Plötsligt var det Kenya som stod i brand. Den etniska rensningen var så ohämmat grym att en chockad värld drog efter andan. Kvinnor och barn från en folkgrupp brändes ihjäl i en kyrka. Utanför stod mobb och ”krigare” från en annan etnisk grupp beväpnade med pangas och machetes och stoppade alla försök att undkomma lågorna. Granne fördrev granne med eld och våld i byar och städer. Vägarna spärrades av barrikader där folk stoppades och dödades om de hade fel efternamn, det vill säga ett som röjde deras etniska tillhörighet.
I en region där konflikter och inbördeskrig pågått i decennier hade Kenya fått symbolisera stabilitet, utveckling och trygghet. Så händer detta, minst 1 500 människor dödade på grund av sin etnicitet och 600 000 fördrivna från sina hem.

Förvåningen i omvärlden var stor. Det var den till en del även i Kenya, under konfliktens början talade unga kenyaner om för världens media att etniskt hat var helt främmande för dem.
Stam och stamtänkande, tribalism, är ord som särskilt vi skandinaver ofta finner nedsättande, rent av rasistiska. Fula ord. Vi talar gärna utan särskild hänsyn om etniska motsättningar på Balkan. Men när det gäller Afrika finner vi det svårt. Att tala kritiskt om stamtänkande och afrikaners hänsynslösa gynnande av den egna etniska gruppen är som att lägga börda på en kontinent vi mest vill tycka synd om, en oskyldig, utsugen och drabbad del av världen. Det dåliga samvetet för de skador kolonialismen åsamkade Afrika har slagit klorna i oss alla.

De fula orden blev dock relevanta och fullt adekvata i Kenya. Det har de varit hela tiden även om en kenyansk politiker aldrig skulle vidgå det offentligt. Varje kenyansk politiker som hoppas på en statsmannaroll beklagar och fördömer stamtänkande. I själva verket är han eller hon oftast snärjd av det, och beroende, eftersom kenyaner som så många andra afrikaner röstar efter etnisk tillhörighet.

Etnicitet i Kenya är en fråga om kultur och tradition, en tillhörighet som avgränsar sociala nätverk och bestämmer politiskt inflytande. Men det är inte alltid lätt att se för en utomstående.
Att omvärlden blev chockad över bestialiteten i den etniska rensningen i Kenya är begripligt, liksom bestörtningen över de vulgära och förenklade argument som användes för att rättfärdiga våldet. Den stora förvåningen över att även Kenya är en nation uppdelad efter etniska lojaliteter är svårare att förstå.

Efteråt kom de ut bland golfspelarna på Karen Country Club, leende som Cheshire-katter, skrev en betraktare. De två som till slut kom ut från de långa förhandlingarna om maktdelningen var Mwai Kibaki och Raila Odinga. En kikuyu och en luo.
Båda hade utropat sig till segrare i presidentvalet tre månader tidigare. Ett val som observatörerna kritiserade och som den sittande presidenten Mwai Kibakis män riggade. Ett ganska vanligt afrikanskt val således. Men antingen hade kikuyueliten runt presidenten varken räknat med missnöjet över den eviga korruption som tränger ända ner i de fattigas vardag och förpestar den – eller med den etniska sprängkraften som låg i att utmanaren Raila Odinga var luo. Eller också struntade de helt kallt i det. Det falska valresultatet släppte loss en stormflod av uppdämt etniskt betingat missnöje.

De två självbelåtet leende ledarna på Karen Country Club hade båda spelat ett högt spel och båda framställde sig nu som vinnare. Lika många ministerposter för respektive partier i regeringen och lika exekutiva. En som president och den andre som premiärminister. Båda har dock fortsatt att försöka undergräva den andres reella makt.
I lägren med långa rader av tält kände sig ingen som segrare. Där fanns bara människor som inte längre hade några hem. IDP – Internally Displaced People är den senaste beteckningen på dem. Där sitter bitterheten och skräcken kvar mycket djupare än i den pragmatiskt slipade elitens medvetande.

Det finns omkring tjugo större etniska grupper i Kenya. Den rikaste och mäktigaste av dem är kikuyu som har dominerat den ekonomiska och politiska sfären sedan självständigheten 1963.
Jomo Kenyatta är portalfiguren, han var ledare för mau-mau-upproret mot britterna. Hans folk, kikuyu, trängdes undan från det tempererade höglandet som var förträffligt för kaffe- och teplantager. Under upproret kämpade luo, från västra delen av landet, och kikuyu tillsammans. För att slå ner upproret värvade britterna krigare från andra etniska grupper som redan hade en avog inställning till kikuyu och så byggdes de etniska motsättningarna på ytterligare.

