Under tidigt 1970-tal upplevde engelska och amerikanska geografer och sociologer ett behov av att skapa en ny term för att beskriva den förändring som skedde i centrala, före detta arbetarkvarter i London, New York och vissa andra större städer. Den engelska sociologen Ruth Glass som myntade begreppet ”gentrification”, härlett från engelskans ”gentry” i betydelsen herrskapsfolk – en term som även återfinns på franska och som på svenska har blivit ”gentrifiering”.

Termen inbegriper två samverkande faktorer. Nedgångna stadsdelar, tidigare arbetar- och industrikvarter med starkt behov av renovering, erbjöd en möjlighet för ett icke köpstarkt men dynamiskt och kreativt samhällsskikt att till överkomligt pris skaffa bostad. Den samhällsgrupp som åsyftas och som kom att sätta sin prägel på de kvarter där dessa människor flyttade in beskrivs av sociologer som ytterst välutbildad och med förankring i de nya yrken som har växt fram inom data, medier, kultur och kommunikation, det vill säga: den sektor som expanderar samtidigt som industrisektorn krymper i Europa eller förflyttas till låglöneländer. Den insats denna grupp utför för att förbättra bostadsstandarden resulterar i ett högre prisläge för dessa bostäder. Därmed är gentrifieringen igång.

Den skribent som mest utförligt har beskrivit hur denna process har förändrat Paris är Anne Clerval, lärare och forskare i geografi vid universitetet Paris-Est Marne-la-Vallée. Hennes bok Paris sans le peuple med underrubriken La gentrification de la capitale(Ett Paris utan det enkla folket. Gentrifieringen av huvudstaden) är en väsentligt utbyggd och uppdaterad version av den doktorsavhandling hon har skrivit i ämnet. Dess ambition är att återge hela den moderniseringsprocess som Paris har genomgått från 1800-talet fram till idag.

Det första hon noterar är att gentrifieringen började långt senare i Paris än i till exempel London, egentligen först på 1990-talet. Från mitten av 1800-talet fram till mellankrigsperioden var Paris en betydande industristad tack vare inhemska energi- och mineralresurser samt tillgång på kapital, som enligt Clerval främst härrörde från exploateringen av kolonierna. Vapentillverkningen under första världskriget markerade höjdpunkten av denna era. Stadsbilden präglades av en blandning av bostäder, fabriker och verkstäder. Det var ingen idyll. Borgerskapet betraktade arbetarna som en farlig och moraliskt lågtstående samhällsklass med osunda levnadsvanor. De hölls till och med ansvariga för de epidemier som tidvis bröt ut, men dessa berodde främst på de undermåliga bostadsförhållanden som rådde. Många av dem hade kommit från andra delar av regionen eller från landsbygden. Motsättningarna tog sig uttryck i revolter och gatubarrikader. Uttrycket ”det röda Paris” återkom ofta i skildringar av tiden.

Enligt Clerval var det dessa sanitära brister som togs som förevändning för att genomföra den genomgripande moderniseringen av Paris gatunät, vilken har gett staden dess karakteristiska perspektiv. Det var kejsar Napoleon III som tog initiativet till försköning av staden, och det var baron Eugène Haussmann, stadens prefekt från 1853 till 1870, som svarade för utformningen av projektets finansiering. Han ingick ett för tiden originellt partnerskap med privata byggherrar som uppförde hyresfastigheter, vilka såldes vidare till förmögna personer. Här finns, menar Clerval, ursprunget till den förnäma borgerliga stadsdelen i västra Paris. Att denna stadsplan samtidigt förvisade arbetarklassen till stadens periferi, löste enligt många ett annat problem. Marxisterna talade om renovering/deportering.

Under senare hälften av 1900-talet började avindustrialiseringen. Clerval tar bilfirman Renault som ett exempel. Den var först helt förknippad med stadsdelen Boulogne-Billancourt, där familjen Renault hade en elegant bostad för att befinna sig i närheten av sin penningstarka kundkrets i västra Paris. Fabriken decentraliserades senare till Mans och idag sker tillverkningen av detta bilmärke på alla kontinenter. Huvudkontoret ligger dock kvar i centrala Paris. Nedläggningen av sådana industriområden markerade slutet på en epok med en organiserad arbetarklass.

Den fortsatta moderniseringen av huvudstaden tog inte fart förrän på 1960-talet. Vichyregimen och även fjärde republiken hade snarast stått skeptiska inför tanken att göra Paris till ett verkligt maktcentrum. Från och med femte republiken med de Gaulle som president, och framförallt med Georges Pompidou som premiärminister och senare president, inleddes däremot en satsning på att göra huvudstaden attraktiv och dynamisk. Som en utmaning mot City of London uppfördes väster om Paris affärskvarteret La Défense, som idag är Paris ekonomiska centrum. För att lösa bostadsfrågan för den arbetskraftsinvandring som ansågs nödvändig, uppfördes höghusområden i kranskommunerna och i vissa av innerstadens tjugo arrondissement.

