Denna artikel driver tre teser om svenskarnas förhållande till staten. Den första är att medborgarna i Sverige har utomordentligt höga förväntningar på vad staten ska göra och att en viktig orsak till detta är att det ligger i demokratins natur att förväntningarna trissas upp; valrörelser bär syn för sägen eftersom löften om förbättringar på olika områden oftast inbegriper ökade åtaganden. I Sverige har Socialdemokraterna också av ideologiska skäl strävat efter att få medborgarna att höja sina anspråk på staten, och partiets unika maktställning i svensk politik kan delvis förklaras av att denna strävan lyckats väl. Den andra tesen är att det sociala kontraktet mellan staten och medborgarna, som med tiden kommit att omfatta allt större åtaganden, innebär att de politiska makthavarna ibland tvingas till insatser som på goda grunder kan uppfattas som mindre rimliga. Den tredje tesen är att det i hög grad är diskutabelt huruvida staten, genom detta kontrakt, verkligen har bidragit till den frigörelse av individerna som det ofta påstås. Vi bör nämligen fundera igenom ordentligt vad det är vi menar med frihet, och när vi har gjort det kan det finnas anledning att fundera över om det verkligen är frihet vi vill ha.

Låt oss börja med att förflytta oss tillbaka till början av januari 1956. Scenen är riksdagens andrakammarsal och remissdebatt har just börjat. Statsminister Tage Erlander har äntrat talarstolen och reflekterar förvånansvärt öppenhjärtigt om det socialdemokratiska partiets strategiska situation i ett samhälle som vant sig vid ett ständigt stigande välstånd och där fattigdomen en gång för alla tycks vara förpassad till historiens skräpkammare. Erlander har tillsammans med sin redan nu oumbärlige medarbetare Olof Palme funderat en hel del på varför det parti han leder, och som regerat landet med framgång under en lång period av ihållande tillväxt, förlorat flera val i rad. Reformerna har ju duggat tätt och den materiella levnadsstandarden ökat oavbrutet. Ändå straffar väljarna socialdemokratin. Varför?

Erlanders svar kom att bli formerande för svensk politik: människor var missnöjda med att det inte gick tillräckligt fort. De ville ha mer. Snabbare. ”Det finns […] ett missnöje, som är av en helt annan typ, ett missnöje, som inte alls påminner om det missnöje, som en gång i tiden drev fram arbetarrörelsen.”

Tesen om de stigande förväntningarnas missnöje hämtade inspiration från Abraham Maslows berömda behovsteori. När fattigdomen nu var utrotad och de grundläggande materiella behoven var tillgodosedda riktade människorna blicken mot nya mål, resonerade Erlander och menade att det var mål som bara staten kunde förverkliga. Så föddes visionen om ”det starka samhället”. Man sade samhället, inte staten, eftersom det alltså enligt Erlander, sufflerad av sin oumbärlige medarbetare, var just staten som kunde infria de ökade förväntningarna på förbättrad välfärd: bättre trygghetssystem som gällde alla, bättre utbildning, bättre sjukvård, mer modern infrastruktur etc.

Det starka samhällets filosofi innebar en ideologisk nytändning för Socialdemokraterna. ATP-striden, som kom att bli kronjuvelen i välfärdsstaten, blev en katalysator för de kommande årens snabba expansion av den offentliga sektorn. Den interna kritiken om visionslöshet, som börjat höras vid mitten av 1950-talet, försvann.

En bit in på 1970-talet lades en doktorsavhandling fram vid den statsvetenskapliga institutionen i Stockholm som kastade nytt ljus över tesen om de stigande förväntningarnas missnöje. Bengt-Ove Birgersson kunde visa hur missnöjet med den kommunala servicen var störst i de kommuner där den var som mest utbyggd. Det paradoxala resultatet indikerade att missnöjet var av dynamisk karaktär av precis det slag Erlander tidigare kunnat konstatera: efterfrågan på offentlig service ökade ju mer sådan som fanns.

För en och annan läsare går nog tanken osökt till Anders Isakssons uppmärksammade bok Alltid mer aldrig nog från 1994. Bokens budskap var att staten aldrig kunde tillfredsställa medborgarnas (upplevda) behov, utan endast – och i bästa fall – tillfälligt stilla dem. Det sociala kontraktet var gränslöst: anspråken skulle växa oavbrutet.

