Stefan Zweigs förlorade värld
År 2011 utkom på svenska en nyutgåva av Stefan Zweigs Världen av i går. En europés minnen (1943) som hamnade högst på en av tidningarnas kritikerlistor. Det hedrar förlaget Ersatz att det på detta sätt bidrog till att lyfta fram denna postumt utgivna memoarbok om sekelskiftets Wien och atmosfären före och efter första världskriget då många av de gamla värdena låg i koma och man endast glimtvis kunde ana det nya. Donaumonarkin var på flera sätt i en drömvärld, vilket Zweig är den sista att förneka, och molnen vid horisonten tedde sig ännu på tjugotalet avlägsna.
Boken får, liksom det mesta Zweig skrivit, sin särprägel av det personliga sätt på vilket den fångar en hel tidsålder. Framförallt är det känsligheten som trollbinder läsaren. Plötsligt har första världskriget brutit ut, senare dyker namnet Hitler upp i middagskonversationen, en dörr öppnas mot avgrunden under tiden som författaren skriver brev på Kapuzinerberg i Salzburg till tonerna av Mozart. Det är som om man på varje sida kunde känna författarens ömtåliga hjärta skälva som en vibrerande magnetnål mellan längtan hem och längtan bort, mellan det sorglösa umgänget med den tidens stora andar och främlingskapet i världen, självtvivlet och den febersjuka stämningen i landsflykten.
Samtidigt finns det, det skall medges, något egendomligt teatralt över hans livsbana. Inte ens i sin självbiografi är han särskilt meddelsam vad gäller sitt privatliv, exempelvis sina återkommande depressioner som hans första hustru Friedrike har beskrivit i sina minnesböcker. Många av hans bästa noveller handlar om välmående människor, oftast av borgerligt ursprung, som likt Gustav von Aschenbach i Thomas Manns Döden i Venedig hamnar i en oförutsedd situation som utlöser en psykisk kris eller kollaps. Det räcker med att tänka på novellen ”Amok” (1933) som skildrar en läkare som efter en undersökning flyr med en passagerarbåt och dras in i en demonisk kvinnas trollkrets. I denna drömlika exil låter författaren läkaren säga: ”Gåtfulla psykologiska företeelser har en rent oroande makt över mig. Jag brinner av längtan att komma okända sammanhang på spåren, och egendomliga människor kunna genom sin blotta närvaro hos mig tända en sådan åtrå att veta, att den inte står mycket tillbaka för åtrån att äga en kvinna.”
Man kan nog utgå från att det är sig själv han beskriver, det är sin egen livsångest och oförmåga att ge sig hän som Zweig formulerar. Själv förblir han ett slags impressario, ett medium som speglar stämningar och idéer hos andra snarare än hos sig själv. Stefan Zweig framträder på sin höjd som deras representant. Han förblir den upplyste humanisten och pacifisten, den sekulariserade juden och världsmedborgaren som värderade den universella gemenskapen mer än den nationella, det tidlösa framför det timliga. Det var också de stora andarnas konfrontation med naturkrafterna som han ägnade en lång rad historiefilosofiska böcker, till exempel Joseph Fouché (1930), Maria Stuart (1935) och Magellan (1937). Det var de förebildliga diktargenierna som han dyrkade, älskade att tränga sig in i och levandegjorde i böckerna Balzac, Dostojevskij, Dickens och Casanova, Stendhal, Tolstoj.
Liksom novellerna utmärks hans essäistiska böcker om dessa snillen av en skarp psykologisk blick och konstnärlig form, snarare än av nykter fackkunskap. Man märker tydligt Zweigs känslor för sina objekt, exempelvis när han beskriver Dostojevskijs visioner av den nya människan som lever trots sitt lidande och finner mystikens ljus i de mörkaste avgrunder. I jämförelse med det mer balanserade Balzacporträttet präglas hans bild av den store ryssens strävanden av en stark identifikation, en önskan att med egna ord fånga Dostojevskijs förmåga att leva mitt i motsatserna.