En av de mer genomgripande förändringarna i stadsbilden skedde på 1970-talet genom förflyttningen av den centrala marknadsplatsen, les Halles, från centrala Paris till Rungis i en av stadens södra förorter. Det tomrum som uppstod i kvarteret blev först en självvald spelplats för vissa undergroundrörelser, vilket, menar Clerval, inverkade menligt på det omgivande kvarterets anseende och dess fastighetspriser. Av detta märks ingenting idag. Området har sanerats. Under jord återfinns Forum des Halles, ett av Paris största affärs-, nöjes- och restaurangcentrum och längs rue Beaubourg ligger det säregna museet för modern konst, Centre Georges Pompidou, som invigdes 1977. På mindre än 15 år har en ruffig stadsdel blivit ett centrum med kontor och eleganta affärer. Hallarnas köpmän och hantverkare har lämnat plats för tjänstemän och kulturarbetare. Enligt Clerval är detta ett tidigt exempel på gentrifiering.

De intilliggande Maraiskvarteren har även de undergått en dubbel förvandling. På 1600-talet var kvarteret en högreståndsmiljö med renässanspalats. På 1700-talet bosatte sig dock aristokrater och det högre borgerskapet i Saint-Germain- och Saint-Honoré-kvarteren, vilket innebar att Marais förföll. Idag sker en varsam renovering. Resultatet är luxuösa bostäder, trendiga restauranger och antikaffärer.

Clervals bok är oerhört innehållsrik och detaljerad. På statistisk grund skildrar den de socioekonomiska förändringar som har skett under senare decennier. Den återger hur gällande hyresreglering, i kraft sedan 1948, gjorde privata byggherrar mer benägna att bygga kontor än hyreshus, något som ändrades först vid mitten av 1980-talet. Behovet av subventionerade bostäder för låginkomsttagare var skriande, vilket till en del berodde på den ökande invandringen från icke-europeiska länder. Den befolkningsgruppen ökade med drygt 10 procent inom Paris innerstad från 1950-talet till början av 1980-talet, till stor del beroende på att anhöriginvandring tilläts 1974. Att tillgodose detta nya behov blev kommunens uppgift.

De människor som Clerval betecknar som den nya borgarklassen ställde specifika krav på sitt boende. Förort var otänkbart, likaså kommunala hyreskaserner. Sökandet koncentrerades på innerstad och områden som hade en potential. Clerval ger tre tydliga exempel: Saint-Antoineområdet, som skär över 11e och 12e arrondissementen, Temple i 10e och 11e arrondissementen och Château Rouge i 18e arrondissementet, områden som fortfarande i början av 1800-talet hade varit lantliga idyller och senare blivit hantverkar- och industrikvarter. Det som kännetecknade bebyggelsen, förutom det slitage som var uppenbart, var öppna gårdar, hög takhöjd, synliga takbjälkar, stora fönsteröppningar och ljusa väggar: lokaler som erbjöd möjligheter till ett individuellt utformat boende i form av rymliga lägenheter, loftgångar och tjusiga verandor. För många konstnärer, skulptörer, fotografer och rammakare var detta idealiska arbetslokaler, centralt belägna i förhållande till kunder, företag och konstgallerier.

Clerval framhåller att det är en ny typ av urbanisering som växer fram. Den konkreta arbetsinsatsen som krävdes skapade en gemenskap, de val som hade föregått inflyttningen förutsatte en samsyn och en viss värdegemenskap. Clerval noterar de särdrag hon urskiljer hos denna nya borgarklass. Genom sin yrkesverksamhet är dessa människor samhällstillvända, de är öppna för omvärlden och ser det främmande som en källa till inspiration snarare än som ett hot. I det privata drar de sig tillbaka till sina kvarter, som i vissa fall alltmer kommer att likna New Yorks ”gated communities”.

Det är omöjligt att i detalj återge den fortsatta gentrifieringen. Den skulle kunna framställas rent grafiskt. I närheten av en tunnelbanestation eller ett grönområde köps en eller flera förfallna fastigheter upp och renoveras, området ändrar karaktär och blir intressant ur café- och affärsägares synpunkt. Små punkter på en karta växer ut till ett kluster. Det 13e arrondissementet är Paris Chinatown, medan Belleville i nordöstra Paris är en helt kosmopolitisk stadsdel. Processen fortsätter, men har redan idag satt sin prägel på stadsbilden och drivit upp bostadspriserna. Clerval förhåller sig helt neutral till resultatet. Hon ser det som en internationellt och ofrånkomligt storstadsfenomen. I den mån hon uttrycker någon värdering, ser hon snarast gentrifieringen som en kulturgärning, då den har gett nytt liv åt förfallna kvarter, vilka det har funnits många av i denna stad. Till skillnad från London har Paris aldrig härjats av någon stor brand och inte heller utsatts för andra världskrigets bomber.