Höga och därtill växande förväntningar har utan tvekan varit nyckeln till socialdemokratins framgångar. Innebörden av den allmänna rösträttens införande var ju att missnöjet så att säga demokratiserades. I sin essäsamling Förflutenhetens landskap konstaterar Peter Englund att missnöje som samhällsfenomen är en ganska ny företeelse. Det sker först i och med kapitalismens framväxt, då begrepp som ”framsteg” och ”utveckling” vinner burskap i samhällslivet. Kampen för allmän rösträtt handlade, menar Englund, om ”rätten att få vara missnöjd, att inte nöja sig med sin lott”. Med den maktställning Socialdemokraterna uppnådde efter rösträttens införande kom de breda folklagrens förväntningar på staten att öka kraftigt. Partiet gjorde inte heller mycket för att dämpa förväntningarna. ”Endast det bästa är gott nog åt folket”, så löd ju Gustav Möllers klassiska motto.

Den svenska socialdemokratins speciella relation till staten måste också ses i ljuset av Sveriges äldre historia. Det finns ett dubbelt och lite motsägelsefullt arv av lokaldemokrati och stark centralmakt som partiet framgångsrikt förhållit sig till.

Å ena sidan folkrörelse underifrån, å andra sidan statsbärande parti uppifrån. Socialdemokratin har varit både kung och allmoge, skriver Henrik Berggren och Lars Trägårdh träffande i Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige där de driver tesen att det är just denna ”pregnanta kluvenhet” som ligger bakom partiets särställning. Att vara i ständig opposition samtidigt trots sitt – som det tidigare har uppfattas – eviga maktinnehav.

Baksidan av denna kluvenhet är att rollen som kung stundom inneburit att partiet betraktats som överhet.

Det finns naturligtvis en baksida av de högt uppskruvade förväntningarna på staten. Ett omfattande socialt kontrakt gör att det politiska ansvaret ibland utkrävs blint och som en konsekvens av det framtvingas orimliga åtaganden. Låt mig erinra om två välkända exempel som politiskt sett är kopplade till varandra.

Tsunamikatastrofen i slutet av 2004 då 543 svenskar omkom fick som bekant omfattande inrikespolitiska konsekvenser. Politiken följer sin egen logik och det är lätt att förstå den utdragna diskussionen om underlåtenhet, om skuld och ansvar, men regeringsformen säger ingenting om huruvida staten är skyldig att bistå medborgare vid olyckor och katastrofer. Vad säger det sociala kontraktet?

Den katastrofkommission som tillsattes slog fast att många av de drabbade upplevde en djup och välgrundad besvikelse när det gällde den svenska statens agerande. Det handlade om mötet med den svenska representationen i Thailand, men framför allt var man kritisk till den senfärdighet som funnits i Stockholm. Kommissionen menade också att det fanns fog för de drabbades starka frustration eftersom staten har ett ansvar som yttersta garant för medborgarnas säkerhet och trygghet.

Således: det finns ett socialt kontrakt som går bortom det konstitutionella regelverket. Må så vara. Men enligt en utredning som regeringen tillsatte för att klarlägga statens ansvar vid extraordinära situationer av detta slag i förhållande till den enskilde, försäkringsföretag och researrangörer var statens formella ansvar ganska begränsat (Konsulär katastrofinsats, SOU 2008:23).

Att staten agerar när nationella trauman inträffar är självklart. Men efterspelet till flodvågskatastrofen är principiellt intressant. Trots att researrangörerna genom lagen om paketresor och resegarantilagen har ansvar för hemtransporten av strandsatta svenskar och trots att de flesta hemförsäkringar innehåller en reseförsäkring som kan träda in under katastrofsituationer utomlands och exempelvis bekostar hemtransport av avlidna, riktade olika reseföretag anspråk mot staten avseende kostnader för bland annat extra flygbesättningar, evakueringshotell, medicin och egen personal med totalt 54,8 miljoner kronor. Kammarkollegiet fann att staten inte hade något ansvar för att bekosta hemresor för svenskar som vistats i ett katastrofområde. Reseföretagen hade däremot ett sådant ansvar enligt paketreselagen. Regeringen beslutade trots detta att företagen skulle få ersättning från staten med totalt 31,3 miljoner kronor. Totalt blev statens kostnader för flodvågskatastrofen 157 miljoner kronor.

Året efter inträffade stormen Gudrun, som fällde fyra årsavverkningar för Södra Skogsägarnas medlemmar. Hade skogsägarna i södra Sverige istället för att plantera flera miljarder granar de senaste 50 åren behållit den ursprungliga blandskogen hade skadorna blivit mindre. Lövskog klarar stormar bättre än granskog, men gran växer snabbare och ger mer virke. Stormen uppfyllde alla kriterier som talar för att ansvaret ska ligga på den drabbade skogsägaren, inte på staten. Stormar kan förutses, de inträffar då och då, och skogsägare bör vara medvetna om detta när de planterar skog, och gallring bör kontinuerligt utföras med hänsyn till möjliga stormskador. Det finns också för skogsägare möjlighet att ha en försäkring. Men de flesta hade inte det när Gudrun kom, trots att försäkringspremierna är låga. I hela landet hade bara 47 procent av familjeskogsbruken enligt Skogsbarometern en komplett försäkring inklusive stormskador. Trots detta betalade staten ut närmare tre miljarder kronor i skadeersättning.

