En förklaring är sannolikt att självhävdelse fortfarande uppfattas som oat­traktivt i vår kultur, samtidigt som narcissismen tycks öka lavinartat. Mellan jantelag och influerarkultur står vi och skämmer ut oss.

Människor beskriver sig själva som ”nördar”, för att lyfta fram att man är särskilt intresserad och kanske till och med specialister på olika områden. ”Antik historia, ja där är jag verkligen en nörd.” Italienska viner. Amerikansk politik. Fransk litteratur. Medeltida engelska kungar. Arkitektur.

”Jag är lite av en ordningsfascist” eller motsvarande är ett dåligt kamouflerat försök att lyfta fram att man skiljer ut sig genom att fästa vikt vid att saker blir gjorda och gjorda på ett korrekt sätt. ”Jag är ett detaljfreak” är en annan variant för att höja sig över omgivande oseriösa slarvrar.

”Många kan uppfatta mig som jobbig med alla mina frågor”, visar att man är frispråkig och orädd. Ett uttryck besläktat med det unikt förfärliga: ”Jag är en sådan som alltid säger vad jag tycker och det är det inte alla som gillar.” Där det nästan undantagslöst finns en smärtsam omvänd korrelation mellan modet att uttrycka sina uppfattningar och det allmänna värdet av dessa uppfattningar.

Mycket, men inte allt av detta fångas av det engelska uttrycket ”humblebrag”, som väl inte har en klockren svensk översättning. ”Blygsamt skryt” föreslår bland andra Google translate och i en språkspalt i Hufvudstadsbladet använder man ”skryt via bakdörren”.

I sociala medier blir det övertydligt. Inte minst med bildsättning. ”Jag hade hört att luften skulle vara väldigt tunn, men jag märkte inte det när jag gick upp på Kilimanjaro.”

I grunden – som i så många andra sammanhang – handlar det om bristande hantverk. Det blir koketteri och humblebrag för att människor är usla på att skryta eller helt enkelt för fega för att göra det öppet.

Narcissism med lite verkshöjd lindar inte in, utan är rakt på. Och om den döljer skrytet är det med humor och inte med spelad ödmjukhet.

En tidigare kollega ska i samband med ett avtackningstal till en tredje kollega ha sagt något i stil med:

”X är en av sin generations absolut finaste jurister.” Vilket både var vänligt och sant. I den mån jag kan bedöma det senare utifrån utblicken av mina spridda handelsrättskurser.

Varvid talaren tillade: ”Ja, själv tillhör jag som bekant en annan generation.”

Det är inte humblebrag, utan rent skryt. Men med humor. Och signalerad självdistans genom dess totala motsats. Gott hantverk.

Jag skulle dock inte rekommendera den vägen. Det är inte sannolikt att den som snubblar runt i sitt bakdörrsskrytande har den tajmning som krävs för att skryta på ett sätt som är underhållande. Det blir som att se någon lägga pussel med boxhandskar.

Den som känner fortsatt behov av att skryta bör ta den enklaste vägen och göra det helt öppet och reservationslöst. Det kommer kanske inte att göra den skrytande mer uthärdlig, men det har den stora fördelen av att man uppfattas som ärlig.

Eller så står man över allt detta. Man är helt enkelt bortom varje misstanke om såväl skryt som humblebrag. Man behöver inte humor, utan är helt självklar i sin position. Man är.

I en nylig understreckare i Sven­ska Dagbladet skrev juristprofessorn och Uppsala universitets tidigare rektor Stig Strömholm om läsandet. Mer specifikt om vikten av att läsa om. Strömholm menar att det är en felsyn att hela tiden jaga efter ny litteratur och att det tvärtom i många fall är mer givande att återkomma till det man läst tidigare.

”Thomas Manns Zauberberg och Doktor Faustus är tunga volymer, men de inte bara inbjuder till omläsning, de kräver det. Detsamma gäller i högsta grad Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Där är omläsningskravet ännu starkare och strängare. En genomläsning räcker helt enkelt inte.”

Det är inte ”jag är lite av en Proustnörd”. Det är att ha något intressant att säga kopplat till egen erfarenhet. Det finns ingen spelad ödmjukhet.

Så återkom när ni läst om På spaning… åtminstone en gång. Och ge ett bidrag till hur strängt omläsningskravet egentligen är.