Alla delar dock inte Clervals svala attityd inför städers förvandling. Debatten har tvärtom under olika skeden varit livlig, antingen det har gällt Lower East Side i New York, norra Southwark i London eller, ur ett svenskt perspektiv, Vasastan eller Söder i Stockholm. Själva processen är alltid svår att observera, eftersom den rör privatpersoner. De som är kritiska till fenomenet som sådant ställs oftast inför fait accompli. I Paris är diskussionen fortfarande levande, och den förs i olika tonlägen och med en vokabulär som inte är Clervals. Ett exempel är La république bobo, skriven av journalisterna Laure Watrin och Thomas Legrand. De försöker göra det erkänt svåra, att ge en bild inifrån av det som de betraktar som en ny medelklass.

Först ordet ”bobo”, som är en förkortning av ”bourgeois-bohèmes”. Det förenar två motstridiga begrepp, där första ledet betecknar en klart definierad samhällsklass och det andra en konstnärlig antikonformistisk rörelse, som går tillbaka till 1800-talet. Oförenliga begrepp, då bohemerna med representanter som Rimbaud, Verlaine och Modigliano förkastade allt som var borgerligt. De borgerliga var de som respekterade moral, religion, konvenansens regler och som visade upp sin ”goda smak”. Bohemen levde från dag till dag, ofta i misär men med den estetiska upplevelsen som mål i livet. Den glidning som skett i ordets betydelse innebär att dagens ”bobos” ser sig mer som borgare än som bohemer, men de är borgare som mer låter sig styras av kulturella än av ekonomiska behov.

Boken bygger på ett otal intervjuer, där det framgår att man kan vara mer eller mindre ”bobo”. Grunddragen innebär dock att man är demokrat, europé, idealist och icke-revolutionär. Man äter biodynamiskt, närodlat och säsongsanpassat. Större delen av sitt bohag har man inhandlat hos Emmaus. Idealiskt är att klara sig utan bil och istället cykla eller åka kommunalt. Vid resor byter man hus eller lägenhet med någon i landet dit man reser, eller också hyr man in sig hos lokalbefolkningen, allt för att få så autentiska intryck som möjligt. Den klassiska kulturen är grunden för att utveckla ett kritiskt tänkande, därför lägger man stor vikt vid valet av skola för barnen. Den kanske bästa definitionen av en ”bobo” är att hen odlar sin trädgård men alltid är uppkopplad mot omvärlden. Politiskt står de snarast till vänster.

Och nästan allt som ”les bobos” själva säger kan vändas mot dem. I ett kapitel med rubriken ”bobo-bashing” ger författarna exempel på den kritik som riktas mot dem. I högerögon bidrar deras fascination för det etniska och det exotiska till att försvaga den nationella identiteten. Via medierna, där de är överrepresenterade, påtvingar de alla andra sina åsikter. När debatten om samkönade äktenskap stormade som mest, hävdade den katolska kyrkan att de som drev frågan var ”les bobos”. Som de oansvariga hedonister de är, offrade de traditioner och familjelycka. Enligt vänstern hyllar de liberalismen, enligt extremvänstern föraktar de det verkliga folket, arbetare och förortsbor, och för Marine Le Pen är ”les Bobos” ärkefienden, de som hellre umgås med invandrare än med hederliga, äkta fransmän. Rent allmänt anklagas de för en viss skenhelighet. De vill rädda planeten men tar gärna flyget till Barcelona över en weekend.

Enligt författarna når paranoian stundom svindlande höjder. Den fråga de ställer är om inte ”les bobos” blivit en tacksam syndabock för olika grupper i ett samhälle där möjligheten till ekonomiskt och politiskt inflytande på nationell nivå minskar och där själva familjestrukturen förändras. Watrin och Legrand är själva benägna att se ”les bobos” som en stabiliserande faktor i samhället. Den samfällda kritiken av dem ter sig som en skendebatt. Den irritation de väcker är uttryck för djupt liggande och svåranalyserade orsaker.

Den främsta av dessa orsaker är möjligen den öppenhet inför omvärlden som kännetecknar dem. Som samhällsmedborgare är de helt i samklang med sin tid. I mångas ögon har de därför kommit att symbolisera den förhatliga globaliseringen. Effekterna av globaliseringen studeras oftast med tanke på förhållanden nationer emellan.

