Östasien ses vanligtvis i ekonomiska termer som en motor för den globala tillväxten och hemvist för Kinas, Japans, Sydkoreas och utvecklingsländerna i ASEAN-regionens framgångar inom tillverkning och handel. Denna välkända skildring döljer dock en av världens mest komplexa uppsättningar geopolitiska faktorer. Dessa omfattar både regionala och globala aktörer eftersom nationalistiska strävanden tävlar mot en mycket politiserad historisk fond. Starka ledare med dolda nationella visioner och ambitioner konfronterar varandra. Framtiden för USA:s strategiska skydd, som landet tillhandahållit sedan slutet av andra världskriget, är djupt ifrågasatt samtidigt som ett pånyttfött Mittens rike utövar allt större makt och därmed inte ser någon anledning att anpassa sig till den världsordning som utgjorde ramen för dess uppgång eller att vara en stormakt som andra kan vara bekväm med.

Allt som allt utgör utvecklingen i Östasien under det nuvarande årtiondet ett mycket viktigt inslag vad gäller den globala geopolitiska stabiliteten, eller instabiliteten, med avgörande geoekonomiska följdverkningar. Här följer huvuddragen:

•År 2011 tillkännagav president Obamas administration det man kallade ”ombalanseringen till Stillahavsregionen” i syfte att gradvis öka USA:s åtaganden från tiden efter 1945 i Östasien, där landet har bundsförvanter i Japan, Sydkorea och Filippinerna utöver viktiga ekonomiska intressen och band.

•Samtidigt började Kina hävda sina anspråk på suveränitet i Sydkinesiska och Östkinesiska havet, något man hade lagt på hyllan medan folkrepubliken höll sig till Deng Xiaopings råd att ”dölja sin briljans och bida sin tid” medan man koncentrerade sig på att bygga upp sin ekonomiska styrka.

•Båda stormakterna har utökat sina militära aktiviteter i Sydkinesiska havet, en viktig global havsrutt som dessutom rymmer energitillgångar och rika fiskevatten. Sommaren 2016 grupperade USA en hangarfartygsgrupp i området och skickade jagare för att utöva fri sjöfart i närheten av rev som Kina gjort anspråk på och där man byggt en rad baser. På en del av dem har landet dessutom placerat ut robotar. Kort därefter, i juni 2016, genomförde Kina en av sina hittills största skjutövningar med krigsfartyg, stridsflygplan och ubåtar utanför de omstridda Paracelöarna (eller Xishaöarna).

•Kina bygger huvudsakligen sina anspråk på en karta från 1947 (före kommunisternas maktövertagande) som visar att dess överhöghet sträcker sig längs en linje med nio streck som täcker största delen av havet. Filippinerna, Vietnam, Brunei och Malaysia har motanspråk medan Indonesien fruktar att Kina vill lägga beslag på Natunaöarna. Norr om detta är Peking och Tokyo inbegripna i en tvist om de obebodda Senkakuöarna (Diaoyuöarna). Japanerna hävdar att den kinesiska flyg- och fartygsaktiviteten i området har ökat under det att de två länderna spelar den senaste akten i kampen om det regionala inflytandet, en kamp som går tillbaka till slutet av 1800-talet.

•I samband med att han i slutet av 2012 utnämndes till Folkrepubliken Kinas ledare gav Xi Jinping uttryck för en ”kinesisk dröm” med en nationell vitalisering och förstärkning som inbegrep militär upprustning, en högre global profil och maktprojicering i Östasien.

•När Shinzo Abe blev premiärminister i Japan för andra gången, en månad efter det att Xi Jinping tog över som generalsekreterare i Kinas kommunistparti, föresatte han sig att stärka landets regionala inflytande och göra sig av med några av de militära restriktioner man blev tvungen att acceptera i den pacifistiska konstitutionen efter andra världskriget. Opinionsundersökningar visar att allmänhetens motstånd mot en sådan förändring minskar. Abe stärkte dessutom sin ställning då hans parti segrade i parlamentsvalet i juli 2016, även om han medgav att han skulle prioritera ekonomiska åtgärder.

•Nordkorea har utfört kärnvapenprov och provskjutit robotar som kan bära kärnvapnen sedan 2006. Pyongyang hävdade att en provsprängning i början av 2016 var en vätebomb, men experter i väst tvivlar på att detta stämmer. Som svar samarbetar Sydkorea nu med USA om ett robotskyddssystem – Terminal High-Altitude Area Defense (Thaad) – som landet tidigare hade sagt nej till.

