväntat lite regn) som leder till sämre ekonomiska utfall för att hitta den kausala effekten, men denna gång ligger fokus på demokratisering. Studien kommer fram till att under perioden 1980–2004 har exogen inkomstvariation resulterat i betydande demokratiutveckling i Afrika söder om Sahara. Efter en recession är det 20–30 procent mer sannolikt att en demokratiseringsprocess ska komma igång. Förklaringen som ges är att torkans negativa ekonomiska konsekvenser skapar vad författarna kallar för ett ”democratic window of opportunity”, som gör det relativt mindre ”kostsamt” för befolkningen att revoltera.

Det förväntade mönstret stämmer väl in med ett antal exempel på sistone; Madagaskar gick från att vara en autokrati till att ha fria demokratiska val i direkt anslutning till den stora torkan 1990, katastrofal torka i Mali 1992 föregick omsvängningen från diktatur till demokrati, och Moçambique gick i början av 1990-talet från autokrati och inbördeskrig till demokrati och en fredsprocess som ledde till att över fem miljoner flyktingar återvände till sina hemtrakter, efter en period av, just det, torka.

I en studie av Marc F Bellemare (2011) studeras länken mellan matpriser och matrelaterade protester och upplopp. Studien utnyttjar mängden nyhetsrapporter om matkravaller som mått på hur vanligt förekommande protester är och relaterar dessa till månadsuppgifter på matpriser. Att utnyttja dessa källor skapar relativt korta tidsperioder (månader snarare än år), vilket ökar träffsäkerheten i sambandet. Om man till exempel hade studerat relationen mellan protesterna i Mellanöstern som startade i januari och februari med årsdata, skulle man ha kunnat missa att de föregicks av mycket kraftiga prisökningar med start under hösten 2010. För att lösa kausalitetsproblemet utnyttjar studien naturkatastrofers effekt på matpriset. Intressant nog är resultatet i denna studie att höga matprisnivåer leder till ökad risk för protester, men däremot inte att det skulle finnas någon effekt från prisvolatilitet (om något så är denna effekt den omvända).

Sammantaget visar dessa (och ett flertal andra) studier att ekonomiska problem och högre matpriser leder till att sannolikheten för konflikter, matkravaller och politisk instabilitet ökar. Det finns starkt stöd för att matprisökningarna verkligen bidrog till revolutionerna i Nordafrika och de protester som synts på flera andra håll i världen. Trots framstegen i att komma närmare ett kausalt samband mellan ekonomisk utveckling och konflikter, kvarstår mycket vad gäller att förstå de exakta mekanismerna, och dessutom är ju följderna av de konflikter som uppstår mycket olika. Om nu stigande matpriser leder till konflikter, varför leder dessa ibland till en demokratisk utveckling och ibland till ett ökat förtryck? Varför svarar vissa autokrater med populism, andra med våld, medan andra faller? Att öka förståelsen kring dessa frågor har också varit ett viktigt forskningsområde de senaste åren.

De ekonomiska avvägningarna kring individers beslut att delta i en revolution, liksom en auktoritär stats ekonomiska anledningar och möjligheter att behålla makten är centrala i mycket av litteraturen kring konflikter och politisk förändring, framförallt i icke-demokratier. Kärnan i många teorier är att politisk makt är attraktivt bland annat för att den ger kontroll över resurser.

Ju större värdet är på det man kontrollerar, desto attraktivare är den politiska makten. Konsekvenserna av detta kan vara att konkurrensen om makten blir hårdare och samtidigt gör att den som innehar makten både har större resurser och starkare incitament att hålla den kvar. Vad gäller den politiska oppositionen så är en starkt bidragande orsak till om de väljer att ta till våld vilka deras alternativ är. En konsekvens av detta kan till exempel vara att lägre inkomster gör revolutionsalternativet relativt sett mindre kostsamt.

