Det första citatet, från 2002, lyder: ”Ryssarna anser att vodkan är den främsta symbolen för Ryssland under 1900-talet. Automatvapnet kalasjnikov kommer långt efter på andra plats.” Föreningen av de två symbolerna, vodkan och kalasjnikov, är inte slumpmässig. Omåttlig spritförbrukning och utbrett våld framstår i Nemtsovs berättelse som två sidor av samma mynt, som den ryska civilisationens mörka frånsida.

Det andra citatet från opinionsinstitutet VTsIOM (2006) belyser en ljusare sida av den ryska civilisationen, en medvetenhet om problematiken som man då och då har kunnat skymta genom alkoholdimmorna och bakom vapenröken: ”Två tredjedelar av befolkningen i Ryssland anger alkoholismen som landets största problem. En majoritet ser positivt på nykterhetskampanjen under andra hälften av 1980-talet.”

Alexandr Nemtsov analyserar i ett jämförande globalt perspektiv statistik över den ryska alkoholkonsumtionen och dess konsekvenser. Han kryddar den torra sakframställningen med personliga reflexioner om tillståndet i landet och kritiska kommentarer till makthavarnas hänsynslösa hälsopolitik. Han talar om att trettio års forskning och förtvivlade försök till opinionsbildning mot alkoholmissbruket i Ryssland har gjort att han själv numera närmast är absolutist. Men han kan inte säga att hans egen reaktion har blivit typisk, trots att resultatet av opinionsundersökningen från 2006 pekade på ett utbrett problemmedvetande i befolkningen. Landsmännen – det handlar framför allt om män – fortsätter att supa ner sig.

Den tunga och trista vardagen för alla de ”vanliga” människorna i det ryska samhället har medfört att livet har begränsats till att försöka stå ut, att uthärda, att tålmodigt överleva. Spriten blir universalmedicinen precis som förr i tiden. Ett av de första ord som nybörjaren i ryska lär sig är samogon, hembränning. Den har alltid varit mycket omfattande. Under Gorbatjovs nykterhetskampanj, då lokala myndigheter rapporterade om upptäckta och förstörda apparater, visade det sig att det på vissa orter fanns lika många hembränningsapparater som hushåll.

Alexandr Nemtsov är mycket kritisk mot Gorbatjovs nykterhetskampanj. Den var verkligen välbehövlig, men den sköttes enligt författaren på ett typiskt sovjetiskt, dilettantiskt sätt. Alkoholskadorna minskade förvisso, men kampanjen hade en rad skadliga följdverkningar, eftersom den skedde i ett samhälle som styrdes enligt kommunistiska principer. Grundläggande i den sovjetiska planekonomin var att det inte fanns någon samlad överblick över samhällets olika sektorer eller samordning mellan dem. Begrepp som ”kontraproduktivitet” och ”externa effekter” saknades.

Gorbatjov tänkte inte på att omsättningsskatten på försäljning av vodka fram till dess att produktionen drastiskt skars ner hade stått för ungefär hälften av de sovjetiska budgetintäkterna. Den radikala minskningen av den statliga spritförsäljningen fick givetvis följdverkningar i statsbudgeten. Två år efter nykterhetskampanjens inledning uppstod ett enormt underskott. Detta var bara en effekt. En annan konsekvens var en följd av befolkningens motåtgärd: samogon. Hembränningen ökade kraftigt, enligt uppgifter i den sovjetiska pressen med 40 procent. För att bränna hemma behövs vissa råvaror, och folk köpte de kraftigt subventionerade varorna socker och jäst och tömde butikerna på dem. Statsbudgeten gynnades inte, samtidigt som människorna fortfarande hade kontanter. När det inte fanns så mycket vodka att köpa och blev brist på både socker och jäst, fick man pengar över till att köpa andra varor. Många köpte vad de kom över och hamstrade i hemmen. De alltid så torftiga butikshyllorna gapade nu tomma. En närmast apokalyptisk stämning spred sig i det realsocialistiska samhället.