Till dem som har närmat sig problemet på ett annat sätt hör den franske geografen Christophe Guilluy. I sin bok La France périphérique ställer han frågan om vilka i Frankrike som har blivit globaliseringens vinnare respektive förlorare. Som en första bild frammanar han Frankrike sett ur ett fågelperspektiv: de stora städerna står fram i strålglans, medan stora delar av landsorten befinner sig i en gråzon. Bokens undertitel är Comment on a sacrifié les classes populaires (Hur man har offrat det enkla folket). Guilluys tes är att de stora metropolerna med Paris i täten helt lever upp till de krav globaliseringen medför, medan små och medelstora städer och stora delar av landsbygden, vilket representerar 64 procent av befolkningen, har hamnat i slagskugga.

Populärt

Hur nazistiskt var Österrike?

Österrike dras med ett rykte av att ha varit nazistvurmande och än idag associeras landet med främlingsfientlighet. I sin nya bok gör författaren Jean Sévilla upp med denna bild av Österrike – som inte riktigt verkar stämma.

Mats Fält Recension 2025 3

Sedan några decennier tillbaka har de större städerna specialiserat sig, sökt hitta sin nisch i världsekonomin inom forskning, finansiella tjänster, logistik eller turism. De har därför varit dynamiska och skapat arbetstillfällen även under krisåren. Enligt Guilluy svarar fyra regioner – Nord-Pas-de-Calais, Île-de-France med Paris som centrum, Rhône-Alpes och Provence-Alpes-Côte-d’Azur – för mer än halva det mervärde som skapas i Frankrike. Han påpekar också att om man till dessa regioner, som bildar ett inte helt sammanhängande band från nordvästra till sydöstra Frankrike, lägger metropolerna Montpellier, Toulouse, Bordeaux och Nantes, så har man en klar bild av det Frankrike som står för 80 procent av landets bruttonationalprodukt. Resten av Frankrikes yta är det han kallar det perifera Frankrike, som är beroende för sin försörjning av transfereringar från de rikare delarna men som ändå eller kanske just därför känner sig försummade och bortglömda.

Enligt Guilluy är denna tudelning av landet inte uppmärksammad av vare sig politikerna eller medierna. Där är man fortfarande fixerad vid tanken att eventuella tendenser till upplopp eller allmän oro kan komma från de getton som skapats i förorterna till vissa städer. De har inte noterat att i de framgångsrika metropolerna har arbetsmarknaden ljusnat även för etniska minoriteter. En expanderande tjänstesektor sysselsätter personer med skiftande kvalifikationer, och dessutom kan den som har förlorat ett jobb snabbt hitta ett nytt.

Regeringen stod helt oförberedd när Bretagnes jordbrukare i höstas gick ut i massiva protester mot en hotande miljöskatt på transport av deras produkter. Miljöminister Ségolène Royal fick raskt ta tillbaka förslaget. Bretagnarnas kamp mot regeringen vittnade om desperation, men den kunde å andra sidan genomföras eftersom den mobiliserade en enad yrkeskår. Desperationen är lika stor i andra delar av ytterkanternas Frankrike, men där är maktlösheten större. I områden där varsel, personalnedskärningar samt nedläggningar av fabriker, skolor och postkontor blir alltmer vanliga är det uppgivenhet som råder.

Frankrike brukar beskrivas som mångfaldens land. Geografernas och sociologernas bild av landet, från Boboland till verklig glesbygd, är en variant på detta tema. Den hör till de mindre vanliga. Det märkliga, enligt Guilluy, är att ledande politiker inte verkar vara helt förtrogna med denna syn på det land de är satta att styra. Han framhåller att den traditionella motsättningen mellan höger och vänster idag inte har någon giltighet, utom möjligen i ålderssegmentet 60+.

Sociologiskt har väljarkårens struktur förändrats. Efter decennier av ökande prekaritet och massarbetslöshet kan de partier som har burit det politiska ansvaret inte räkna med stöd från dem som blivit offer för den förda politiken. Högerpartiet UMP och det socialistiska partiet, PS, försvarar i stort sett samma ekonomiska modell, en modell som har anpassats till europeiska och globala normer. Extremhögerns Front National kritiserar däremot den modellen. Högerns väljarunderlag utgörs av de välbeställda, de högre tjänstemännen och merparten av landets pensionärer, medan vänstern fångar upp den urbana medelklassen, som endast ser fördelar med globaliseringen, samt statsanställda och pensionärer. Väljarkårens åldrande bidrar till att hålla UMP och PS vid makten.

Guilluy drar slutsatsen att om tendenserna från 2014 års Europaval håller i sig, kommer Front National att vara det parti som i sina led har den största andelen av unga eller medelålders. Om partiet förmår att få procenttalet röstskolkare att minska så har partiet goda framtidsutsikter.