•Kina och Ryssland har stärkt sina politiska, strategiska och ekonomiska band genom en serie överläggningar på högsta nivå, militära samövningar och stora affärsöverenskommelser – leveranser av gas till Kina och kinesiska infrastrukturprojekt, som en 90 kilometer lång höghastighetsjärnväg som ett första steg mot en tågförbindelse mellan Moskva och Peking.

•Militärutgifterna stiger brant i regionen. Utvecklingen leds av Kina, som håller på att stärka sina marin-, flyg- och robotstyrkor, men också av Vietnam (plus 7,6 procent 2015), Indonesien (plus 16 procent) och Filippinerna (plus 25 procent), enligt det internationella nedrustningsinstitutet SIPRI.

•Jordskredssegern för det självständighetssträvande Demokratiska framstegspartiet (DPP) i president- och parlamentsvalen i Taiwan i början av 2016 ser ut att försämra förhållandet till Fastlands-Kina efter åtta år av närmanden då ön tidigare styrdes av Kuomintang (KMT). Peking reagerade genom att bryta alla officiella kontakter och kommer antagligen att dra ner på affärsförbindelserna.

Listan visar att Östasien hyser två potentiellt explosiva geopolitiska element – rivaliteten mellan USA och Kina samt ett lapptäcke av självständighetskonflikter som berör nästan varenda land i regionen.

Det första har givit upphov till spekulationer att regionen kan komma att utgöra skådeplatsen för nästa del i ”Thukydidesfällan” i vilken den framväxande och den stagnerande makten hamnar i konflikt med varandra. Enligt Graham Allison vid Harvard har öppen krigföring vanligtvis blivit resultatet, som mellan Aten och Sparta, Frankrike och Storbritannien på 1700- och det tidiga 1800-talet eller Tyskland och de allierade under de två världskrigen.

Det andra betonar sprängkraften i de nationella rivaliteterna och ambitionerna – ofta med djupa historiska rötter som mellan Kina och Japan, som först gick ut i krig 1894–95 följt av Japans invasion och brutala ockupation av det nationalistledda Kina mellan 1931 och 1945. Kina invaderade Vietnam 1979 men armén tvingades dra sig tillbaka efter att ha stött på orubbligt motstånd. Avsaknaden av ett regionalt system som kan lösa konflikter förvärrar situationen. Kina ger ibland intryck av att tro att dess storlek gör landet berättigat att få som det vill – en högt uppsatt diplomat sa ifjol att länder som Filippinerna helt enkelt får vänja sig vid det faktum att de är små och Kina stort.

Kinas försvar av sina intressen har underblåsts av det Peking ser som en motsvarighet till uppdämningspolitiken gentemot Sovjetunionen under kalla kriget. Det råder en markant skillnad mellan det amerikanska nätet av fördrag och försvarsöverenskommelser – med Japan, Sydkorea, Singapore och Filippinerna plus förbindelserna till Vietnam som snabbt håller på att förbättras – och Kinas förkärlek att lösa en fråga åt gången på bilateral grund. Washington säger att man helt enkelt är del av ett regelbaserat system som vill slå vakt om fri sjöfart på regionens hav, ekonomisk tillväxt, frihandel och multilateralism. Men Peking har aldrig varit berett att underkasta sig internationellt förvaltarskap, vilket landet gav prov på genom att vägra fästa någon vikt vid det utslag som kom i juli 2016 från en grupp domare vid FN:s domstol som kommit fram till att dess anspråk i samband med ”linjen med nio streck” inte ägde laga kraft och stod i strid med en FN-konvention om havsrätt. Domstolen slog också fast att Folkrepubliken Kina inte hade rätt till en exklusiv ekonomisk zon, eller EEZ, som sträcker sig upp till 200 sjömil från en av öarna i Spratlyskärgården.

Kina bestred domstolens rätt att döma i förväg; utrikesminister Wang Yi kallade målet ”en fars” och tillade att ”det kinesiska folket kommer aldrig att godta utfallet och alla människor runtom i världen som värnar om rättvisa kommer också att förkasta utfallet”. Under perioden före domen tidigarelade Kina sin stora marinövning med ett par dagar, som om man ville visa att vad än domstolen kom fram till var landet helt inställt på att fortsätta med sin maktprojicering i regionen genom att fortsätta sitt program att använda anlagda rev för att ställa omvärlden inför fullbordat faktum.

