Blekinge i slutet av februari. Stället heter Korsanäs, tio minuter från Ronneby. Här är för första gången i mannaminne en riktig vinter. Det ligger flera decimeter snö och råder ett dystert mörker runt det rödmålade torpet. Kylan från havet är bitande, men den muntert sprakande brasan lyckas hålla lappsjukan stången flera dagar. De färska böckerna från Amazon är också bra medicin. Men till slut kommer sammanbrottet. Vi behöver snorkla syre!

Således överger vi landet och tar vi oss in till centrum. I det här fallet Ronneby Brunns Spa som i reklamen säger sig ge ”Tid för njutning”. Insprängd i den vackra Brunnsparken, vars grönska för tillfället är något nedkyld och snöklädd, erbjuder detta ett andningshål – och en märklig känsla av kosmopolitisk bonnighet.

En snabbundersökning bland gästerna ger vid handen att de består av en hel del inrest folk från hela Sverige, även några utlänningar, eller vad vi i den här provinsen nu vill kalla tyskar och danskar.

Några badar bubbelbad, eller får thaimasage, äter biodynamiskt, några fi rar 60-årsdagen med brunnsvatten, andra bröllopshelg. Här får undersköterskan en chokladinbäddning för 750 spänn i 30-årspresent av väninnorna. Och morfar tar en bilkörningsöl samtidigt som mormor letar efter rabatthäftet som ska sänka badhusnotan med 100 spänn.

Stockholm finns representerat, men håller låg profil. Det behövs inte mycket konversation för att undertexten om de uppsvenska jävlarna ska skymta. Fast ganska skämtsamt.

Den allmänt bekanta beteckningen för stockholmare, ”nollåttor”, är så väl inarbetad att stockholmarna själva använder uttrycket. Däremot säger de mer sällan ”nittionior” som folk på landet gör – för att beteckna folk som ”inte är helt hundra …”.

Och Stockholm kallas för Fjollträsk eller Tjockhult. Maktcentrumironin blommar upp även här i Blekinge. Men inte lika konfrontativt som uppe i Norrland. Här finns vibrationerna, en sällsam blandning av maktkritik, regional identitet och småstadsindignation. Det finns, men är svårt att ta på.

Vad betyder det här? tänker jag och betraktar spaet. Är det här pulvermosfolket som erövrat storstadslivet? En över- och medelklassifiering av hela landet, där vi inte längre kan se någon större skillnad mellan den urbana livserfarne och den plattfotade lantisen? Ett demokratiseringsprojekt signerat upplevelseindustrin? Är Ronneby Brunn beviset på att den sturige odalbonden och den levnadsglada storstadsbrallisen fått ihop det?

Perspektivet från Blekingetorpet genererar frågor. Den här platsen är såväl ”här nere” som ”här ute”: ”Nere” i förhållande till Tjockhult och ”här ute” i förhållande till centrum, som kan vara Ronneby, eller Karlskrona, som mer öppet förtalas av de andra småstäderna i Blekinge än vad Stockholm gör.

Med ett par mils avstånd ligger de utkastade i det landskap som brukar kallas Sveriges Trädgård. Karlskrona, Ronneby, Sölvesborg, Karlshamn, Olofström – sammanbundna med en misshandlad E22:a och en sporadisk järnvägsförbindelse – har hopplöst decentraliserat Blekinge och berövat landsändan möjligheten att skapa kritisk massa.

Denna skickligt skapade maktstruktur – gjord för att hålla de ockuperade på mattan – har idag blivit en hämsko i utvecklingen. Dimensionen centrum-periferi finns såväl ur perspektivet Stockholm- Blekinge, som inom landskapet: Karlskrona mot övriga. Känslan av gemensam underlägsenhet mot centralmakten transformeras lätt till motsvarande känsla inom regionen, ända ner på bynivå.

