Med sin bakgrund som redaktör och journalist vid den feministiska digitala plattformen Jezebel är hon en god representant för en åsiktsdriven och välutbildat påläst 80-talistgeneration. Förmågan att blanda samtida fenomen med traditionens återkommande frågor och källor är slående: sexualitet, romaner, internet, religion, hundar, relationer, växter, dans – inget område tycks vara tabu eller alltför ointressant att ta sig an. Tolentino är, annorlunda uttryckt, en författare som skickligt låter vår tids lidelser och fixeringar strömma genom sitt eget temperament.

I likhet med andra studiebegåvade från mindre bemedlade hem påbörjade och genomförde Tolentino sin klassresa inom ramen för det amerikanska utbildningssystemet. Stipendier finansierade hennes drömmar och ambitioner om ett liv som författare. Föräldrarnas filippinska bakgrund är just en viktig förhistoria, men härkomst och andra förutsättningar blir aldrig bestämmande för texternas ämnen och anspråk. Hon möter omvärlden som en befriande etikettslös författare – det är helt enkelt svårt att på förhand ana vad hon tycker, att veta hur hon tänker. Hennes nyss utkomna debut, essäsamlingen Trick Mirror är en intellektuellt snabbfotad men ojämn bok, full av talande kontraster.

”I centrum för den kultur internet har skapat står ’jaget’.”

Tolentino använder allt från Vergilius, sociologisk teoribildning, Donna Haraway (cyborgteorins drottning) till amerikansk lagstiftning. Hon hämtar vant in olika skönlitterära exempel när hon behöver illustrera en tes eller vill understryka en poäng. Resonemangen är egensinniga och blandar saklig argumentation med det poetiska – det finns en mänsklig längtan i hennes sätt att betrakta världen och skriva om den. När Tolentino talar om barndomens litterära hjältinnor gör hon exempelvis en poäng av att som vuxen alltjämt identifiera sig starkt med just barnlitteraturens gestalter; eftersom hon en gång i tiden närmade sig dessa utan att förstå att det fanns en betydelsefull skillnad mellan henne själv och böckernas unga kvinnor. Laura Ingalls beskrivningar av prärien kunde enkelt förnimmas av ett barn i en annan tid, i Tolentinos egen Houstonförort. Anne på Grönkulla var föredömligt uthållig. Barnets förmåga till inlevelse bygger på att avståndet mellan fantasi och verklighet är kort. Så länge hon var ett barn, skriver hon, bar hon de många fiktiva personligheterna okomplicerat och lätt. Den känslan vill hon slå vakt om som vuxen.

Alla kapitel i Trick Mirror har en ömsint dimension och är – uppfattar jag – skrivna särskilt för unga (amerikanska) kvinnor. Det senare gör boken väl snäv, emellanåt. En av texterna handlar exempelvis om våldtäkt på campus. Trots ämnets angelägenhet refereras händelseförlopp och vändningar på ett sätt som blir väl detaljrikt och svårnavigerat för oss utanför incidenternas epicentrum. Essän som beskriver alla de 42 bröllop hon blir bjuden på inom loppet av ett enda år är kul men för lättviktig. Karaktäriseringen av bröllopsritualer med tillhörande industri hade behövt en utblick eller fördjupande kontext för att skapa intresse bortom Tolentinos egna upptagenhet med att vara äktenskapsmotståndare.

Uppdelningen i kapitlet ”The Cult of the Difficult Woman” i Winona-kvinnotypen respektive Gwyneth-kvinnotypen (där den första sorten är komplex men igenkännbar och den andra hemkär men ett ouppnåeligt ideal, modellerade efter skådespelerskorna Winona Ryder och Gwyneth Paltrow) riktar sig till en utvald publik. Tolentino tar Kim Kardashian och Bibelns Delilah i anspråk, hon brukar Mary Wollstonecraft och sällar sig till team Hillary Clinton. Det är klipskt, rappt, men inte på djupet intresseväckande. Är det verkligen allmängiltigt och viktigt hur amerikanska medier har framställt Winona och Gwyneth?

Att jag ställer frågan beror möjligen på att jag tillhör en annan generation och ett annat kulturellt sammanhang än Tolentino, men skvallrar också om att hon främst anropar en läsekrets som med lätthet navigerar mellan populärkulturens ikonografi och högkulturens bildningsstoff. Hon vänder sig till läsare som naturligt identifierar sig med hennes premisser och värderingar. För en ”utomstående” läsare blir detaljerna som ska visa vägen till innehållet, särskilt i de tematiskt svagare essäerna, på samma gång intetsägande och spektakulära.