Kikuyu var de som förlorade mest mark till kolonialmaktens farmare. Men det var också den grupp som britterna mest använde till lägre tjänstemän på lokalplanet, den grupp som fick utbildning. När självständigheten kom var det också kikuyu som hade mest inflytande och tillskansade sig störst ekonomisk kompensation. För den kunde de etablera sig i områden där andra etniska grupper fanns, till exempel i Rift Valley, den breda, långa och bördiga förkastningssprickan där kalenjin av tradition dominerade.

Jomo Kenyatta, som lyckats ena de stora stammarna i kampen mot kolonialismen, blev snabbt en despot som gav förläningar och kontrakt åt den egna gruppen, kikuyu. Korruptionen blev under Jomo Kenyatta snabbt en del av Kenyas ekonomiska liv och har sedan dess genomsyrat allt politiskt handlande. Kenya är också idag en av de mest korrupta staterna i världen. Mycket få kontrakt eller avtal sluts i Kenya utan att en stor procent går direkt ner i fickorna på makthavare.

Dagens president, Mwai Kibaki, tillhörde den allra innersta cirkeln runt Jomo Kenyatta. När Mwai Kibaki valdes 2002 var det bland annat på löftet att bekämpa korruptionen. Ett tomt löfte har det visat sig. Oginga Odinga var luo och vicepresident. Han är var far till Raila Odinga, den ene av den nuvarande maktkampens två huvudfigurer. Så tätt löper alltså trådarna i Kenyas politiska elit och ändå har det snart gått femtio år sedan självständigheten kom inom räckhåll.

Oginga Odinga tålde inte den nakna roffarmentalitet som Jomo Kenyatta tillät och som gynnade kikuyu mest. Oginga Odinga gick ur regeringspartiet Kanu i protest mot att klyftorna ökade i samhället, och mellan de etniska grupperna.
När den respekterade ministern Tom Mboya, luo, mördades på öppen gata i Nairobi 1969 blev den etniska splittringen ännu större. Luo var övertygade om att Jomo Kenyatta låg bakom mordet. Kenyatta styrde landet, som i praktiken var en enpartistat innan det blev det också genom författningen, med sina närmaste förtrogna, alla kikuyu.

När Jomo Kenyatta avled 1978 hade han låtit eliminera de starkaste politiska rivalerna. Det blev vicepresidenten Daniel arap Moi – av de flesta då betraktad som en politisk nolla som inte skulle hota kikuyus makt – efterträdde honom. Moi tillhörde dessutom kalenjin, en mindre etnisk grupp. Men han kom att hålla sig kvar vid makten i 24 år. Han hade en långt större politisk slughet än vad omgivningen trott. Han red ut kuppförsök, återkommande studentuppror och Oginga Odingas envisa vägran att rätta in sig i Kanu-partiet igen.
Daniel arap Mois slughet uteslöt inte brutala metoder. I det smutsgula höghuset som kallades Nyayo House intill Uhuru Highway i Nairobi fanns cellerna där såväl journalister som oppositionspolitiker och aktivister misshandlades och torterades. Så nära ligger det parlamentet och Intercontinental att jag ibland tyckte jag borde kunna höra skriken in på hotellrummet när Nairobis trånga lilla stadskärna blivit kvällstyst.
Raila Odinga satt fängslad utan dom i sex år under denna tid.

1989 mördades utrikesminister Robert Ouko, luo. Det har antagits att Ouko tänkte försöka ingripa mot andra ministrars skamlösa korruption, främst den notoriske Nicholas Biwott som stod presidenten nära. Att det mordet hade bäring ända upp till toppen trodde de flesta, luo var övertygade om det.
Kraven på demokrati och flerpartisystem växte i början av 1990-talet, trots att Afrikas många livstidsdespoter kämpade emot. Fler partier skulle uppmuntra tribalism på bekostnad av nationalismen hävdade de. Ett argument som de främst använde för att behålla makten, men som till stor del var sant.

Inför valet 1992 fick president Moi ge efter, andra partier än Kanu tilläts delta. Oginga Odinga var med och drev på för demokratiska val och var en av grundarna av Ford, Forum for the Restauration of Democracy. Jag skulle följa honom en dag under valkampanjen.
Det var mitt första afrikanska val och det ägde rum i en atmosfär laddad med etnisk animositet. Närmare tusen människor hade redan dött och tiotusentals tvingats fly. De etniska striderna utspelades också den gången främst i Rift Valley och västra Kenya. Kalenjin, president Mois etniska grupp, försökte rensa ut kikuyu och de hade givetvis uppmuntrats uppifrån till det.