Blekinge är Sveriges Albanien, har någon elak person sagt. Det är bara delvis sant. På sina håll har man lyckats att möta avindustrialiseringen med en modern tjänstenäring. Men Blekinge är, om alls känt, ändå associerat med nedläggningar, tvångstjänstgöring i det marina Karlskrona, en näst intill obegriplig dialekt runt Sölvesborg, Carlshamns Punsch och Volvotillverkning på ruinens brant i Olofström.

När jag frågar folk om Blekinge är det några av associationerna som folk gör. Kanske framför allt lumpen i Karlskrona. Men allt oftare också vad som idag är den ledande politikern från Blekinge: Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, och bördig från gränslandet mellan Skåne och Blekinge …

Kanske är det en bra modell för att förstå begreppet stad och land att se hur diskussionen kretsar kring tre dimensioner. För det första den regionala dimensionen.

Blekinge, ett erövrat och hunsat territorium, med massakrer och tvångsförflyttningar, genomfört av den svenske ockupanten, traderar över tid en känsla av vanmakt. Men nu, när svenska regioner gradvis återerövrar större självständighet gentemot centralmakten, börjar det ljusna. Stockholm är inte längre vad det varit. Och några, som skåningar och västsvenskar, har förstått att skära pipor i vassen och brutit sig loss en smula från centralstaten. Andra har lite på bananrepubliksmanér förklarat sig vara en region i Europa, som Halland gjort. Eller nöjer sig med att höja sin regionala status en smula över kommunförbundsnivå, som Blekinge.

Sverige regionaliseras. Centralmakten viker ner sig, vi utvecklas från en monocentrisk stat till en multicentrisk. För det andra har vi dimensionen stad och land.

Vi står mitt i ett urbaniseringssprång. Frågan är vad som blir kvar av landet när staden till slut segrar. Och om den svenska staden verkligen kan bli den där sammansmältningen som vi associerar med ord som ”city” eller ”metropol”, och som vi allt oftare associerar med ”globalisering” eftersom utvecklingen främst kännetecknas av framväxande gigantiska kluster och utvecklingskorridorer, inte att folk slutar visa pass vid gränserna. Snarare har antalet identifi kationskrav vid gränsövergångar ökat när till och med fingeravtryck och elektronisk kroppsvisitation införts, förutom ett stort antal vanliga legitimationsvisningar.

”Urbanisering” är en bättre beteckning på hur världen utvecklas än vad ”globalisering” är. För det tredje har vi dimensionen centrum och periferi.

Centrum står för makt och överhet, för kontroll och normsättning, medan periferi står för objekt och underlydande, för kontrollerad och disciplinerad. Maktrelationer kan antingen handla om vår egen subjektiva uppfattning eller ett objektivt observerbart förhållande: Några tror sig sitta i maktens centrum, exempelvis den rörlige väljare som strax före valdagen betraktar en partiledardebatt, medan vi egentligen bara ska utse vilka personer som ska genomföra politikens protokoll 1A. Eller tvärtom, andra känner sig marginaliserade på temat ”politikerna käbblar och det är aldrig någon som lyssnar”, fast de i själva verket tillhör den grupp väljare som med en enkel rösthandling kan påverka ett val där kanske 100 000 röster räcker för att byta regeringsblock.

Centrum och periferi förstås därmed inte som geografi skt förhållande, utan handlar snarare om immanenta sociala strukturer – eller som maror i hjärnan på folk.

Låt oss börja med den tredje dimensionen. Ofta blandar vi samman den rumsliga närheten mellan maktens centrum och periferi. Utan att blinka kan politiker säga att makten fl yttar närmare människorna om den rent fysiskt utövas i folks närhet. Således skulle stockholmaren känna sig mer delaktig i riksdagens beslut än vad folk i Blekinge upplever. De sextio milen devalverar den demokratiska legitimiteten.

Absurditeten i detta resonemang syns bäst i att samma politiker som skäller Bryssel för att vara verklighetsfrämmande långt borta från den svenska verkligheten, med käck uppsyn kan försvara beslut tagna i Stockholm och riksdagen.

