Staten gör comeback
Från den 11 september 2001 fram till den ryska annekteringen av Krim i slutet av februari var det som främst faran från icke-statliga aktörer, särskilt terroristnätverk, som upptog västliga strategiska tänkare. De oroade sig mindre för den militära balansen mellan starka stater än för svaga staters ”kapaciteter”.
Nu har staterna gjort comeback. Också dagens dödligaste terrorgrupper strävar efter att fungera som stater, vilket deras namn tydliggör: ”Islamiska staten i Irak och Syrien” (eller ”Irak och Levanten”). De vill kontrollera och styra över territorier. De beskattar. De påstår till och med att de ger ut valuta.
Samtidigt har internationellt erkända stater allt djärvare utmanat den internationella ordningen: Iran, Kina och framförallt Ryssland. Ryssland följde upp sin annektering av Krim med en invasion av Ukrainas fastland och inledde därmed det första kriget mellan två större makter på den europeiska kontinenten sedan 1945. Ryssland hotar även andra grannar, man går till och med så långt att man simulerar kärnvapenanfall mot deras huvudstäder under militärövningar.
Strategiska tänkare har långsamt vaknat upp till denna nya verklighet med allt större utmaningar från statliga aktörer. Det officiella tänkandet är alltid konservativt, och det akademiska tänkandet är ännu mer konservativt än så. Men det är inte bara aversion mot förändringar som kan förklara den starka officiella och akademiska motviljan mot att möta nya verkligheter. Fyra andra starka motiv gjorde sig gällande.
För det första: icke-statliga aktörer utgjorde och utgör ett mycket reellt hot. De senaste tjugo åren dödade al-Qaida och liknande grupper ett stort antal människor, från Nigeria till Filippinerna. Hade någon av de mer tekniskt kompetenta av dessa grupper lyckats få tag på kärnvapenmaterial från en statligt allierad eller på den svarta marknaden skulle de ha dödat många, många fler. Det fanns verkligen mycket att oroa sig över.
För det andra: även om hotet från icke-statliga aktörer verkligen är mycket skrämmande är det samtidigt ett hot som många myndigheter i väst – president Obamas administration befinner sig högst upp på listan – upplever som mer tilltalande att tänka på än hot från andra stater. En sak som verkligen inte är ett svar på icke-statliga aktörer är en stor och kostsam militär. Även den mest ambitiösa terroristbekämpningen är billig i jämförelse med att bygga upp konventionella styrkor.
För det tredje: särskilt i USA blev debatten om statliga och icke-statliga aktörer ett polemiskt slagfält mellan president Bushs administration och dess kritiker. George W Bush anklagades för att ha misslyckats med att förhindra terroristattackerna den 11 september 2001 på grund av att man inte ägnade tillräcklig uppmärksamhet åt icke-statliga aktörer – och stapplade sedan in i Irak därför att man ägnade alltför stor uppmärksamhet åt statliga aktörer. Att vanemässigt såga president Bushs administration fortsatte långt efter det att den avgått. När president Obama stötte på egna utrikespolitiska problem återanvändes polemiken, som börjat som Bushfientliga attacker, som Obamavänliga ursäkter.
För det fjärde och sista: en hel del bedömare hoppades att icke-statliga hot skulle innebära ett berättigande av överstatliga enheter som EU och FN. ”Terrorismen känns inte vid några gränser”, förkunnade EU-kommissionären Frans Timmermans i ett uttalande den 20 april 2016. ”Brottsbekämpare i alla våra medlemsstater borde ’tänka europeiskt’ och ’handla europeiskt’.”
Denna ovilja att reflektera kring hot från statliga aktörer förklarar den överraskande överraskning som många makthavare gav uttryck för i samband med den ryska invasionen av Krim. Fyrtioåtta timmar före invasionen försäkrade president Obamas administration kongressens ledamöter och informerade pressen att den inte skulle ske. Till och med då den hade inletts varnade källor journalisterna för att tro på vad de såg: ”Det är fortfarande oklart om det rör sig om ryska trupper som korsar gränsen eller ryska trupper som förflyttar sig mellan baserna på Krim.”
Det största hotet från en icke-statlig aktör, ISIS, sades av president Obamas administration vara ett av huvudskälen till avtalet om kärnenergiprogrammet i Iran, världsledare i statsunderstöd till terrorister.
Samtidigt som presidenten övertygade sig själv om att Mellanöstern höll på att omstöpas av ISIS hävdade sig dock riktiga stater åter i regionen – och bortom den.
