Desto rimligare då att Pim, sisådär 80 år efter författarens död, nu har fyllt det besvärande tomrummet med ett gediget porträtt av den i många stycken beklagansvärde och rotlöse Roth. Parentetiskt kan det om Pim tilläggas att han tidigare blott har skrivit en bok om den legendomsusade mångsysslaren David Litvinoff i 1960-talets swinging London, samt en faktabok om dinosaurier (!). Men här dyker han upp, som från ingenstans, och levererar en både inträngande, vederhäftig och stilistiskt njutbar levnadsskildring av Roth och dennes litterära gärning. En Life and Letters i sin prydno.

Biografins titel, Endless Flight, är inte bara det engelska namnet på Roths roman Die Flucht ohne Ende (1927), utan summerar också Roths oroliga liv, från vaggan i Brody 1894 till graven i Paris 45 år senare. Även titeln på hans dokumenterande essä Judar på vandring handlar om den värld Roth föddes in i, men som han tidigt valde att lämna. Priset han fick betala för flykten västerut, till de stora europeiska metropolerna Wien, Berlin och Paris, var ett rastlöst kringflackande, ständig penningbrist, psykiska besvär och en accelererande alkoholism. Parallellt med detta kunde han momentant glädja sig åt en framgångsrik journalistisk karriär, en självklar plats i tidens litterära kärntrupp och åt triumferna med än idag moderna romanklassiker som Spindelnätet (1923), Hotell Savoy (1924) och Radet­zkymarschen (1932).

”I klagokören vid imperiets ruiner ingick diktarkolleger och landsmän som Hugo von Hofmannsthal och Rainer Maria Rilke.”

Den lilla staden Brody i Galizien, några mil nordost om Lviv i dagens Ukraina, utgjorde vid Roths födelse det vidsträckta Habsburgska rikets och dubbelmonarkin Österrike-Ungerns östra randområde, och befolkades vid denna tid huvudsakligen av judar. Staden bestod främst av mer eller mindre fattiga handelsmän, hantverkare, rabbiner och tiggare, och de gamla östjudiska traditionerna hölls vid liv i denna smältdegel för olika språk: ukrainska, polska, tyska och jiddisch. I nämnda Judar på vandring, som också ger belysande exempel på författarens paradoxala inställning till sin egen östjudiska tillhörighet, skrev han bland annat om dessa trakter. Å ena sidan skildrar han det enkla folket med både sympati och värme, men är å den andra alltid noga med att distansera sig och omtala det i tredje person. Med ”vi” och ”oss” avser han istället de tysktalande österrikarna, som han tidigt i livet hellre föredrog att identifiera sig med. Med pennan (och kameran) i ett stadigt grepp guidar Pim i inledningskapitlen runt läsaren på plats i Brody, och levererar såväl postuma stämningsbilder av den Rothska barndomsstadens ande som ett grundligt psykogram över den blivande författarens mentala våndor och inspirationer.

Redan 1913 hoppade den studieivrige ynglingen Roth på tåget västerut till Lemberg (Lviv), för att redan året därpå ta steget fullt ut och skriva in sig på universitetet i Wien, där han påbörjade studier i germanistik. Trots sin i grunden pacifistiska hållning anmälde han sig 1916, mitt under brinnande världskrig, som frivillig i den österrikiska armén – ännu ett steg på vägen mot självbilden av en fullfjädrad habsburgare! Detta till trots flyttade han småningom till Berlin, där brödjobb som redaktör och reporter varvades med en inledande författarkarriär som nu tog fart med den ovan nämnda romandebuten Spindelnätet. Det är en närmast profetisk historia om en ung tysk fänrik som återvänder hem efter första världskriget och utnyttjar Weimarrepublikens gradvisa upplösning och kaos till att uppvigla, konspirera och skrämma sig upp i den politiska hierarkin. Romanfigurens skrupelfria vandel bär olycksbådande likheter med Hitlers väg till makten, och allt är alltså skrivet strax före dennes famösa ölkällarkupp i München.

Tidens utbredda och hätska antisemitism blev bärande motiv också hos Roth. Men de kluvna känslorna gentemot sin egen judiska bakgrund bestod, och den emotionellt och intellektuellt intrikata relationen mellan ”det judiska” och ”det habsburgska” löper som en röd tråd i Pims omsorgsfulla biografiska arbete. Roths yttranden om (öst)judarna är som sagt ofta motsägelsefulla och affekterade. I ena stunden kan han nedlåtande beklaga sig över deras enfald och brist på förfining, för att i nästa respekt- och kärleksfullt hylla den ”judiska intelligensen”.

Men Roth var långt ifrån ensam om sitt judiska självförakt. Under den här perioden var en lång rad judar själva benägna att inta en antisemitisk attityd i sin iver att upptas och respekteras i Wiens kulturella kretsar. Roth skulle sedermera komma att kalla sig ”katolik med en judisk hjärna”, och med idealistisk övertygelse betraktade han både katolicismen och judendomen som nationsöverskridande och därför väl lämpade att främja en paneuropeisk kultur som motvikt till den militanta nationalismen. Andrea ­Manga-Bell, en av de viktigaste personerna mot slutet av Roths liv, hade emellertid en betydligt mer prosaisk syn på saken: ”Roth blev katolik av rent snobberi.”