Det finns ingenting som tyder på att avståndet i kilometer gör besluten mer förankrade. Det viktiga är inte det geografi ska avståndet mellan medborgare och beslutsfattare. Det är långt till Bryssel, men det är inte det som är förklaringen till att vi tycker att det känns främmande. Det centrala är vår upplevelse av delaktighet.

Tankefiguren ”vi här nere och dom där borta och uppe” är stark. Den används av alla politiska aktörer, fast i olika sammanhang. Vänsterpartister gillar av detta skäl inte Bryssel men Stockholm som maktcentrum, medan moderater gillar Bryssel men inte makthavarna i Stockholm.

Tankefiguren har också fångats upp av kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund när han lanserade uttrycket ”verklighetens folk” sommaren 2009. Han läxade upp kultursidornas boksynta fantasivärld och ställde deras svartklädda grämelse mot sunt tänkande, nedtystade knegare och vanliga Svenssons.

Göran Hägglund försökte att dra en lans för ”normaliteten” i en tid när allt löses upp i ett Pridefestivalfl yt. Undertexten var tydlig. Hägglund ville i strid med tidsandan säga något vänligt om en vanlig heterosexuell tillvaro i radhus med Saab eller Volvo, samt med vovve och skidsemester i fjällen. Budskapet riktade sig förvisso mer till de egna kärnväljarna och syftade till att mobilisera partiets ryggrad inför valet – något som Hägglund fick god hjälp med av den aningslösa kulturvänster som morrande kastade sig över honom – men utspelet var ändå intressant som exempel på hur centrum kan försöka mobilisera dem som känner sig marginaliserade.

Och Hägglunds tal om ”verklighetens folk” är bara en synonym till det där ”vanligt folk” som vi ofta använder lite generaliserande. Och visst, vi behöver inte vara vänner av vita plastmöbler, pulvermos och Mallorcaresor, men den iögonfallande gränsprövningens mediala kåthet är väl inte heller alltid så uppiggande.

Ungefär samtidigt med Hägglunds vardagsfolk kom Tomas Ledins skiva med en hyllning till medelklassen. Ledin irriterade många med sin text om folket som ”går till jobbet varje dag/ bär landet på sina axlar”, som sällan kommer för sent, som älskar sina barn och åker bil ”på väg mot en ständig soluppgång”. Och refrängen dundrade på om att dessa är ”medelklassens okrönta kungar/Hatten av, blommor i skyn för medelklassens okrönta kungar”.

Ledin sjöng att medelklassen ”är bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss/ utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet/ De lever i en helt annan verklighet/ står för långsiktighet och stabilitet”. Det väckte som sagt rabalder. Några recensenter blev konfunderade över att medelklassen nämndes överhuvudtaget. Vem är medelklass? frågade de. Är inte alla medelklass, undrade andra.

Vänstern hade allra svårast för Tomas Ledins medelklassvurm och han fick ta emot några rejäla råsopar på kultursidorna.

Det finns inget självklart svar på hur det här hänger ihop med min lilla urbaniseringsdos på Ronneby Spa. Det här är en tillkämpad medelklasstillvaro, en stund i lyx, kanske till och med bäst beskrivet som en ad hoc-medelklass som fått konsumtionsutrymme att leka överklass om så bara för en weekend …

I spåren av globalisering och individualisering har vi inte längre en gemensam politisk berättelse som håller oss samman. Vi kan inte identifiera oss med vare sig ett ärorikt förflutet eller en ljus framtid. Var och en är för sig själv. Den gemenskap som folkskola, allmän värnplikt och rösträtt, sociala reformer och miljonprogram skapade, eller det normcentrum som en tv-kanal, ett statsbärande parti och ett dynamiskt organisations-Sverige skapade, har luckrats upp. Folkrörelsedemokratin med en stark folkhemsberättelse har avlösts av en upplevelseindustriell publikdemokrati.

För 50 år sedan hade vi tagit oss in från det insnöade torpet till ett möte på ABF och där knutit banden med våra kamrater. Nu ligger vi i bubbelbadet och känner gemenskap som upplevelsekonsumenter. Och den senare söker inte banden in mot maktens centrum utan fungerar bara som en episod i ett liv där vi samlar händelser.

