Krönikan tar sin början vid tiden för det förra sekelskiftet i Gunnar Bolins farmors familj i Moskva, i en redan etablerad, kosmopolitisk och högborgerlig miljö. Boken utgår främst från brev och andra dokument som har samlats i familjens stora sommarvilla i Skåne, ett paradisiskt centrum för den vidsträckta och utspridda familjen under mer än hundra år. Man får intrycket att detta material har fått styra skildringen och avgränsningen i stor utsträckning.

Den andra nod som skildringen kretsar kring är de samtal om släkten som Gunnar Bolin haft med sin egen pappa, en besvärlig och olycklig person som skildras varmt och uppriktigt av sin son. De reflekterande skildringarna av dessa samtal ligger insprängda som små elegiska inslag i den bredare, episka skildringen.

För berättelsen om familjen kan läsas som en episk historia på flera sätt. Släktens historia är spännande i sin egen rätt, med ett intressant persongalleri och dramatiska personöden i historiens mitt, från ryska revolutionen över mellankrigstidens Wien till nazitiden. Berättelsen kan sättas i givande relief mot den bredare historien om Europa som den tecknas mot. Man kan i den se fröet till en historia om vad man skulle kunna kalla vardagslivets demokratisering under 1900-talet, eller till en historia om Europas moraliska och civilisationsmässiga förfall under samma tid. Boken kan också uppfattas som en skildring av Sveriges plats i ett Europa som man inte alltid har delat så många erfarenheter med. Här finns ett rikt stoff och man skulle ha önskat att Bolin tydligare hade bestämt sig för vilken historia han egentligen vill berätta. Närmast till hands är kanske att se den som ett försök att förlika sig med minnet av fadern.

Släktkrönikan är skriven i en tydlig och ofta lite vemodig prosa som ibland tyvärr grumlas av att det inte alltid går att förstå vad i skildringen som grundar sig i källmaterialet och vad som är Bolins egna antaganden. I sina bästa stunder är boken dock både inkännande och spännande.

Det är underhållande läsning, och för den som läser uppmärksamt kan boken ge flera tankeställare, även om det inte är helt tydligt vad Bolin själv vill ha sagt med sin krönika.