Hans namn förknippas främst med det sjubandsverk med titeln Les lieux de mémoire (Minnesplatser) som från 1984 till 1992 producerades av ett drygt hundratal specialister under hans redaktörskap. Tanken här är att rädda nationens kollektiva minne undan glömskan. De sju innehållsrika banden utgör en inventering inte blott av geografiska och historiska platser som Verdun och Panthéon. Det presenterar även emblem, monument, gatunamn, ritualer, personer som Jeanne d’Arc och Descartes, lexika, läroböcker. Det är inte historia i traditionell mening, men väl något som hör till kategorin mentalitetshistoria.

Noras senaste bok, Recherches de la France (På spaning efter Frankrike) kan ses som en efterskörd till det stora verket. Det huvudsakliga temat är fransk politisk historia. I några fristående avsnitt skildras skeenden som starkt har påverkat Frankrikes nationella självbild. Utgångspunkten är revolutionen 1789, den första i raden av revolutioner som ger nationen Frankrike ett republikanskt statsskick. Det var dock först 1875 som Frankrike fick en republikansk författning.

Nora framhåller ett drag som bildar kontinuitet mellan monarki och republikanskt styre, nämligen den starka roll som tillskrevs staten. Den manifesterade sig i centralstyre, en ambition att förenhetliga språket och behovet att skapa symboler som nationaldag och nationalhymn, allt för att forma en identitet som inbegriper republik och nation. Det som dessutom skulle göra alla medborgare till goda republikaner var den satsning som gjordes på skola och utbildning. 1880-talets skollagar införde allmän, obligatorisk och avgiftsfri skolgång. Inget annat land, menar Nora, har gjort en liknande satsning på skolväsendet, en satsning som resulterade i ett nationellt självmedvetande.

Perioden runt sekelskiftet 1900 blev en period av jämvikt och balans, innan nya strider, i ordets alla bemärkelser, bröt ut. Dreyfusaffären delade snart Frankrike i två läger och första världskriget blev en långt mer utdragen plåga än man hade trott. Frankrike hade segrat i kriget men dess roll i Europa hade förändrats. Ekonomin var svag med hotande inflation, parlamentet var försvagat och regeringsbytena var täta.

1920 hade ett mäktigt kommunistiskt parti bildats, vilket kom att spela en viktig roll under och efter andra världskriget. Redan tidigare hade reaktionära element gjort sig gällande på högerkanten. Det mest kända var L’Action française (AF) med sitt stridbara ungdomsparti, Les Camelots du Roi. Nora ser denna rörelse som ett skuggparti. Allt medan det republikanska styrelseskicket stabiliserades, fångade AF under sin ledare Charles Maurras upp antirepublikanska element. AF avsåg att störta republiken och återupprätta nationens moral genom att återinföra dess traditionella institutioner, monarki och statskyrka. Genom sina nostalgiska studier av antiken och den franska monarkins historia påverkade Maurras många yngre författare som Proust, Gide, Mauriac och den unge Malraux. Hans spekulationer om den judiska världskonspirationen förhindrade inte att han 1938 blev invald i Franska akademin.

Nora konstaterar att trots den roll som AF har spelat i fransk 1900-talshistoria har få franska forskare ägnat rörelsen något intresse. Han har därför baserat sin framställning på två amerikanska verk, dels en doktorsavhandling av Edward R Tannenbaum från 1962 och The Nationalist Revival in France från 1959 av Eugen Weber. Enligt dessa forskare grundades rörelsen redan 1898 av en grupp dynamiska yngre män med den mest skiftande bakgrund, men vilka samtliga bekände sig till en dogmatisk patriotism.

Rörelsen rekryterade i rojalistiska och katolska kretsar. Det högre prästerskapet sympatiserade med dess åsikter och prästseminarierna blev härdar för ultranationalism. Krigsslutet betecknade en höjdpunkt när det gällde antalet medlemmar. Nora citerar siffran 100 000 exemplar för den dagstidning den gav ut under sitt eget namn. Under mellankrigstiden drog den till sig nya medlemmar ur det lägre borgerskapet, en grupp som ofta befann sig i en prekär situation.1926 inleddes dock en nedgångsperiod. Vatikanen uppförde Maurras skrifter på index, ett beslut som ändrades ett drygt decen­nium senare. Rörelsen förlorade mark i jämförelse med organisationer som Croix de feu (Eldkorset) och La Cagoule, vilka gav mer våldsamt utlopp för sina missnöjeskänslor.