Den politiska dynamiken efter stormen Gudrun ska ses mot bakgrund av att den thailändska flodvågen var i färskt minne. När stormen fällde oförsäkrade granar i Småland kunde regeringen inte ännu en gång på kort tid dra på sig kritik för passivitet och underlåtenhet.

Svenskarnas förhållningssätt till staten har varit föremål för stort intresse bland intellektuella i andra länder. Uppmärksamheten har haft en kritisk slagsida: Roland Huntford skrev på 1970-talet att det fanns en osund dyrkan av staten som resulterat i en totalitär ordning. Hans Magnus Enzensberger, som för ett decennium sedan skrev några uppmärksammade essäer om Sverige, menade att de fogliga svenskarna hyste en naiv tilltro till staten. Den av staten garanterade tryggheten smällde högre än individuell frihet, vilket på många sätt framstod som problematiskt.

Grundtemat i kritiken känns igen från ideologiskt orienterade borgerliga politiker förr om åren. Högerledaren Gunnar Heckscher varnade i början av 1960-talet för att det höll på att ske en ”socialisering av sinnelaget” och att det var precis det som var avsikten med det starka samhällets politik. Allt fler områden vävdes vid denna tid in i det offentliga nätet och det faktum att medborgarna blev alltmer beroende av stat och kommun riskerade leda till att ”slapphet och ansvarslöshet” bredde ut sig när människor vande sig vid att det allmänna tog över ansvaret på allt fler områden. Medborgarna höll sakta men säkert på att invaggas i ett tillstånd av passivitet och understödstagaranda. Ett decennium senare använde Moderaternas partiledare Gösta Bohman begreppet ”inlärd hjälplöshet” för att uttrycka samma sak.

I sin bok om huruvida svensken är människa eller ej tar Henrik Berggren och Lars Trägårdh sin utgångspunkt i bilden av Sverige som en demokratiskt totalitär stat. Det handlar enligt dem om en fullständig vrångbild. I själva verket är svenskarna ett extremt frihetslängtande folk. Författarna beskriver ett folklynne där oberoende av andra medmänniskor framstår som det centrala livsvärdet, och denna preferens för autonomi har med välfärdsstaten institutionaliserats genom den så kallade statsindividualismen, av Berggren och Trägårdh karaktäriserad som ”den svenska ideologin” och vars rotsystem förtjänstfullt beskrivs. Erik Gustaf Geijers personlighetsprincip är grundkomponenten i ”svenskhetsideologin”; detta begrepp handlar om oberoende och förutsätter jämlikhet. Ofri var nämligen den ”som stod i annans försvar och beskydd”. Efter att ha tagit steget över till liberalismen blev Geijer kritisk mot civilsamhällets institutioner, som inskränkte individernas frihet. Därför behövdes staten som skyddsmakt för medborgarnas självständighet.

Geijer var nu kanske inte fullt ut den statsindividualismens chefsideolog som Berggren och Trägårdh vill göra honom till. Geijer kände i själva verket stark oro för den makt staten skulle kunna komma att få när de gamla gemenskapernas roll minskade. Hans hopp stod till de nya associationerna som växte fram i 1800-talets civilsamhälle. Snarare än Geijer var det en utländsk filosof, Jean-Jacques Rousseau, som var den store inspiratören. Rousseau upplevde beroendet av medmänniskor som det stora frihetsproblemet eftersom det var så konkret och förödmjukande. Staten sågs som befriaren. Det sociala kontraktet syftade till att skydda medborgarna från allt personligt beroende.

Berggren och Trägårdh har svårt att kamouflera sin entusiasm inför statsindividualismens välsignelser. Den möjliggör äkta kärlek, byggd på oberoende. Bara om människor inte är beroende av varandra kan de ingå i genuina gemenskapsband. Svensken är alltså inte bara människa utan en alldeles perfekt sådan; meningsfulla relationer människor emellan är möjliga endast om dessa är autonoma. Detta är enligt författarna ”den svenska teorin om kärlek”.

