Svenska Maria Åberg räknas som en av de främsta unga regissörerna i England. Hennes uppsättning av Shakespeares As You Like It har gjort succé på Royal Shakespeare Company i Stratford-upon-Avon.

– Att arbeta med hans dramatik är ett slags språkarkeologi, säger hon.

– Han gjorde så många språkliga uppfinningar. När någon av hans gestalter talar känner man att det här sägs för allra första gången. Det ger fantastiska möjligheter och man måste vara oerhört tydlig med vad man spelar. Språket är så galet vackert. Och det har en funktion in i minsta detalj.

När Maria Åberg fick förslaget att göra As You Like It – Som ni behagar – var hon först tveksam, men så började hon utforska den koppling till landet, marken och naturen som vi idag förlorat så mycket av.

– Jag sökte årstidsbundna, icke-religiösa ritualer och kom på att den kopplingen lever bland annat kvar i vår tids musikfestivaler och där landade jag. As You Like It är ju dessutom den pjäs Shakespeare själv skrivit in mest musik i, säger hon.

Förra året regisserade Maria Åberg Shakespeares Kung Johan i en egensinnig version som ställde begrepp som ”makt” och ”kön” på huvudet och som plockade många komiska och drastiska poänger ur detta sällan spelade krönikespel.

– Jag är förtjust i att överraska dramaturgiskt och politiskt jobbar jag utifrån ett feministiskt perspektiv. Det är grunden till allt jag gör, säger hon.

sceniskt söker hon uttryck och gester som förmedlar känsla och tanke så direkt och naket som möjligt.

– Jag vägrar att acceptera ett traditionellt psykologiskt och regimässigt språk, säger hon.

”Rigida shakespearianer kommer att hata den här uppsättningen”, skrev en kritiker förra året som själv älskade hennes egensinniga Kung Johan och fann den helt logisk i förhållande till originalet.

De rigida har kanske haft det lättare i år – i As You Like It finns redan komplikationerna runt manligt och kvinnligt där som en av de generatorer som driver komedin, samtidigt som grymhet och hot om död är den motor som drar igång spelet. Både komplikationerna stryker Maria Åberg under med dubbla streck.

Rosalind är fördriven från sin farbrors hov, Orlando är på flykt undan sin bror som vill döda honom. Innan de drivits bort har de förälskat sig i varandra. Båda söker sig, varandra ovetandes, till Ardenskogen. Rosalind är förklädd till man. De möts i skogen, Orlando känner inte igen den förklädda Rosalind. Han anförtror den unge ”mannen” sin kärlekssorg…

– Befinner man sig i det vilda blir man lättare och öppnare, och mottagligare för starka känslor, säger Maria Åberg.

av ”det vilda” har hon skapat ett brokigt och synnerligen vitalt hippiekollektiv. Ardenskogen gör hon till en plats där alla är beroende av varandra i en kollektiv godhet; inte en mjäkig beskedlig godhet utan en våldsam, vildsint godhet, en rasande naturkraft. Pippa Nixon och Alex Waldman spelar de älskande med stark hetta i sin androgyna kärlekshistorias alla turer. Båda är fördrivna, icke önskade, de är sammanlänkade som tvillingsjälar i ett sällsynt vackert samspel.

Föreställningen är överhuvudtaget rik på fint utmejslade detaljer och känns djupt förtrogen med Shakespeares särart, så det är rätt förvånande när Maria Åberg berättar att hon inte alls intresserat sig för hans dramatik förrän på senare år. Hennes kärlek till William Shakespeare är stark och tämligen nyväckt, tidigare har hon främst arbetat med modern problemorienterad dramatik.

När Maria Åberg kom in på Mountview Academy of Theatre Arts i London för tretton år sedan var hon 20 år. Innan hade hon läst litteraturhistoria i Lund.