Det perifera blir därmed normbildande. Och normen är normupplösning och ett centrum som vi själva väljer när det passar oss.

Sen har vi det där med stad och land. Urbaniseringen har nu slutligen fått överhanden och det tjatas duktigt om att en majoritet av jordens befolkning nu bor i städerna. Och inom ett par decennier kommer så mycket som 75 procent att vara urbana.

De gytter av städer som gradvis växer samman kallar vi ”utvecklingskorridorer” eller ”kluster”. I vår närhet kan vi se hur Malmö gradvis förvandlas till en Köpenhamnsförort. Uppsala och Södertälje växer ihop med Stockholm och blir ett slags karikatyrminiatyrer av Storlondon.

Trenden är tydlig, det lantliga, färgat grönt svischar förbi bil- eller pendeltågsfönstret. Vi ser hästar, som folk föder upp för nöjes skull, och små hus utspridda över nejden, tomma därför att deras ägare befinner sig i stan för att jobba. Och ger vi oss själva ut i spenaten så är det i något upplevelseindustriellt syfte – som att åka längdskidor eller ta en powerwalk med iPoden i öronen.

Vi är urbana, men har inte vänt landet ryggen. Livet på landet – om det så är en halv sportlovsvecka eller ett par timmars hundpromenad genom det välsnitslade naturvårdsområdet – är viktigt för att kunna balansera den predatoriska storstadsvärlden, med tågstopp, lunchköer och pitcher. Landet är en del av vårt självförverkligande lika mycket som en reproduktion av svensk tradition.

Kanske är det till och med så att vi skiljer oss ganska mycket från andra kulturer. Sverige är på väg att bli urbant. Men vi är inte riktigt där ännu. Vi håller på att lära oss. ”You Swedes are nothin but fuckin urban peasants”, säger min vän den afrikanske antropologen. Och han har nog rätt. Skrapar vi på en svensk så hittar vi en bonde.

Riktigt urbana människor, som bott i staden i flera generationer och förträngt det där med jord och skog, tittar med förvåning på hur svenskarna framåt vårkanten störtar ut i postvintersmutsen för att böka runt och sätta blomster, ofta förodlade under stora umbäranden.

Det här kan ju tjäna som en balans gentemot beskrivningen av hur den urbana framtiden redan är här. Och ibland hör vi siff ror som försöker beskriva en motsatt trend – att folk flyttar ut på landet och att det finns en motsatt ström, bort från neonskyltarna och kaffelatteställena.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Folk fl yttar in till stan. Men det är sällan vi i medierna kan läsa historier om hur människor tagit sig in till stan och frigjort sig från tvånget att komma ihåg att köpa grädde före 18 och leva med att grannarna med hänvisning till den okända bilen som stått parkerad på gården frågar vem som varit på besök. Istället handlar reportagen om hur folk brutit sig loss från storstadsstressen och nu köpt en nedlagd aff är i den övergivna byn och där försöker överleva på korgfl ätning eller på att sälja ljusterapi.

Ett annat försök att nyansera beskrivningen av hur stadens gravitationskrafter segrar är talet om ”det glokala samhället”. Vi lever både globalt och lokalt, sägs det. Framtiden ligger i denna sammanvägning av den stora och den lilla världen. Det hyperaktiva samhället har sina nätverk öppna för de professionella, mångspråkiga, kreativa bourgoisiebohemerna. Men deras bas är den traditionella Gemeinschaft som vänner, skolor, hus och hembygd ger.

Den som är uppvuxen på landet och sedan flyttar in till staden får en livslång kluvenhet till vad som egentligen är ”hemma”. Det liknar lite grann emigrantens ambivalens, Sverigeamerikanens hemlängtan kring midsommar, till sensommaren när sädesfälten böjer sig för vinden, till björkskog och tjäderspel. Men känslan korrigeras av en lika stark panik att snabbt komma hem till Amerika när all denna nostalgi blandas med trögheten och indolensen.