För att tydliggöra dessa avvägningar kan det vara intressant att konstruera ett teoretiskt ramverk där effekterna systematiskt kan studeras. Som en del av ett större forskningsprogram har Torsten Persson på Stockholms universitet tillsammans med Timothy Besley på London School of Economics nyligen utvecklat ett sådant ramverk som ger en rad intressanta insikter. De antar att ett land har en styrande grupp som för tillfället kontrollerar statsapparaten och delar av landets resurser. Hur mycket av landets resurser som de styrande kan lägga beslag på för egen del beror på landets konstitutionella ramar och hur väl ansvarsutkrävandet fungerar.

I ett land utan några sådana ramar kan de styrande i princip ta allt, medan de styrande i en väl fungerande demokrati har små möjligheter till detta. Samtidigt finns en annan grupp som kan utmana de styrande. Centralt för hur de agerar är deras ”alternativkostnad” för konflikt; hur acceptabelt är status quo och hur sannolikt är det att man kan ändra situationen genom våld.

I en sådan värld visar det sig finnas tre möjliga utfall: fred, ensidigt förtryck av befolkningen, eller krig mellan grupperna. En fredlig lösning kommer till stånd om innehavet av politisk makt inte ger en oproportionerligt mycket bättre situation än att inte ha politisk makt. I ett land som både har en konstitution som begränsar politikers möjligheter till maktmissbruk och institutioner som kan se till att detta efterföljs uppstår vare sig förtryck eller inbördeskrig. I länder som saknar detta avgörs dock utfallet av värdet av den politiska makten, befolkningens ekonomiska situation och relationen mellan dessa.

I en situation där antingen den ekonomiska situationen för befolkningen är så dålig att konflikt framstår som det enda rimliga alternativet, eller i en situation där värdet av maktinnehav är tillräckligt stort, uppstår tvåsidiga konflikter (det vill säga krig), i lägen där alternativen inte är så extrema uppstår ensidigt förtryck.

Vilken effekt har då matpriser och priser på naturresurser mera allmänt på dessa möjliga utfall? Till att börja med beror effekten på om ett land i huvudsak exporterar eller importerar varorna ifråga. Allt annat lika betyder ökade matpriser i ett land som i huvudsak importerar mat att den ekonomiska situationen blir sämre för befolkningen, vilket ökar sannolikheten för protester och våldsamheter.

Om landet däremot exporterar mat, så beror det på om vinsterna av denna export i huvudsak kommer befolkningen till del (de får högre löner) eller om de ökar statens intäkter (värdet av maktinnehav ökar). I det förra fallet minskar konfliktbenägenheten, i det senare ökar den.

Antag att ett land som både importerar mat och exporterar olja och att priset på båda dessa ökar. Om staten kontrollerar oljeinkomsterna blir den sammantagna effekten både att alternativkostnaden för konflikt blir lägre hos befolkningen, samtidigt som värdet av makten blir större. Värdet av förtryck ökar men också värdet av politisk förändring och konflikt blir därför mer sannolikt av flera skäl. Samtidigt leder oljeprisökningen också till att staten kan ha råd med populistisk politik som kan hjälpa dem att sitta kvar vid makten.

Tillämpat på fallet Libyen kan man dra slutsatsen att Gaddafiunder mycket lång tid kunde köpa sig tillräckligt med stöd genom att använda oljeinkomster för att betala för en omfattande välfärdspolitik. Under lång tid accepterades politisk ofrihet då den materiella välfärden var relativt god. Men en allt större ung, relativt välutbildad befolkning, för vilken det blir allt svårare att garantera jobb i det offentliga, kombinerat med ett ensidigt oljeberoende i ekonomin, gör systemet alltmer sårbart. De plötsliga, kraftiga matprisökningarna skapar en konfliktsituation, där Gaddafiprövar en rad alternativa svar, allt ifrån att slå ner tidiga protester till mer populistiska uttalanden om ökade bidrag till befolkningen. När inget lyckas är konflikten och inbördeskriget ett faktum.