Nykterhetskampanjen varade bara ett par år innan den av ekonomiska skäl avblåstes den 25 oktober 1988. Detta förkunnades i ett dekret från Kommunistpartiets centralkommitté med den på sovjetiskt kanslispråk utformade rubriken ”Om förverkligandet av Kommunistpartiets centralkommittés beslut i ärendet att stärka kampen mot fylleri och alkoholism”. Den uppenbara ironin i formuleringen var troligen omedveten. Nykterhetskampanjen upphörde, superiet återgick i gamla banor och de positiva effekterna på folkhälsan av kampanjen kom att bli tillfälliga. – Nemtsov uppger att en miljon liv räddades under de tre år kampanjen varade. Det bestående, långsiktiga resultatet av nykterhetskampanjen påminde om följderna av spritförbudet i USA på 1920-talet: institutionaliserad grov kriminalitet. Ryssland fick en ny typ av gangstervälde, som ersatte det gamla kommunistiska gangsterväldet.

Nemtsov förenar presentationen av rådata med demografiska analyser av korrelationer för att kunna ringa in orsakerna till den omfattande ryska spritkonsumtionen i våra dagar. Den viktigaste orsaken är att det i praktiken är fråga om en okontrollerad produktion, distribution och försäljning av sprit och öl. Den viktigaste följden är att ryska män i genomsnitt dricker 15 liter, mätt i ren alkohol, per år och har en förväntad livslängd på 59 år (data från 2002).

De kroniska alkoholisterna är ett mindre samhällsproblem i Ryssland än de män som super till rejält då och då. Dessa människor, som Nemtsov kallar ”råsupande icke-alkoholister”, utgör ungefär hälften av den manliga vuxna befolkningen. De står för den största andelen förlorade arbetsdagar i landet. Den anmärkningsvärt låga livslängden orsakas inte bara av alkoholförgiftning och sjukdom utan även av dråp och dödsolyckor under rusets inverkan.

Alexandr Nemtsov visar att vodkalogin är ett nödvändigt komplement till kremlologin när man analyserar det ryska samhället. Kremlologin, läran om hur man uttolkar maktrelationerna mellan olika politiska aktörer, är en fruktbar metod när man ska kartlägga det politiska livet och försöka göra prognoser om den närmaste framtiden för politiska aktörer i ett samhälle som saknar normala politiska partier. Kremlologin handlar om att tyda nyckelord och analysera foton och nyhetssändningar i tv. Vodkalogin handlar om att kartlägga produktionen och distributionen av alkohol och analysera demografiska data. Vodkalogin framstår genom Alexandr Nemtsovs verk som en viktig infallsvinkel om man vill förstå de sociala relationerna och samhällslivet i Ryssland.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

I det postkommunistiska, kapitalistiska Ryssland är det inte religionen som är ett opium för folket, som den marxistiska klyschan lärde. Det är vodkan som dövar och söver ryssarna. Visst är ryssarna tåliga, visst kan de sjunga och skratta. Men Alexandr Nemtsov är bekymrad:

”Ändå gnager frågan: Beror inte den ryska optimismen en smula på spriten? Den muntrar förvisso upp oss och löser upp tristessen, men den gör att vi inte begrundar vad vi gör och tar itu med livet.”

Med ett typiskt ryskt men i svenska ögon politiskt inkorrekt uttalande skriver Nemtsov om den aktuella situationen att ”samhällslivet i dagens Ryssland är så förfallet (degraded) att landets bästa nykterhetsmedel förmodligen är stränga hustrur”. Utsagan är väl underbyggd av den konsumtionsstatistik som författaren redovisar. Medan ryska män mätt i förtäring av ren sprit per capita dricker flera gånger mer än männen i Västeuropa, dricker de ryska kvinnorna ungefär lika mycket – eller litet – som dryckessystrarna i Västeuropa. Det är tack vare kvinnornas insatser som Ryssland alls fungerar som ett samhälle.