Det samlade resultatet av alla nymodigheter, tekniska framsteg och sociala förändringar var den tomhet och kyla som Max Weber kallade Entzauberung – avförtrollning. För Kołakowski var framförallt förlusten av alla tabun problematisk. Blir världen verkligen bättre om allting är tillåtet? I sin Reflections on the Revolution in France hade redan Edmund Burke oroat sig för vad som skulle hända om ”All the decent drapery of life is to be rudely torn off”.

Man tvistar om vid vilken tidpunkt det moderna skall ha tagit sin början. Är det fråga om ett definitivt brott mellan medeltiden och renässansen, eller ska man snarare söka dess ursprung i reformationen, eller kanske i upplysningen? Somliga anser att revolutionsåren 1776 och 1789 markerade det definitiva genombrottet; Virginia Woolfs skämtsamt allvarliga åsikt var att vår mänskliga natur oåterkalleligen förändrades vid tiden runt december år 1910, vilket till exempel var ett halvår efter det att Stravinskys Eldfågeln hade sin urpremiär i Paris.

Steven B Smith, professor i statsvetenskap vid Yale University, börjar sin historieskrivning om det moderna – Modernity and Its Discontents – med Niccolò Machiavelli, som han betraktar som modernitetens profet framför andra. Machiavellis idé om politikens autonomi och hans avfärdande av en kristlig moral som rättesnöre för ett modernt samhällsskick ändrade det politiska landskapet för gott. Det var då inte längre ett panteon befolkat av gudar som bestämde skeendet, utan en duglig regering som gör sitt bästa för att leda Fortunas ombytliga temperament i goda banor och skapa bästa tänkbara förutsättningar för framsteg och välmående. Detta realpolitiska synsätt påverkade en rad senare tänkare. Samtidigt föddes också en ny människotyp som man under medeltiden aldrig hört talas om: medelklassborgaren – eller borgarbrackan, om man så vill.

Efter detta startskott utvecklades moderniteten med oförminskad kraft och uppnådde, enligt Smith, sitt klassiska uttryck i upplysningen. Men i samma ögonblick dyker en spökbild upp i spegeln, en dubbelgångare som går under namnet motupplysningen. Kärnan i Smiths tankegång är att modernitetens sanna ansikte inte reflekteras av vare sig Dr Jekyll eller Mr Hyde, utan att den istället uppstår i och med att de bägge smälter samman med varandra.

Modernity and its Discontents är inte uppbyggd som en polemisk bok. Istället flanerar den genom landskapet mellan litteraturen och filosofin, och gör nedslag på oförutsedda platser. Istället för att gå in i detalj på Machiavellis Fursten, föredrar Smith således att hellre diskutera teaterstycket Mandragola (Alrunan). Här framställer han Machiavelli som diktare, moralist och kanske till och med feminist. Machiavelli har alltid varit kontroversiell, men allt oftare beskrivs han numera som en mångfasetterad tänkare, snarare än som en cynisk förespråkare för despotism och tyranni. Enligt detta revisionistiska synsätt är Machiavelli ingen machiavellian.

Vägen till vårt moderna samhälle stensattes sedan av Thomas Hobbes och Baruch Spinoza. Bägge dessa framställs slentrianmässigt som ateister. Detta trots att Hobbes under hela sitt liv förblev den anglikanska kyrkan trogen och trots att Spinoza uttalade sin vördnad för Gud som ”härlig och fulländat god”.

Virginia Woolfs pappa, Leslie Stephen, menade att Hobbes var en ateistisk ulv i fårakläder. För Smith är det verkligt intressanta att Hobbes strävade efter att förena den kyrkliga och världsliga makten under en enda suverän. Hans religionskritik riktade sig först och främst mot kyrkans representanter i den teologisk-politiska högborg han kallar ”The Kingdom of Darkness”. Leviathan är visserligen ett havsmonster, men i den klassiska frontespis som Hobbes själv var så noga med att förevisa strålar befolkningens styrka ut från hela den samhällskropp som utgör en formidabel mänsklig maskin. Därför betraktar Smith Hobbes som en förespråkare för en liberal demokrati snarare än för en diktatur.

En sentida tänkare som boken kretsar kring är Leo Strauss, en till synes outsinlig inspirationskälla för Smith. Denne omtalade tänkare upplever nu något av en renässans. Strauss är notoriskt svårfångad i enkla formler: en ateist som understryker religionens positiva roll i samhället, en outtröttlig kritiker av framstegstänkande och scientism, liksom en kännare av klassisk filosofi, avfärdas han av många som reaktionär. Smith betraktar honom snarare som en klassisk liberal.