Nu ska dock sägas att denna ”statsideologi” på sin höjd är inofficiell och har i praktiken aldrig följt någon genomtänkt ursprungsidé (Geijer författade nog aldrig statsindividualismens Magna Charta på det sätt Berggren och Trägårdh tänker sig). Och den är knappast konsekvent genomförd. Historikern Yvonne Hirdman har i boken Att lägga livet tillrätta visat hur socialdemokratin bar på delvis andra drag parallellt med ambitionen att frigöra medborgaren från det gamla klassamhällets bojor. Med hjälp av en ”profylaktisk socialpolitik” ville man skapa en ny och bättre människa: ett slags A-människa, urban och modern, anpassad till den nya tiden. För makarna Myrdal, som var inflytelserika, fick inte ”falskt individualistiska frihetskrav” stå i vägen för det nya samhället.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

De sociala ingenjörerna stod knappast på barrikaderna för individens frihet, men deras inflytande resulterade de facto i en växande välfärdsbyråkrati som inte sällan ville bestämma över hur människor levde sitt liv.

Etnologen Åke Daun har i sina studier av ”svensk mentalitet” visat att svenskar känner ovanligt stor osäkerhet av att omges av människor som är annorlunda. Svenskar betonar gärna sådant som förenar. Konflikträdsla och konformitetssträvan är framträdande drag och förklaras enligt Daun av arvet från det gamla bondesamhället. Ännu så sent som på 1930-talet levde majoriteten av svenskarna på landsbygden, och i det gamla bondesamhället fanns starka sociala bindningar som begränsade utrymmet för individuella avvikelser. Intoleransen var stark mot det udda och avvikande vilket framtvingade konformitet.

Hur går detta ihop med att svenskarna var individualister? Inte alls kan man tycka. Men Daun driver analysen längre och i likhet med Berggren och Trägårdh konstaterar han också att svensken inte vill vara beroende av andra. Vad som eftersträvas är symmetriska relationer. I sådana relationer, där ingen är utlämnad till någon annans välvilja, råder jämlikhet.

Handlar alltså statsindividualismen om jämlikhet snarare än om frihet? Att sträva efter konformitet är knappast individualistiskt. Normen innebär att den viktigaste premissen för friheten inte föreligger: förekomsten av en (i princip) fri vilja. När en människa betraktar sig som fri och oberoende, hur vet hon att hennes preferenser faktiskt är hennes egen vilja och inte andras? Om det senare är fallet är ju friheten en illusion. Eller kanske ännu värre: vi föreställer oss att vi är fria och fattar beslut om sådant som är viktigt i vårt liv, i en föreställning om att vi är självständiga, men vi förstår inte att det ytterst är andra som dikterar våra beslut. Det verkliga tyranniet, skrev den brittiske 1800-talsfilosofen Walter Bagehot, ”är din närmaste grannes tyranni. Vilken lag är lika grym som den lag som säger att du måste göra det han gör? Vilket ok är lika irriterande som tvånget att vara som han?”.

Man ska emellertid skilja på att vara beroende av andra människors välvilja när man är svag och behöver hjälp, och det subtila beroende som följer av att ingå i en social gemenskap. I båda fallen handlar det förvisso om avsaknad av autonomi, men i det förra fallet är det dessutom – utan att det nödvändigtvis behöver handla om aristokratisk välgörenhet – fråga om asymmetrisk maktrelation. Här finns kanske förklaringen till att både socialdemokrater och moderater har anslutit sig till hyllningskören av statsindividualismen. Den socialdemokratiska varianten av statsindividualism ser som sin huvuduppgift att få bort sådana relationer – välfärdspolitiken syftar alltså till att i Rousseaus anda befria människor från ojämlika beroenderelationer – medan den moderata varianten i stället tar fasta på att staten kan hjälpa människor till självständighet. Det senare är ett ideal som ligger nära John Stuart Mills individualism, där tonvikten ligger på rätten att vara annorlunda och originell, alltså motsatsen till konformitet. Mills individualism implicerade ett samhälle med många excentriker.

Visserligen lever vi i individualismens tidsålder. Men som Daun visat har vi kanske inte nått riktigt ända fram. Kanske vi heller aldrig gör det, om vi ska ha Mill som normativ riktkarl. Enligt socialpsykologisk forskning är svårigheterna som är behäftade med genuin individuell autonomi betydande. Självmedvetenhet, som är en förutsättning för autonomi, uppstår i en social kontext. Vi kan inte bli autonoma individer utan ett nära samspel med våra medmänniskor och det är lättare sagt än gjort. Ett problem i dagens samhälle är enligt sociologen Emma Engdahl att många människors självidentitet är så upplöst av omgivningens föreställda förväntningar att de saknar en inre kompass.

Staten har definitivt gjort oss mindre beroende av varandra, men när det gäller möjligheterna till självförverkligande är det nog inte till staten vi ska ställa våra förhoppningar utan till oss själva.