Det som ironiskt nog kunde ses som en ödets skickelse för Maurras och AF blev tredje republikens bryska slut 1940, då regeringen överlämnade makten i överbefälhavaren Pétains händer och denne förhandlade om vapenstillestånd med den tyska ockupationsmakten. Vichyregimens devis ”Arbete, Familj, Fosterland” stämde väl överens med AF:s värderingar. Många lagar som stiftades innebar, enligt Nora, ett slutgiltigt bekräftande av vad AF hade hoppats kunna förverkliga. En tillfällig seger för AF, menar Nora, och ett verkligt nederlag för Frankrike. Vid befrielsen dömdes Maurras till livstids fängelse. Han släpptes fri ett år före sin död 1952. Pétain dömdes till döden för landsförräderi, men straffet omvandlades till livstids fängelse.

Nora ägnar mer sparsamt utrymme åt den roll som kommunismen har spelat i det franska politiska livet, möjligen för att den är mer välkänd. Han utgår från ett yttrande fällt av Malraux vid den kongress högerpartiet höll 1949, ett mycket lakoniskt yttrande: ”Det finns vi, kommunismen och sedan ingenting.” I mer än tre decennier, framhåller Nora, var detta den sanna bilden. Gaullism och kommunism, två politiska företeelser som i allt skilde sig åt och som efter krigsslutet kom att frammana helt skilda minnesbilder. För båda gällde det att utplåna den förödmjukelse som sammanbrottet 1940 hade inneburit och att visa att det var de egna herois­ka insatserna som hade befriat landet. de Gaulle förklarade att Vichyregimen var en parentes och att republiken aldrig hade upphört. Han förringade den inre motståndsrörelsens roll, då den hade dominerats av kommunisterna, och trots den reella prestigeförlust nationen lidit räknade han Frankrike till segrarmakterna. Kommunisterna förklarade att 75 000 av deras anhängare hade offrats under försvaret av landet mot fascismen och att det i sista hand var sovjetiska Röda armén som säkrade slutsegern.

Dessa två motsatta bilder av nationell identitet blev under decenniernas lopp alltmer oförenliga. de Gaulles religiöst förankrade patriotism kontrasterade mot vänsterns hyllning av det radikala Frankrike, som utlöste världsrevolutionen, vilken fått sin ideala form på rysk mark. På längre sikt, anser Nora, har de två tankefigurerna bidragit till att avsluta den historiska cykel som inleddes av franska revolutionen. Högern har anpassats till demokratiska värderingar och den tidigare åsidosatta arbetarklassen har blivit en fullvärdig medaktör i samhället.

Gaullism och kommunism är idag, enligt Noras mening, minnesplatser. Det kommunistiska credot har blivit en gåta. Den ideologi som framstod som en sekulär religion har upplösts och förflyktigats. Bilden av de Gaulle har rönt den motsatta utvecklingen. Den som under sin levnad var en omstridd statsman ses idag som ett föredöme av taktisk klokhet. Den som vid sitt makttillträde av sina motståndare ansågs skyldig till en statskupp är i efterhand den som gav republiken en solid konstitution. Trots sin motvilja mot överstatliga organisationer valde han att satsa på en europeisk gemenskap. Den strame kommendören är idag, menar Nora, föremål för samma välvilja som Asterix och Eiffeltornet.

Nora avslutar genom att beskriva dagens situation. Han bryter loss en fråga som han särbehandlar, den om judarnas ställning i Frankrike. Nora är själv jude, vilket kanske förklarar hans speciella intresse. Det är en historia som även den förknippas med franska revolutionen. Frankrike var 1791 det första landet som gav judar fullt medborgarskap. Politiskt och socialt var detta av oerhörd betydelse. Judarna var länge en minoritetsgrupp som lät sig assimileras. En avgörande händelse blev Algerietkrigets slut. De judar som bodde i Algeriet hade även de fransk nationalitet och de hade därför lojalt stridit på den franska arméns sida i inbördeskriget. Efter Algeriets självständighet skedde en massiv invandring av dessa sefardiska judar till Frankrike, vilket drastiskt ökade numerären i de judiska församlingarna.