Konflikter och viljan till politisk förändring handlar förstås om mycket mer än dessa enkla effekter. Kan det verkligen finnas någonting att hämta i dessa stiliserade teorier? Ja, det verkar faktiskt så. Genom att studera fluktuationer i världsmarknadspriser kan man konstatera att både ökningar av importpriser, genom att sänka befolkningens reallöner, liksom ökade exportpriser, genom att höja värdet på att sitta vid makten, ökar sannolikheten för konflikt. I en detaljerad studie av sannolikheten för konflikt i colombianska kommuner har man också hittat indikationer som stämmer med denna typ av resonemang.

Genom att relatera internationella priser på kaffe och olja (och även några mineraler) till antalet konflikter mellan gerillagrupper och armén hittar man ett intressant mönster. När kaffepriset stiger, sjunker antalet konflikter i områden där kaffeplantage dominerar ekonomin. Tolkningen är att det blir, relativt sett, mindre attraktivt att delta i gerillaaktiviteter då lönerna i den arbetsintensiva kaffeindustrin ökar, något man också finner stöd för då hushållens inkomster i dessa regioner faktiskt går upp, när kaffepriset gör det. Samtidigt finner man att när oljepriset stiger, så ökar istället antalet konflikter i områden där oljereserver eller oljeledningar finns. Detta är i linje med att prisuppgångar på denna kapitalintensiva och mer statligt kontrollerade tillgång inte har något direkt genomslag på hushållen. Istället höjer prisuppgången på olja värdet av politisk makt.

Vad har allt detta att göra med frågorna om matpriser och sannolikheterna för protester, inbördeskrig och möjligheterna till politiska förändringar? Det verkar finnas ett tydligt samband mellan ökade matpriser och protester, och även mer allmänt för en sämre ekonomisk situation för människor och sannolikheten för konflikt. I vilken mån dessa protester leder in på en väg mot ökad demokrati är dock mindre tydligt (även om det finns studier som finner stöd för denna tanke). Beroende på kontext kan ökade matpriser såväl leda till mer förtryck som till möjligheter för positiva politiska förändringar.

På frågan om stigande matpriser kommer att leda till allt fler protester och mera våld i framtiden kan det vara på sin plats att påminna om Amartya Sens studier om svältkatastrofer och tillgången på mat. I ett antal mycket uppmärksammade studier på 1970-talet ifrågasatte Sen den rådande bilden av att svältkatastrofer orsakades av brist på mat. Naturligtvis, menade Sen, svälter en enskild människa för att just den personen saknar mat, men den intressanta frågan är om detta beror på att det totalt sett inte finns tillräckligt med mat eller om fördelningen av denna mat av någon anledning blir så skev att den leder till svält.

Med detta menade inte Sen att den globala mängden mat var tillräcklig utan frågan var om den region som drabbades av svält egentligen hade tillräckligt med mat för att undvika katastrofen. Sen menar att i alla de fall som han undersökte (mest kända är Bengalen 1943, Wollo i Etiopien 1973, Bangladesh 1974) fanns det tillräckligt med mat och att svälten snarast berodde på ett politiskt misslyckande. Ställt på sin spets gick resonemanget ut på att denna typ av katastrofer inte kunde hända i demokratiska system där fri press och politisk konkurrens gjorde att misslyckanden av detta slag inte tilläts ske.

Även om hans uttalanden om att svältkatastrofer aldrig inträffar i demokratiska stater kritiserats, pekar hans studier ändå på att bristen på mat inte varit det stora problemet. På motsvarande sätt indikerar resonemangen ovan att om det politiska systemet fungerar tillräckligt bra så behöver inte höjda matpriser leda till protester eller konflikter. Frågan är hur dåligt fungerande stater förändras i denna riktning utan att ta vägen via våld eller fastna i förtryck.