– Jag ville studera teater och jag ville ut. Av alla alternativ lockade mig London mest, och det är här allting började, det är här jag har mina teaterrötter, säger hon.

hennes första jobb efter utbildningen var som dramaturg- och regiassistent på Royal Court Theatre i London, världskänd som introduktör av samtida dramatik och för sin radikala profil. År 2004 gick Maria Åberg en kurs för unga regissörer på National Theatre i London, och fick kontakt med regissören och författaren Dominique Cook vilket ledde till att hon blev hans associate director när han satte upp Arthur Millers Häxjakten på Royal Shakespeare Company 2006. Det ledde till fortsatt samarbete dem emellan med Shakespeares sena pjäser En Vintersaga och Pericles.

– Här startade mitt förhållande till William Shakespeare, säger Maria Åberg.

År 2006 regidebuterade hon själv på Southwark Playhouse i London med tyska dramatikern Franz Xaver Kroetz pjäs Stallerhof, ett kargt familjedrama med ett utsatt språkfattigt barn i centrum. Föreställningen väckte stark genklang. The Guardians kritiker skrev att hennes regi var ”sällsynt säker och kompromisslös”. Året därpå regisserade hon urpremiären på dramatikern Roy Williams Days of Significance, som hon gjorde flera uppsättningar av, bland annat på Royal Shakespeare Company (RSC). Den handlar om två mycket unga män som skickas ut i Irakkriget. I sista akten är den ene död och den andre skall ställas inför krigsrätt för att ha torterat fångar. Det visade sig vara ett känsligt ämne och väckte debatt.

– Jag är också väldigt stolt över Kung Johan förra året, säger Maria Åberg. Hon gick in i pjäsen och gjorde ”redigeringar”, men skrev inte till eller ändrade i språket. Det är tabu i England. Bland andra engelska regissörer jag talat med har några sagt att vi är lyckliga som kan låta varje generation få sina Shakespeareöversättningar, men språkarkeologen Maria Åberg finner sig mer än väl tillrätta med Shakespeares fyrahundraåriga original. År 2007 regisserade hon för första gången i Sverige – Gustav III i Dramatens Strindbergsserie Tre kronor.

– Det var lite chockartat, jag upptäckte att jag inte kunde den svenska arbetsvokabulären som alla andra har gemensamt från scenskolan, säger hon.

Men hon vande sig och det var inga problem när hon gjorde två uppsättningar på Malmö stadsteater: samtidsdramat Kärlek och pengar av Dennis Kelly om konsumtionshets och Ingmar Bergmans Fanny och Alexander förra hösten, i en intim version som fick många lovord för sin självständiga hållning visavi Bergmans original. I vår återvänder hon till Malmö, än så länge ovisst med vad.

– Som bonus kan jag bo hos och leva med min familj, säger hon. Annars bor Maria Åberg i östra London tillsammans med sin pojkvän som är dramatiker.

i höst sätter hon upp Shakespeares Mycket väsen för ingenting på Royal Exchange i Manchester och senare, på RSC The White Devil, ett mordiskt hämnddrama av John Webster, samtida med Shakespeare. Och så, Malmö…

– Tre till fyra större uppsättningar per år, en idealtillvaro för mig, sammanfattar Maria Åberg.

Som alla regissörer och skådespelare i England är hon frilans. Fasta ensembler och livstidskontrakt finns inte inom engelsk teater, något hon känner sig väl tillrätta med.

– Vad gäller livstidskontrakt hissar jag varningsflagg, det är fel trygghet. Är du frilans kan du aldrig bli bekväm. Och när det gäller ensemblekänsla säger hon att den lika väl kan uppstå i kortare samarbeten.

Och ännu längre fram, om du får välja själv?

– Gärna musikteater, Tolvskillingsoperan eller Cabaret. Tysk dramatik, som Horvats Kasimir och Karoline, Wedekinds Lulu, Büchners Woyzeck. Och så, naturligtvis, Shakespeare: Othello, Romeo och Julia, Hamlet, Macbeth. Och jag skulle gärna samarbeta med koreografer som Hofersh Shecher och Anna Teresa de Keersmaeker.

– Och kanske film, vi får se vad som händer.