Karl Marx satte fingret på vad det handlade om i Kommunistiska manifestets berömda formulering om att kapitalismen dragit upp människor ”från lantlivets fördummande inverkan”. Folk som bor i staden – och i synnerhet i Stockholm – är smartare. Det är i stan det händer.

 Schablonerna finns där och är ganska godmodiga. Som historien om lantisen som kommer in till stan och sätter sig i kissrännan. ”Du är från landet va?”, frågar stadsbon.

Eller stadsflickan som tillbringar en vecka på bondgård för att hjälpa till. Hon vill lära sig mjölka på riktigt, med pall och hink. Efter att ha fått instruktioner sätter hon igång. Efter ett tag går bonden in i ladugården för att se hur det går. Han hittar sin avelstjur lätt avsvimmad och stadsflickan säger: ”Jag fick bara ihop en halv hink …”

Min farfar brukade berätta skrönan om hur det under första världskriget kom folk från stan ut på landet för att hjälpa till med skogsbruket. De hade med sig en instruktionsbok som bland annat förkunnade att ”gran har korta barr, tall har långa barr”.

Det där lever kvar. Men är inte bilden av tönten mer dominerad av den som blivit kvar på landet? Som inte klarar av att göra förflyttningen från landsbygden in till staden utan att göra bort sig? Som bara vågar ta sig bortom 70-skylten om det sker som en slags skolresa i charterföretagets regi?

Med regionalism kommer också en asymmetriskt politisk styrelse. Olika regioner behandlas olika, beroende på sina särpräglade omständigheter. Ta alkoholpolitiken som exempel. Gotlänningar får sätta mäsk (”drikku”) men inte vi andra. Skåneland har gästgiverikulturen kvar, eftersom de under motbokstiden fick generöst undantag från de annars så stränga reglerna för utskänkningstillstånd.

Och vi har bidragssystem uppbyggda kring geografisk hemhörighet, och allt oftare ser vi förslag om att införa olika skatter beroende på hemhörighet. Kanske kan vi se en trend där vi är på väg att få ett medborgarskap som dels konvergerar på europeisk nivå, dels också definieras alltmer fragmentariskt på nationell nivå?

Men samtidigt kan vi se att regionalpolitiken i grunden förändrats. Länge var den uppbyggd på temat ”Hela Sverige ska leva!” och formulerades så, att de delar av Sverige som inte riktigt hängde med skulle kompenseras. Utjämning mellan de lyckade och mindre lyckade var politikens måtto.

Någon gång i slutet av 80- talet förändrades detta för att i krisens 90-tal istället handla om att försöka satsa resurserna där det har chans att bli en stark utveckling. Pengarna dirigerades över från de givna förlorarna till de tänkbara vinnarna. Landsbygden började avvecklas, medan de närliggande centralorterna fick resurser istället. En politik som tidigare skulle bromsa en utveckling där alla flyttade in mot storstäderna skulle istället läggas om så att folk flyttade till de närliggande större småstäderna.

Kanske är ”regionalisering” det bästa sättet att sammanfatta utvecklingen. Vi går mot utvidgade arbetsmarknadsregioner, där näringslivet och moderniseringen ställt politikerna och deras artificiella gränser offside; vi ser hur centralmakten Stockholm äts upp av globaliseringens krafter uppifrån, och underifrån av individualisering och fragmentisering. Detta har ibland kallas ”Den nya medeltiden” eftersom människorna får många tillhörigheter och tillvaron kännetecknas av överlappande maktnätverk där hemhörigheten inte är tydligt angiven; de nationella berättelserna ersätts av individuella, tribala och lokala. Fast inte uppfattade som fasta och koncisa, utan snarare ad hoc-baserade, luftlandsatta pointillistiska berättelser, centrerade kring människors egen subjektiva uppfattning om vad som just nu gäller, ur mitt strikta perspektiv.

Livet i staden och på landet flyter ihop. Centrum och periferi handlar om vår subjektiva upplevelse. Vi blir regionaliserade, individualiserade och globaliserade i en urbaniserad miljö.