Samtidigt som Kina expanderar regionalt har Obama-administrationens satsning på att skapa frihandel mellan ett dussin länder via TPP (Trans Pacific Partnership) varit mycket irriterande för Kina eftersom landet är utestängt på grund av de regler som finns för medlemskap. Planen har godkänts av olika regeringar men möter ändå juridiska hinder; den angreps av både demokratiska och republikanska kandidater i årets presidentvalskampanj som ett hot mot amerikanska jobb. Kinesiska diplomater pekar på planens namn som ett tyst medgivande för deras argument att även om USA är en maktfaktor i Stilla havet är det inte ett asiatiskt land och borde därför hålla sig borta från kontinenten. Det är därför inte överraskande att TPP i Peking ses som ytterligare en tegelsten i uppdämningsmuren och Xi Jinpings administration har lagt ner stor möda på att lansera en egen serie regionala initiativ där geoekonomi blandas med politik.

Det största initiativet – One Belt, One Road (OBOR) – erbjuder hundratals miljarder dollar i utvecklingsbistånd till andra asiatiska länder; det återstår att se vilken tidsskala projekten har och hur genomförbara de är. För en mer närliggande framtid lanserade Peking år 2015 en asiatisk infrastrukturinvestmentbank (AIIB) med hundra miljarder dollar i vilken mer än femtio länder deltar, bland dem en del europeiska, trots Washingtons uppmaningar att de skulle hålla sig borta. Bland dess första projekt finns en investering på 217 miljoner dollar för att förbättra livet i slumområdena i Indonesien, en vägprojektsplan i Tadzjikistan och ett försök att få elektricitet till 2,5 miljoner hem på landsbygden i Bangladesh.

Sedan har vi Silk Road Fund som finansieras av Kina och SCO (Shanghai Co-operation Organisation) som samlar Folkrepubliken Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan. Förutom de praktiska problemen med att ösa in stora summor i bistånd till stater vars finansiella system är dåligt utrustade att ta hand om dem är de potentiella geopolitiska problemen som denna förflyttning västerut innebär uppenbara. Centralasien är fullt av nationella rivaliteter och dispyter över sådana avgörande frågor som vatten, medan Rysslands kortsiktiga begär efter kapital från grannen i öst kan komma att stöta på mer grundläggande frågor om intressesfärer liksom hårda förhandlingar med Kina, något som blev uppenbart i samband med förhandlingar om kontrakt om större gasleveranser och kinesiska investeringar i energitillgångar i östra Sibirien.

Den mer framträdande profil man antagit under Xi Jinping för att låta Kina mäta sin ekonomiska betydelse med en global politisk roll har haft verkan långt utanför regionen, med löften om bistånd och investeringar inte bara i de traditionella råvaruleverantörerna utan också löften från Peking om projekt i länder som spänner från Storbritannien till nationerna runt Anderna.

Men det är i närmiljön som följderna av Kinas nya geopolitiska ställning märks mest – dock inte alltid med resultat som Peking uppskattar. Expansionen i Sydkinesiska havet har fått vissa länder att närma sig USA:s strategiska skydd, som bygger på krigsfartyg och flygplan, med högkvarter i Japan. Shinzo Abes kampanj att mildra de militära restriktionerna i konstitutionen från tiden efter andra världskriget har fått hjälp av det hot som japanerna upplever från Kina. Pekings misslyckande med att lägga band på sin ”lillebror” på andra sidan gränsen i Nordkorea har fått Sydkorea att säga ja till robotskyddssystemet Thaad som förespråkas av USA för Nordasien och som Kina ser som en del av en uppdämningspolitik eftersom dess radar kan tränga långt in på folkrepublikens territorium. Peking tror att Japan kommer att ansluta sig till systemet och kinesiska kommentatorer hävdar att Kina antagligen kommer att överväga att utveckla mer avancerade robotar som motmedel. Xi Jinping och Vladimir Putin kritiserade Thaad under ett toppmöte sommaren 2016 medan utrikesminister Wang Yi sa att det skulle komma att ”underminera Kinas och Rysslands säkerhetsintressen, förstöra den regionala strategiska balansen och ge upphov till kapprustning”.

För att skydda sig mot Kina efter en serie sammandrabbningar runt omtvistade öar tog Vietnam emot president Obama på ett statsbesök 2016 vilket ledde till att USA hävde sitt vapenembargo så att landet nu kan köpa vapen. Man har även beställt en ubåtsflotta från Ryssland. Kina kan vanligtvis räkna med att ett välvilligt inställt land, för det mesta Kambodja, lägger in sitt veto mot avgörande förslag i samförståndsorganisationen ASEAN, men det går inte att ta miste på den oro som har skapats i området av Kinas maktprojicering och rädslan att man försöker återskapa en modern form av kejsartidens tributsystem.