Uppbrottet från Algeriet hade för många känts svårt och även om en grundton av tacksamhet mot Frankrike dröjde sig kvar, höjdes andra röster som påminde om det stora svek som skett under Vichyregimen, då judar utlämnats för att förintas i tyska dödsläger. Filmer och böcker höll dessa minnen levande. En underliggande orsak och som Nora menar att inte många kände till var ett av Andra Vatikankonciliets beslut 1965. För att åstadkomma en slutlig försoning mellan judar och kristna skulle judarna inte längre ses som skyldiga till Jesu död. Den inte förutsedda och något halsbrytande slutsatsen blev att, om judarna var oskyldiga, så måste den antisemitism som trots allt manifesterade sig i olika former, vara ett grunddrag i den frans­ka själen, något som Bernard-Henri Lévy tog fasta på i sin bok L’idéologie fran­çaise från 1980. 1995 gjorde president Chirac offentlig avbön för den roll den franska staten spelat i deportationen av judar.

Den nya aspekten av judefrågan har med Israel-Palestinakonflikten och avsaknaden av rimliga utsikter till fred att göra. Fenomenet är inte specifikt franskt men får ett stort genomslag i Frankrike, som har två etniska gemenskaper, den judiska och den muslimska, vilka lever under helt ojämförbara sociala förhållanden. Många muslimska ungdomar identifierar sig med palestiniernas sak, vilket ger upphov till ett judehat som är känsligare och mer svårhanterligt än enstaka manifestationer av rent nazistisk karaktär. Den fientlighet mot judar som tidigare präglade vissa reaktionära miljöer har nu övertagits av illa anpassade invandrarbarn. Vänstern hade stått i spetsen i kampen mot antisemitism. Den omsvängning som skett inom deras led på grund av Palestinafrågan berövar nu judarna deras stöd. Nora menar att det är en förändring vars yttersta konsekvenser är svåra att överblicka.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Nora påminner om att det endast är under det senaste halvseklet som Frankrike har levt under fredliga förhållanden. Under hela sin kända historia fram till Algerietkrigets slut 1962 har landet ständigt tvingats vara stridsberett. Ständig beredskap mot en yttre fiende skapade visserligen inre sammanhållning – utom under perioder av inbördeskrig – men inpräglade också tanken ”ensam mot alla”, något som lett till en nationell benägenhet för vaksamhet och misstro.

Avvecklingen av kolonialväldet reducerade Frankrike till en medelstor europeisk nation. Den sista ideologiska strid som verkligen skapade engagemang var motsättningen mellan de Gaulle och kommunisterna. Med sina två versioner av synen på nationen och revolutionen lyckades de skapa illusionen att alla befann sig i ett rikt och intressant politiskt skede. Inget politiskt projekt har därefter kunnat fascinera på samma sätt. När Mitterrand förde vänstern till makten var marxismen redan i sin slutfas. Inget mäktigt socialistiskt projekt kom till stånd.

Det europeiska samarbetet betyder för många en identitetsförlust. Framtiden ter sig oviss och allt fler frågar sig idag vad det betyder att vara fransman. Sökandet efter identitet uppvisar olika mönster. Hos många märks ett nyvaknat intresse för traditioner, folkspråk, tidigare levnadssätt och gammal bondekultur. Det förflutna får karaktären av ett familjealbum. Å andra sidan söker minoriteter vars historia varit marginaliserad revansch. Det kan gälla invandrargrupper som känner sig leva i ständigt utanförskap eller feminister som ser Frankrikes historia nedtecknad som en männens historia.

Det är inte längre det kollektiva minnet som dominerar. Olika grupperingar eller gemenskaper har sin syn på det förflutna, vilket kan ge upphov till antagonism och konflikter. Vilken är då historikerns roll? Nora anser att situationen inte är så olik den som rådde under religionskrigens århundrade, då en av Frankrikes förs­ ta historiker, Henri de La Popelinière, ansåg att den som skulle skildra sin samtid måste göra detta helt oförfärad, opartisk och uthållig. Är det möjligen ett självporträtt Nora tecknar?