Om man skall försöka beskriva Stefan Zweig som människa finns ett par biografier att tillgå, däribland Oliver Matuscheks Stefan Zweig med undertiteln Drei Leben, vilket var vad Världen av i går ursprungligen skulle heta. Flera urvalsvolymer av de nästan 30 000 brev som Zweig skrev har också publicerats, där man får en tydligare bild av vem denne osjälviske person egentligen var. Hans första liv började med födelsen 1881 i Wien, den gamla dubbelmonarkins huvudstad i vilken Stefan Zweig växte upp i ett rikt och aktat judiskt hem. Fadern ägde en textilfabrik som brodern Alfred senare övertog, medan Stefan tidigt drogs in i den kulturella sekelskiftskulturen på Wiens kaféer och litterära salonger. Här talades lika ofta franska och spanska som tyska. Skådespelare och författare hade status som kungligheter. Livet var sorglöst och lättsinnigt, och den unge kosmopoliten stiftade tidigt bekantskap med berömda män som diktarna Hugo von Hofmannstal och Arthur Schnitzler, liksom med Sigmund Freud som han senare skrev ett minnestal om. Zweig medverkade som kritiker i Wientidningen Neue Freie Presse, översatte böcker till tyska och tillhörde de unga löften som mognade tidigt. I sena tonåren publicerade han en diktsamling Silberne Saiten, som beredde vägen för kommande framgångar.
Redan här visade han sin kärlek till det sköna och melodiska. Den cyniska likgiltigheten eller det osentimentalt satiriska draget hos en Karl Kraus var honom främmande, ja motbjudande. Hans läggning var mer konciliant, mer givmild och även exalterad. Framförallt ägde han en sällsynt litterär receptivitet och lidelsefull aptit på litteratur och historia vilket skaffade honom en stor och skiftande bekantskapskrets. Listan över berömdheter och förgrundsfigurer som passerar kan göras lång. Alla som tiden hade av rang och klass finns representerade, från författarkolleger som Thomas Mann, Hermann Hesse, Robert Musil, Elias Canetti, Bertolt Brecht och Erich Maria Remarque till teatergurun Max Reinhardt och den tyske utrikesministern Walther Rathenau.
Som om inte detta var nog ägde han en väldig samling med autografer och handskrifter, av allt från Mozart till Adolf Hitler, och därtill Beethovens skrivbord och Goethes penna. Enligt biografen Matuschek ska han även ha varit ägare till Haydns originalmanuskript till den tyska nationalsången och Hoffmann von Fallerslebens nationalistiska text till densamma som börjar med orden ”Deutschland, Deutschland über alles” – en raritet som han under trettiotalet ville avyttra på grund av den politiska betydelse strofen fått. En del av samlingen visades på en utställning som Deutsches Historisches Museum i Berlin ägnade Stefans Zweigs ”tre liv” för några år sedan.
Det var inte bara en framtidsinvestering. Samlaren Zweig kände, särskilt under och efter första världskriget, en plikt att vårda detta litterära arv, rädda det undan den alltmer själlösa och kortsiktiga samtiden som i bästa fall ville kasta en blick på morgondagen. Samlingen av diktartecken blev hans värn mot stundens strömning. Första världskriget, som han inledningsvis hade bejublat, tillbringade han på krigsarkivet i Wien där man på sin höjd kunde höra mullret från fronten. Desto större blev chocken efteråt när huvudstaden i dubbelmonarkin, som rymde över femtio miljoner människor, krympte ihop till en stad med bara fyra miljoner omkring sig. Stefan Zweig gifte sig med Friedrike Winternitz och flyttade in i ett slottsliknande residens på Kapuzinerberg ovanför Salzburg varifrån han kunde betrakta samhällets förvandling.