Oginga Odinga hade tjocka glasögon, smårutig keps, skjorta, slips och pullover under kavajen, pressvecksbyxor och välputsade skor. Han hade smält in väl på en Londongata, som pensionerad lärare kanske. Men vi skulle ut i dammiga byar och småstäder. Han var en bit över 80 år, fortfarande entusiastisk.

Vår lilla karavan av bilar startade tidigt och det var ännu förmiddag när vi kom till den första byn. Alla andra affischer än regeringspartiets var nerrivna. Vi körde in på det lilla sandiga torget och Oginga Odinga tog fram en megafon och började tala. Sakta, prövande närmade sig några åhörare. Efter en kvart hade ett par hundra slutit upp, fler skulle nog inte komma.

Då slog de till. Hur de kunde dyka upp så plötsligt förstod jag inte. Baseballträn dunkades med skrämmande kraft in i huvuden och ryggar, ljudet när de träffades fick mig att må illa. Långa, svarta träbatonger svingades obönhörligt över allt som rörde sig. Paniken var total. Helt oförberedd slog jag i marken, lyckligtvis bakom en kraftig trädstam som stod som en vattendelare i den rusande människoskocken.
Det var över på någon minut, åhörarna försvann, de civilklädda poliserna med baseballträn och regeringspartiets våldsamma politruker likaså. Ett dammoln svävade över torget efter tumultet, i sanden syntes blodspår.

Vi klev in i våra bilar och körde vidare till nästa plats där exakt samma sak upprepades. Sju gånger den dagen steg Oginga Odinga ut ur sin bil och började tala i sin högtalare, varje gång slutade det med överfall, dunkande baseballträn och vild flykt.
När kvällen kom satt jag dammig, trött och omskakad men utan större blessyrer bredvid Oginga Odinga. Den smårutiga kepsen var inte ens tillbucklad, han skrockade och ögonen spelade bakom de tjocka glasen. Han tyckte det hade gått bra, regeringspartiet var oroligt, enpartisystemet sjöng på sista versen. Det var, förstod jag, en ganska normal dag i ett afrikanskt val. De utkämpas sällan bara med idéer och argument. Mötesförbud, sabotage och våld hör till bilden, också i de val som betecknas som fria.
Regeringspartiet vann förstås.

Under påföljande kenyanska valrörelse följde jag en kvinnlig oppositionspolitiker. Hon hade precis kommit ut från sjukhuset efter att ha blivit misshandlad till medvetslöshet och lämnats att dö på vägen. När vi nu satt i en bil på väg till ett möte skrek hon plötsligt till av fasa och slog händerna för ansiktet.
– Den svarta bilen, snyftade hon fram, den där svarta bilen, det var de som gjorde det.
En stor, svart Mercedes med män i mörka kostymer och solglasögon hade långsamt kört förbi oss. Det var vicepresident George Saitotis hejdukar. Vi befann oss i hans valkrets. Han tänkte inte förlora. George Saitoti var kikuyu men hävdade ibland att han var masaj eftersom den etniska gruppen var störst i valkretsen. Det var inga vykortsmasajer precis som han skickade ut för att misshandla och skrämma andra politiker. Eller för att attackera de som deltog i möten inne i Nairobi. Masajerna slog till med skrämmande brutalitet på Saitotis order. Inne i hotellvestibulerna väntade turisterna på sin safari och hängav sig åt Out of Africa-drömmar och romantiserad Karen Blixen-stämning. De älskade de ståtliga masajerna.

De grupper som stod för våldet i år har inte heller avancerade vapen, och det gör dödandet ännu mer bestialiskt. Machetes, pangas, klubbor, förgiftade pilar och inte minst eld, det duger mot vanligt småfolk.
Miliserna, som inte är några snabbt hoprafsade grupper av arga unga män utan har varit paramilitärt aktiva i flera år i sina respektive områden, har ofta direkt stöd från vissa i sin etniska grupps toppskikt. Så är till exempel Mungiki kikuyu, Kalenjin Warriors förstås kalenjin, Sabaot Land and Defence Force en undergrupp till kalenjin, Chinkororo är kisii, Taliban huvudsakligen luo och aktiv i Mathare i Nairobis slum, Baghdad Boys, luo, i Kibera – det andra stora slumområdet i Nairobi och Kosovo som består mest av luo och luhya, också i Kibera.