Iran byggde en militärarmé som sträcker sig från Herat till Israels gräns, återupprättade sin klient Bashar al-Assad som härskare över de mest lukrativa delarna av Syrien och Libanon och tvingade fram ett erkännande av dess kärnanrikningsprogram från USA.
Turkiet lät sin utrikespolitik skilja sig från de gamla allianserna – Nato och EU – och arbetar med sunnimuslimska syriska rebeller mot Assad och Iran, med Assad och Iran mot kurderna, och med nästan vem som helst mot Ryssland. Landet upptäckte ett nytt maktverktyg gentemot Tyskland i och med dess förmåga att öka eller minska flyktingströmmarna från Mellanöstern till Europa – och i den makten över Tyskland fann man också nya sätt att stärka Recep Tayyip Erdo?gans auktoritära regim mot den inhemska oppositionen.
Flyktingströmmarna chockade i sin tur Tyskland till att agera på egen hand: först genom att öppna sina gränser (och därigenom hela Schengenområdet) och sedan genom att införa kvoter så att motsträviga grannar fick dela det ansvar som Tyskland hade anmält dem som frivilliga till, utan deras samtycke.
Tysklands ensidiga agerande gav upphov till arga reaktioner i Ungern, Polen och i förlängningen Storbritannien: Brexit kan få både EU och Storbritannien att rämna.
De överstatliga aktörerna, som sades ha fått större makt av de transnationella icke-statliga hoten, upptäckte istället att de var försvagade och diskrediterade – inte minst EU, men även Nato och den USA-ledda koalitionen runt Stilla havet vars syfte är att tygla Kina. TPP (Trans-Pacific Partnership), ursprungligen ett amerikanskt projekt, körde fast i kongressen och kom till slut att motarbetas inte bara av Donald Trump, utan också av före detta utrikesministern Hillary Clinton, som hade hjälpt till att förhandla fram det och uttalade sig gillande om det i den inbundna utgåvan av sina memoarer. (Detta gillande var dock struket i pocketutgåvan.)
De stora frihandelsavtalen från tiden efter andra världskriget, som har resulterat i så stort välstånd för hela västvärlden, anklagades och misstänkliggjordes av länderna de har berikat. Donald Trump kampanjar som den mest uttalat protektionistiska amerikanska presidentkandidaten sedan depressionen. Även om han förlorar, vilket han troligen kommer att göra, kommer han att förändra USA:s handelspolitik. De republikanska senatorer som löper störst risk att få dela hans förlust råkar vara de mest uttalade frihandelsförespråkarna inom partiet. Demokraterna som troligen kommer att ersätta dem är om möjligt ännu mer ogenerat protektionistiska än Trump själv.
Den ”gränslösa värld” som förutspåddes av managementgurun Kenichi Ohmae 1990 har istället resulterat i ett 2000-tal med egoistiska stater.
Med stater – men inte med nationer. Slutet av 1900-talet och början av 2000-talet innebar en tid av massmigration i en skala som aldrig tidigare skådats i mänsklighetens historia. Också de tidigare mest sammanhållna nationalstaterna – England, Sverige, Portugal – har plötsligt upptäckt att de är multietniska och mångkulturella. Den påföljande interna mångfalden har givit upphov till nya säkerhetsutmaningar som staterna har mött genom att utöka polisens befogenheter, genom att förlänga häktningstiderna och genom att återinföra de gränser de rev under den mer optimistiska tiden.
Thomas Jefferson sa att frihetens pris är evig vaksamhet. Mångfaldens pris är ökad övervakning.
Europa och världen har haft lång erfarenhet av stora multietniska stater. Den habsburgska monarkins domäner var en sådan stat. Det var även tsarens välde. Liksom det osmanska riket. Och – på ett mycket annorlunda sätt – USA före 1914. En del av de här staterna var mycket effektiva, andra var det inte i lika hög grad. En del hade representativa institutioner. En del var tämligen liberala. Men ingen av dem, inte ens USA som inte lät den svarta minoriteten i Södern rösta, skulle betecknas som en demokrati enligt dagens normer, även om man bortser från att de inte lät kvinnorna rösta. Dessa stater var måhända inte ”imperialistiska” i så måtto att de inte försökte lägga mer territorium under sig. Osmanerna betraktade det som ett bra år om de fick behålla det de hade. Men de var ”imperialistiska” i den meningen att de inte var ”nationalstater”.
Är det här framtiden för västvärlden? Är det redan det närvarande?