Kejsaren, och med honom all glans och fest, hade fördrivits. Men för Zweig blev åren efter 1919, som han själv kallade sitt ”andra liv”, hans mest produktiva, åtminstone på ett kulturellt och litterärt plan. Någon Don Juan var han däremot inte; barn ville han aldrig ha. Det hindrade inte att han i sina böcker – Hjärtats oro, Känslornas irrvägar och Förvandlingens rus, liksom i essäerna om Byron och Dostojevskij – ägde oanade inblickar i människans själsliv och undertryckta drifter. Även i de stora historiska verken, främst kanske i Odödliga ögonblick, känner man under den klara och balanserade ytan en pulserande passion som ibland, det påpekas ofta, slog över i ett högstämt vibrato.
Att han under dessa år blev den mest läste och översatte tyskspråkige författaren – Odödliga ögonblick var länge en given konfirmationspresent – måste rimligen ha gjort mer betydande namn som Thomas Mann, Robert Musil eller Alfred Döblin avundsjuka. Här har man nog också en förklaring till att Stefan Zweig alltför länge har behandlats styvmoderligt av litteraturvetenskapen. Det räcker med att läsa några av de recensioner som Gustaf Hellström på sin tid skrev i Dagens Nyheter för att man ska inse hur Zweigs popularitet, liksom hans blida och generösa natur, låg honom i fatet. Alla kritiker gillade inte den känslosamma mångordigheten, ”den flamboyanta stilen” och de ”klichéstelnade metaforerna”, som Hellström uttryckte det.
Man kan inte neka till att Zweig ibland tycks ha haft lite bråttom med att få ut sina alster. Men andfåddheten i tempot svarade mot den hektiskt nervösa tiden. Han hade ambitionen att fånga livet som det var. Med den tyskjudiske utrikesministern Walther Rathenau förde han långa samtal om industrialiseringen, kapitalismen och den moderna tiden. Han gjorde vidsträckta resor till Indien, Afrika och Ryssland för att samla intryck.
Vad Zweig upplevde under dessa resor gjorde honom inte odelat positiv till moderniteten. Han beklagade sig ofta över att den stora världens städer blivit alltmer lika varandra, att samma moden, nycker och idoler tycktes behärska människorna vare sig de levde i ”Kapstaden eller Stockholm, Buenos Aires eller Calcutta”: ”Miljoner människor överallt dansar… efter fem, sex andefattiga, opersonliga melodier.” Han kritiserade amerikaniseringen och liknade den vid en kolonisering av Europa som på sikt skulle radera ut de nationella kulturerna, det vill säga de skarpt utpräglade sedvänjor, språk och uppfattningar som formats under århundradenas gång.
Gång på gång såg sig Zweig föranlåten att kritisera den bristande respekten för konstnärlig kvalitet och urskillningsförmåga som hade följt i moderniseringens spår. Under det så kallade glada tjugotalet lyssnade få på äldre auktoriteter och istället ”förkastade man allt vad Rembrandt, Holbein och Velasquez skapat och började hänge sig åt de vildaste kubistiska och surrealistiska experiment. Överallt förkättrades det begripliga, melodin i musiken, likheten i porträttet, klarheten i språken. Artiklarna lades bort, satsbyggnaden ställdes på huvudet …” Det för Zweig mest patetiska var ”de många intellektuella av den äldre generationen, som i panisk förskräckelse för att bli överträffade och betraktas som ’efterblivna’ … sminkade på sig en konstlad lössläppthet.”
Försjunkenheten i litteraturen hindrade som sagt inte att han var sina vänners vän. I nästan tio år brevväxlade han med en annan judisk författare, Joseph Roth, som i nästan allt var hans motsats. Roth var svårt alkoholiserad, ångestriden och ständigt på flykt undan sina demoner på ungkarlshotell. Han hade inga större framgångar, medan den välbemedlade Stefan Zweig satt i sin linnekostym i sitt alpslott och predikade humanism och pacifism för världen. Balans och måttfullhet präglade hans väsen. Därför är det intressant, och kanske inte helt förvånande, att läsa hur Zweig emellanåt avundades den olycklige desperadon. Det var inte bara så att han värderade författaren Roth högre än sig själv. I ett av breven skriver han: ”Jag skäms en smula inför er när jag tänker på hur lätt mitt liv förlöper. Jag upplever ingen ångest, men innerst inne längtar jag efter tragiska upplevelser.”