Roth och hans klasskamrater i Brodys gymnasieskola hade utgjort den sista årskullen med tyska som skolspråk, in­nan detta fick ge företräde åt polskan, vilket måste ha gett honom en känsla av att befinna sig vid slutet av en epok och fått honom att än mer beundra och identifiera sig med den tyskspråkiga habsburgska kulturen. För de flesta andra invånarna i det vidsträckta men vid det här laget underminerade och splittrade imperiet, uppfattades Habsburg som något av en löjlig relikt.

Och vad skulle galiziska judar 100 mil från kejsarstaden Wien ha för glädje av att stärka en högst bräcklig och ensidig relation? Till skillnad från exempelvis ukrainare och tjecker, hade de judiska medborgarna emellertid inget eget territorium­ inom imperiet att dra sig tillbaka till, och skulle bli nationellt hemlösa om och när Österrike-Ungern gick under. I frånvaron av ett sådant land såg man alltså därför Habsburgs fortsatta existens som det mest önskvärda alternativet. Dessutom betraktades kejsar Frans Josef av många judar som en filosemit och som en solid fadersfigur i tider av förvirring och ovisshet.

Dubbelmonarkin var ett multinationellt hem och kejsaren det varaktiga förkroppsligandet av det. Inte minst uppfattade Roth det så: ”Han sökte en gud, en far och ett fosterland. Han var inte övertygad om att finna något av detta, men visste att själva sökandet gav honom riktning i livet. På så vis kunde ett tillstånd av evig flykt omvandlas till en varaktig strävan”, sammanfattar Pim.

Men det var för sent för fromma förhoppningar, och allt det där ”solida” och ”varaktiga” var nu inte mycket mer än ett rö för tidens frostkalla vindar. Snart nog tvingades istället en själsligt desorienterad Roth att utbrista ”Jag vill ha monarkin tillbaka!”, efter att huset Habsburg efter 650 års styre i Österrike, och i likhet med flera andra dynastier i Europa, gått under som en följd av första världskriget. I klagokören vid imperiets ruiner ingick diktarkolleger och landsmän som Hugo von Hofmannsthal och Rainer Maria Rilke, likaså Roths gode vän och välgörare, den centraleuropeiska mellankrigstidens belevade ceremonimästare, den världsvane och förbindlige Stefan Zweig.

Dennes undergångsdömda ”värld av igår” var i hög grad också Roths, varför värdeförlust och hemlöshet kom att prägla återstoden av bägge dessa diktares liv. Dubbelmonarkins kollaps bildar så en rämna i den europeiska andens hi­storia, en sinnebild för den gamla världens frånfälle och modernitetens inträde. Roth gick vilse i denna nya värld, och blev kanske just därför en överdängare på att fånga avskedsstämningarna och minnena av flydda tider med både nerv, melankoli och precision.

Hans tillvaro var förvisso ännu fylld med både kvinnor och vänner, kolleger och konstnärer som på gott och ont präglade hans liv. Vi möter dem alla i Pims bok: Hermann Kesten och Ernst Toller, förläggaren Gustav Kiepenheuer, den själssjuka hustrun Friederike Reichler, den författande partnern Irmgard Keun och livskamraten Andrea Manga-Bell som slog följe med honom till hans älskade Paris efter Hitlers makt­övertagande 1933. Och, åter igen, Stefan Zweig som tog sig an honom, gav honom pengar och förgäves försökte få honom att erkänna sitt tunga missbruk och söka hjälp. Pim återberättar de avgörande händelserna i Roths liv med inlevelse och klarsyn, och en flitigt använd källa är David Bronsens väldiga Joseph Roth. Eine Biography från 1974, som innehåller en stor mängd intervjuer och korrespondenser med människor i Roths absoluta närhet och som än idag torde vara det mest kompletta standardverket om Roths liv.

Så långt life, som det trots allt främst handlar om i Pims biografi. Vad gäller letters rör det sig förvisso mindre om nykritiska närläsningar av Roths verk än om idé- och mentalitetshistoriskt utmärkande tolkningar av deras motiv och tematik. Med personen Roth och dennes konstnärliga ambitioner, världsbilder och själsliga anfäktelser är han hur som helst väl förtrogen. Vidsynt gör Pim djupdykningar i såväl författarens existentiella hemlöshet som i hans litterära drivkrafter, och har en utomordentlig förmåga att väva in alla slags övergripande faktorer i läsningen av hans verk.

Joseph Roth – Brodysonen långt bort i öster som lyckades skriva in sig i den moderna litteraturhistorien – dog utblottad och lungsjuk i Paris den 27 maj 1939. Nätt och jämnt slapp han alltså uppleva hur ytterligare ett världskrig bröt ut, och besparades också de förfärliga nyheterna om att så gott som alla judar i barndomsstaden mördades under Förintelsen. Om familjen Trottas sönderfall i den mästerliga romanen Radetzkymarschen projicerar den habsburgska monarkins undergång, är Roths privata upplösning en mörk spegling av det civiliserade Europas totala sammanbrott.