Penningpolitiska teoretiker talar om den ”omöjliga triangeln”: det oundvikliga faktum att ett monetärt system maximalt kan göra två av tre saker som politikerna vill att en valuta skall göra. En valuta kan handlas fritt. Den kan vara stabil i värde i förhållande till andra valutor. Eller så kan den reagera oberoende av de lokala ekonomiska förhållandena. Aldrig alla tre.
På samma sätt verkar det framträda en ”omöjlig triangel” när det gäller organiseringen av staten. Drömmen om en värld bestående av stater som lämnat sin distinkta nationalkaraktär bakom sig, med lätt intern bevakning och som fritt överlät mycket av sin suveränitet till internationella organisationer håller på att försvinna. Den överstatlighet vi ser är en överstatlighet inom statliga gränser, vägledd av alltmer bestämda statliga intressen. Samtidigt som vår värld blir mindre nationell verkar den också bli mindre liberal.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Detta resultat har förvånat många moderna människor. Vi är vana vid att tänka på nationalismen som fienden till frihet och individualitet. Men det fanns en tid då nationalismen och liberalismen gick hand i hand – och även om det nu var länge sedan lär denna svunna tid nyttiga läxor för vår tid som förtjänar uppmärksamhet, på samma sätt som 1900-talets dystrare erfarenheter.
Idag försöker myndigheterna i Schweiz, Sverige, Danmark, Österrike och Tyskland omsorgsfullt pracka på nyanlända invandrare sina normer. Dessa normer är ibland löjligt säregna, ibland skrämmande inkräktande, ofta både och. Man kan bli underkänd i medborgarskapsprov genom att inte vilja simma tillsammans med det motsatta könet eller genom att uttrycka fel uppfattning om homosexuellas rätt att gifta sig på ett frågeformulär. Det dessa stater försöker göra är att identifiera och utestänga blivande nykomlingar som är för främmande för att tas upp i den nationella gemenskapen. Men försöket att i formell byråkratisk praxis skriva in ett samhälles oskrivna förväntningar och antaganden kommer både att 1. snabbt övergå i ett farsartat misslyckande och 2. förvandla något som upplevdes som lika naturligt som språket – ”det är helt enkelt så vi gör saker och ting” – till ett yttre tvång.
En nationalstats kulturella normer behöver inte någon polis. I Storbritannien får man inte böter om man inte stannar till under den tysta minuten klockan 11:11 den 11 november – man får bara skämmas. En postnationalstats kulturella normer upprätthålls inte av sig själva: därav de bisarra bruksanvisningar för nyanlända invandrare om hur man undviker att våldta kvinnor som har spridits över norra Europa i efterdyningarna av de sexuella övergreppen i Köln den 1 januari 2016. Det som var underförstått måste göras uttryckligt; det som var frivilligt måste bli obligatoriskt; det som för de infödda känns som friheten att vara sig själv kommer för utlänningen att kännas som att man förnekar dennes identitet och tvångsmässigt inför en annan.
Icke-statliga fiender till postnationalstater kommer att försöka rekrytera alienerade individer som stridande mot de samhällen där de innehar formellt – men inte emotionellt – medborgarskap. Medan man brukade hoppas att överstatliga enheter kunde besegra icke-statlig terrorism verkar det numera lika sant att postnationalstaterna är ensamma om att ge upphov till och bli ett byte för icke-statlig terrorism. Starka nationalstater är inte immuna mot terroristers politiska våld – tänk till exempel på domedagssekten Aum Shinrikyo i Japan – men de är mindre sårbara än stater med stora rastlösa etniska minoriteter: Belgien, Frankrike, Sverige. Starka nationalstater må vara konformistiska. Tänk återigen på Japan. Men de behöver inte sätta in militären för att bevaka sina städer eller skydda sina kyrkor eller tempel.
Men det här är vår värld: en värld med stater som är starka och effektiva, men internt splittrade… vars ledare är valda, men vars regeringar måste acceptera att stora delar av dess befolkning inte håller med myndigheterna som styr dem… där överstatliga enheter misslyckas eftersom vissa stater agerar egennyttigt och på egen hand först mot icke-statliga faror och sedan mot andra stater som gör samma sak. Det var inte där vi hoppades att vi skulle befinna oss under den lättsinniga tiden efter 1989. Men historien är full av överraskningar – de flesta av dem otrevliga.
David Frum är senior editor i The Atlantic.
Översättning: Martin Peterson.