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Som tolkare av det outforskade dunkla hos människan, det Freud kallade de primitiva drifterna, intar Zweig fortfarande en framskjuten position i tyskspråkig litteratur. Bara i en bok som Den outgrundliga hemligheten (1935) ger han i ett par berättelser mer av den civiliserade människans längtan efter det avgrundsdjupa än hyllmetrar av psykoanalytisk litteratur. Här måste man också nämna hans sista och kanske främsta litterära bidrag, novellen ”Schack” som länge har varit obligatorisk kurslitteratur i tyskundervisningen och blivit föremål för scentolkningar och filmatiseringar. Det hindrar inte att man fortfarande kan läsa den med behållning. Till det yttre handlar den om en österrikisk advokat som efter Hitlers intåg i Wien grips av Gestapo och sätts i skyddshäkte. Halvt psykotisk till följd av isoleringen i rummet läser han den enda bok som finns att tillgå, 15 mästarpartier, och lär sig spela schack med brödsmulor. Kunskapen räddar hans förstånd och han får senare tillfälle att praktisera den på en lyxångare på rutten New York–Buenos Aires. Den österrikiske flyktingen och amatören möter här världsmästaren, en man ”vars obildning på alla områden var universell” men som är en mästare på schack. Skildringen av deras möte blir en virtuos konfrontation mellan den skapande fantasin och den kyliga kalkylen, ett alltmer ödesdigert och oberäkneligt parti som Zweig skildrar med sällsynt verv.
Novellen speglar också ett speciellt temperament som var hans eget, en sårbarhet som gjorde honom egendomligt försvarslös när de utrikespolitiska orosmolnen drog ihop sig i början av trettiotalet. Den vidsynte humanisten fick nu också erfara att ett hem betyder oändligt mycket mer än ett hus eller stycke jord, och att hemlöshet är bland det värsta en människa kan utsättas för. Åren efter 1933 blev han också alltmer medveten om sitt judiska ursprung.
Zweig tycks nästan ha varit oförmögen att gå i konflikt. Han var så godtrogen att när hans böcker brann på bokbålen i Tyskland trodde han först att det handlade om en annan Zweig, nämligen den kommunistiske författaren Arnold Zweig, med vilken han inte var släkt. Han var inte rädd för Hitler och sade sig rentav föredra den österrikiske korpralens regering. Något år senare genomförde polisen en husundersökning i hans hus i Salzberg. I ett chocktillstånd lämnade han Österrike och bosatte sig utanför London, påbörjade sin självbiografi och blev under arbetets gång förälskad i sin sekreterare. Vid några tillfällen återvände han till Österrike och alltjämt vägrade han att ta ställning politiskt. Liksom Thomas Mann höll han fast vid författarskapets opolitiska karaktär. När tyska trupper marscherade in i Österrike 1938 blev Zweigs pass ogiltigt och tillsammans med sin nya livsledsagarinna flydde han i en båt över Atlanten undan det kommande kriget.
År 1942, när andra världskriget nått sin höjdpunkt, befann sig Stefan Zweig i landsflykt i Brasilien. Karnevalen i Rio pågick för fullt, hela staden dansade. Zweig hade lagt sista handen vid sin stora memoarbok och schacknovellen. Utmattad, men också sjuk av längtan efter den förlorade värld han lämnat, skrev Stefan Zweig en rad avskedsbrev, prydligt adresserade och ordentlig frankerade. Sedan han vässat pennorna tog han och hustrun en dödlig dos sömntabletter. Det var ett självmord så omsorgsfullt iscensatt att det kunde ha varit hämtat från en av hans noveller.