En styrka hos Tolentino är däremot att hon ber oss läsare att kritiskt betrakta givna argument, att utvärdera varför somligt hyllas. Därför blir de kapitel med ifrågasättande innehåll, som ”Always Be Optimizing”, särskilt intressanta. Genom alla tider har idealkvinnan varit generisk, skriver hon inledningsvis i sin essä. På så sätt har idealkvinnan ”blivit till” genom omvärldens förväntningar. Marknadens särskilda behov har kanaliserats via ett kvinnligt subjekt som samtidigt är självmedvetet intresserat av vad marknaden har att erbjuda. Det innebär att dagens idealkvinna ständigt optimerar sig i ett psykologiskt parasitförhållande till marknadens behov, där ekosystemet är riggat för att låtsas följa kvinnan. Om kvinnor börjar vända sig mot en viss estetik – som kirurgi eller photoshop – så justerar sig systemet en aning.

Idag, noterar Tolentino, protesterar vi kvinnor ofta mot hur modemagasin och reklam porträtterar oss. Bilder som produceras av professionella fotografer eller regissörer förringas, medan de föreställningar och avbildningar som våra jämlikar eller vi själva delar i sociala medier undgår vår misstänksamhet. Varför? Våra egna bilder bejakas då de påstås härstamma från ett medvetet och inkluderande paradigm. Men mainstream-feminismen inom sociala medier överbetonar individen, menar Tolentino. Den uppmuntrar en ”feministisk arkitektur” som konstrueras av oss själva, där kroppsaktivism eller osminkade sanningar existerar för att bekräfta alla kvinnor som vackra. Borde vi inte snarare problematisera ytan? Samtidsfeminismen betonar individuell framgång förklädd till systerskap till priset av våra politiska och existentiella val, skriver Tolentino. Istället för att motsätta oss maximeringen av kvinnor som marknadstillgångar så lyder vi. Det är lättare att anpassa sig än att vara i opposition, även när vi tar makten över hur våra ansikten och kroppar delas på sociala medier, konstaterar hon. Emancipationen är falsk.

Greppet att inleda ett expanderande samtal med ett tillspetsat påstående, eller en detalj, når sin förfinade kulmen i den inledande essän som handlar om internet. ”The I in the Internet” skildrar hur en lekfull och vänligt inramad aktivitet, där vi under 1990-talet klickade oss fram mellan olika hemsidor utan eftertanke eller fruktan, förvandlas till ett beroendeframkallande och godhetssignalerande nät av positioneringar under 2000-talet.

Strategin att lägga fram ett argument som är tillräckligt halvtänkt för att dra på sig kritik och därefter välja ut de värsta invändningarna som i sin tur får utgöra bevis för den låga nivån på motståndarsidan har blivit nätdebattörernas signum. Tolentino resonerar insiktsfullt kring hur också hennes egen karriär har gynnats av att internet är en plats där åsikter premieras framför tankeutbyte: tvärsäker och högljudd flaggning förstärker oppositionella beteenden oavsett politiskt läger. Under Internets begynnelse konstruerades kommunikationen runt samhörighet. Numera utger sig skribenter för att vara modiga och motvalls när de bygger argument och skriver långa artiklar med slumpmässiga, enstaka tweetar som empiri. Allt fler debattörer är idag beroende av att det finns grupper som hatar dem. Det är, skriver Tolentino, svårt i dagens debattklimat att skilja mellan engagemang och överdrifter. Ger du offentligt uttryck för att du ogillar någon, slutar detta ofta med att dennes åsikter framhävs och stärks ännu mer.

I centrum för den kultur internet har skapat står ”jaget”. Sympati för andras öden eller levnadsvillkor ska inte längre uppbådas på avstånd utan göras personlig. Det finns en kravställande förväntan om att omvälvande upplevelser bokstavligen ska delas. Tolentino beskriver, till exempel, hur hon istället för att uttrycka politiskt och moraliskt stöd till svarta amerikaner förutsätts vara inkännande positiv till organisationen ”black lives matter” eftersom hon själv tillhör en minoritet. Betoningen på känslor snarare än argument skapar en ofrihet där jaget inte, tvärt emot vad många tror, är förlöst utan fastlåst. Tolentino skriver klarsynt om hur föreställningarna om oss själva påverkats av den nya digitala jag-fixeringen.

Hennes dom över sociala medier är att någon form av samhällskollaps behöver inträffa för att vi ska förstå vad internet ger, och vad det tar. Hon förordar en större skepticism inför våra egna värderingar som hon effektfullt visar är långtifrån så sunda som vi intalar oss. Dessutom behöver vi fundera på om samtidens hetsiga positioneringar verkligen tjänar oss väl.

Som bäst är genomträngande samhällskritik som biter sig fast. Min förhoppning är att ämnesvalen görs med större omsorg under kommande år, så att Jia Tolentinos röst blir ännu mer nödvändig. Hon är så bra på att dekonstruera samtiden genom självständigt tänkande och skulle med fördel kunna överlämna skådespelerskor och bröllopsbestyr åt andra att diskutera. Om krutet istället läggs på de samhällsfenomen vi förnimmer men inte riktigt begriper, kommer Jia Tolentinos briljans att framträda ännu tydligare.