Under många år kom jag ganska regelbundet till Nairobi. Det är Östafrikas knutpunkt, man måste ofta den vägen för att ta sig vidare till regionens stora och mer uppmärksammade konflikter; Somalia, Etiopien, Sudan, Uganda och Rwanda.
För varje gång jag kom tycktes ett nytt höghus med glasfasad ha påbörjats. Och för varje gång tycktes gator och trottoarer ha fått ännu fler livsfarliga gropar och hål. Pengar från den stora korruptionen investerades av eliten och tvättades i de stora projekten. Men det finns inte allmänna medel för att reparera gator.

Samtidigt kunde jag också se hur Nairobis slum bara växte. Mathare Valley var för inte så många årtionden sedan en bäckfåra i en dalgång alldeles intill Nairobis trånga stadskärna. Den hade snabbt blivit ett av Afrikas tätast befolkade slumområden. Ett gytter av korrugerad plåt och slingriga, smala, leriga gångvägar. Närmare en halv miljon människor på några kvadratkilometer. Antalet aids-smittade var skrämmande och arbetslösheten omätbar. Gatubarnen sniffade lim och dog ofta innan de kunde gå över till dyrare droger. På morgnarna vällde tiotusentals människor upp ur hålen mellan skjulen och började gå mot Nairobi, en lång böljande flod av människor som inte hade jobb men som hoppades hitta något, åtminstone för några timmar.

Jag höll kontakt med en fotbollsklubb, Mathare United. Jag var imponerad av dess ungdomsarbete. Klubben hade bildats bland slumbarnen och på kort tid blivit Kenyas fotbollssensation och spelade i högsta serien. Man skickade ungdomslag till Norway Cup. I början hade spelarna inkvarterats i Brumunddalen, känt som ett av de mer främlingsfientliga, för att inte säga rasistiska, områdena i Norge.
En dag på en av Mathare Valleys dammande sandplaner hörde jag hur spelarna ropade Brumunddalen gång på gång. Det var namnet, visade det sig, på en av pojklagsspelarna. Han hade tagit sig det efter att ha varit där och vunnit i Norway cup. Kanske kände han att hans närvaro där hade förändrat något? Familjer från fördomsfulla Brumunddalen hade storögda kommit till Mathare Valley.

Hade någon slags seger därmed vunnits i kampen mot rasism? Och vem ville då inte röras av en sådan historia?
Jag frågade ibland spelarna i Mathare United, som jag trodde ansåg sig leva i en annan miljö än den traditionellt uppdelade, om inte etniska värderingar ändå trängde sig in i deras vardag. De gamla storlagen var trots allt etniskt dominerade, Gor Mahia av luo och i AFC Leopards spelade mest luhya.
– Vi har blivit folkets lag för att vi står helt vid sidan av alla etniska gränsdragningar, sade Alfred Chege, en försvarsspelare, till mig. Här i Mathare Valley blir fattigdomen bara värre och värre och inför den är vi alla lika. Varje gång tv-bilderna med de brinnande skjulen i Mathare Valley och Kibera gick ut över världen dök Alfred Chege och hans ord upp i mina tankar.

Den etniska rensningen var lika brutal och obarmhärtig i Kenyas urbana områden där 40 procent av befolkningen numera bor som i de områden där man tvistade om land. Och värst var den i slummen.
När konflikter som den i Kenya bryter ut kommer ofrånkomligen inläggen som söker förklara att det inte alls är etnicitet det handlar om. Oftast är det experter i väst och afrikaner i exil som vill förklara att det egentligen är ekonomins fel eller författningens. Som om de vill skydda Afrika från att återigen framstå som brutalt och utan demokratisk förfining.

En fråga som man ofta finner sig fundera över i Afrika är om folk i första hand identifierar sig med sin etniska grupp eller med nationen. Är man främst kikuyu eller luo och i andra hand kenyan? Ställer jag frågan, som utlänning och europé, är svaret oftast att man självklart är kenyan. Men jag är inte säker på att svaret blir detsamma i andra sammanhang.

En svart professor sa en gång till mig när vi diskuterade nationalism och etnicitet: Glöm inte att det var alldeles nyss som det var den närmaste marknadsplatsen som var den centrala punkten i de flesta afrikaners liv och världsbild.
I dagens Afrika där urbaniseringen går oerhört snabbt och allt fler har tillgång till ny, snabb teknik har marknadsplatsen blivit mycket vidare. Men ändå präglad av etniskt tänkande.
Att Afrika både lever i min tidsålder och i en annan är kanske en kliché, men den är svår att låta bli att använda för den som länge bott i Afrika och tvingats konstatera att våra föreställningsvärldar ofta löper i olika banor.  

LEIF NORRMAN
Frilansskribent, tidigare Afrikakorrespondent på Dagens Nyheter.