Strauss placeras ofta i samma fåra som Isaiah Berlin. Den åtskillnad Berlin gjorde mellan negativ och positiv frihet är välkänd och har fått ett brett genomslag. Negativ frihet definieras i korthet som frihet från extern inblandning, medan positiv frihet är möjligheten att skapa förutsättningar för personlig utveckling. I det förra fallet är staten passiv, i det andra ingriper den aktivt. Berlin oroade sig för att en positiv frihet i rationalismens och framstegsandans tecken skulle utmynna i tyranni. Adorno och Horkheimer varnade också för de ödesdigra konsekvenserna av en ”instrumentell rationalism”. Enligt kritikerna är detta ett lika fördärvligt som oundvikligt arv från upplysningen. Den negativa friheten – friheten från inblandning – står enligt dessa tänkare på motupplysningens konto.

Steven Smith understryker återigen att båda strävanden utgör en del av det vi kallar moderniteten. Påståendet att upplysning är liktydigt med demokrati och liberalism, och att motupplysningen till sitt väsen är antiliberal och reaktionär, är för honom lika mycket av en kliché. Varken försvararna eller kritikerna har monopol på sanningen.

Frågan om Strauss och Berlin ställer sig bakom den framväxande moderna bourgeoisien och dess mänskliga rättigheter (vad Jeremy Bentham kallade nonsens på styltor) och demokrati (vad Burke kallade majoritetens tyranni) är central i Democracy and Its Discontents. Var Rousseau en inspiratör för framtida diktaturer, eller var han tvärtom en plågad själ som blödde för sina medmänniskor och en förespråkare för direkt demokrati? Isaiah Berlin stämplar honom som en typisk representant för antimodernt tänkande. Men enligt Smith är det inte så enkelt. Den framväxande nationsstaten, något som Rousseau ivrade för, är av grundläggande betydelse för modernitetens stabilitet. Rousseau lägger tonvikten på landets nationella karaktär snarare än på ”kollektivets tyranni”. Man kan beskylla honom för mycket, men knappast för totalitarismens frammarsch i det 20:e århundradet.

Smith strävar som vi ser efter att ge begreppet motupplysning en bredare täckning. Upplysning och motupplysning är länkade till varandra. Han spekulerar i att det kanske är detta som Adornos och Horkheimers begrepp Upplysningens dialektik ville ge uttryck för; det är kombinationen av en framväxande idé och kritiken mot denna idé som gestaltar den nya tiden.

Enligt Smith är det få som har ringaktat borgerskapet så intensivt som Nietzsche och Marx gjorde. I Flauberts fall var föraktet först och främst av estetisk natur. Han skrev sin Madame Bovary efter de stora revolutionerna 1830 och 1848. För honom hade upplysningsprojektet resulterat i en allmän förflackning och en himmelsskriande fulhet vart man än vände blicken. I ett brev påstod Flaubert att en av hans vänner hade avlidit till följd av en överdos av dumhet. Avförtrollningen av världen var redan i full gång.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Även hos Giuseppe Tomasi di Lampedusa spelar den gamla världens nedgång och fall en huvudroll. Enligt Smith är Lampedusas klassiska roman Leoparden djupast sett en politisk berättelse. Författaren var själv en aristokrat och bokens kärlekshistoria utspelar sig mot bakgrund av tidens omvälvningar. Efter Garibaldis invasion av Sicilien ser prinsen bokstavligen sin trygga värld gå upp i rök. Detta var Lampedusas första och sista roman; refuserad av samtliga förläggare, publicerad först 1956, året efter hans död. Bokens mest citerade mening, som återspeglar den moderna människans förtvivlan, lyder: ”Om vi vill att allting ska förbli som det är, måste allting förändras.”

I det näst sista kapitlet av Modernity and Its Discontents tecknar Smith ett fint porträtt av Saul Bellow som en frän kritiker av samtida kulturyttringar, företrädesvis av det så kallat progressiva slaget. Vissa påstår till och med att Allan Bloom är Bellows egenhändigt skapade alter ego. Denne straussian har gjort sig odödlig med The Closing of the American Mind från 1987, en bok som är en klagosång över förlusten av västvärldens stora litteratur i amerikansk undervisning. Smith tycker kanske inte att Mister Sammler’s Planet är Bellows starkaste roman, men väl den mest engagerade. Vår civilisations djupa kris har naturligtvis främst orsakats av den bortskämda intelligentsian; Mr Sammlers dyspepsi är utslag för Bellows egna sura uppstötningar.

Steven B Smith för traditionen vidare från moderata förespråkare för motupplysningen som Tocqueville, Burke och Strauss. Han menar att en dekonstruktion av upplysningen är ett fantasifoster, och till skillnad från många kritiker anser han inte att moderniteten är en fiende som måste besegras. Motupplysningens analys av vårt borgerliga samhälle träffar oftare huvudet på spiken än den som kommer från de fragmenterade resterna av den en gång så potenta marxismen. Smith påpekar att upplysningens kritiker är bättre på att återuppliva den liberala demokratins ursprungliga principer.

Moderniteten är alltså en hybrid av två till synes oförenliga idéströmningar; den har aldrig helt lyckats göra sig av med sin skuggmotståndare. Men våra tvivel och vårt missnöje är inte bara oundvikliga, utan också vitala ingredienser i vår komplexa verklighet. Smiths sista ord i boken är att denna gnagande oro är vår evige följeslagare – and that is a good thing.