Det råder ingen tvekan om att Kinas regionala och globala politik väcker en stark nationalistisk genklang på hemmaplan med dess löfte om att ersätta det ”förnedringens århundrade” då man var utlämnad till utlänningar och årtiondena av en låg internationell profil under Deng Xiaoping och hans efterträdare med ett förnyat Kina som gör sig gällande. Den militära upprustningen under de senaste åren beskrevs i ordalag som att man nu återgår till sin forna storhet på land och till havs liksom i luften – även om Kina, med undantag för en kort period i början av 1400-talet, var en landmakt som aldrig brydde sig om havet på samma sätt som de europeiska imperierna. Vid en stor militärparad i Peking 2015 var budskapet om militär maktutövning uppenbart då de officiella kommentatorerna förklarade för åskådarna att robotarna som förevisades kunde sänka hangarfartyg på andra sidan Stilla havet.

Sedan han blev ordförande för Centrala militärkommissionen 2012 och senare överbefälhavare för Folkets befrielsearmé 2016 har Xi Jinping sett över befälsstrukturen, befordrat yngre generaler och yrkat på en modernisering, särskilt av flotta, flyg, robottrupper och cybervapen. USA ligger långt före när det gäller storleken på dess marin- och flygstyrkor, liksom i allt som har med teknologi och befälskoordinering att göra, men Kina har identifierat militären som central för Xi Jinpings vision om nationell förnyelse och vitalisering. Detta kan, åtminstone delvis, ses som ett sätt att få allmänhetens stöd på hemmaplan, men det väcker också den gamla frågan för alla stridskrafter under en bestämd ledare – ”Vad är dessa vapen till för om vi inte tänker använda dem?”

Denna fråga är desto mer relevant med tanke på den ”patriotiska utbildning” som regimen antog i början av 1990-talet. Detta höjer den nationalistiska temperaturen och står dessutom i naturlig samklang med uppfattningen som alltid ligger nära till hands att Mittens rike är ett exceptionellt land som råkade illa ut i händerna på samvetslösa utlänningar (ett påstående som inte är helt osant även om det bortser från Kinas egen medverkan i dess långa nedgångsperiod) och som nu står inför en lika motbjudande grupp med andra makter som är inställda på att förhindra landet från att inta sin rätta plats i världen.

Utbildningsprogrammet har särskilt haft siktet inställt på Japan med anledning av dess uppträdande mellan 1931 och 1945. Peking hävdar bestämt att man inte i tillräcklig utsträckning har bett om ursäkt för detta. De officiella medierna i Kina far ut i skarpa fördömanden av Shinzo Abe och hans regering samtidigt som myndigheterna verkar kunna anordna antijapanska demonstrationer och sedan få dem att upphöra efter eget gottfinnande. Som ett resultat av detta har en del stora japanska företag omvärderat sina investeringsplaner på fastlandet även om detta, det måste medges, också har att göra med stigande kostnader och ökad konkurrens från inhemska produkter i ett läge där ekonomin tappar fart. Få kineser har någonting gott att säga om japanerna, även om de kör Honda och reser till Disneyland i Tokyo med sina familjer. Deras fientliga inställning eldas på av regeringen Abes planer på att rusta upp militären och dess motstånd mot de kinesiska anspråken på de omstridda öarna.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

När han närmar sig slutet på sin första femåriga period vid makten i slutet av 2017 kommer Xi Jinping att ha skapat sig en imponerande ställning som rorsman för det han hävdar är en nationell förnyelse som kommer att leda till att Kina får den respekt det förtjänar. Förutom att han leder det enda tillåtna politiska partiet är han också landets president, överbefälhavare och innehar dessutom mer än ett halvt dussin andra viktiga befattningar. Han har använt en utdragen utomrättslig kampanj i syfte att stärka kommunistpartiet och bekämpat korruptionen för att göra sig av med verkliga eller möjliga fiender och det han kallar ”ränksmidare” och ”konspiratörer”. Internationellt har han klargjort att han ser Kinas rätta ställning som jämlik med USA.

Det ironiska är att detta sker just då tillväxten i världens näst största ekonomi håller på att bromsa, samtidigt som man har stora ekonomiska problem såsom höga skuldnivåer och en enorm överkapacitet i de statliga industrierna. Det ambitiösa ekonomiska reformprogram som lades fram av kommunistpartiet i slutet av 2013 har till stora delar gått i stå. Åtgärder som vidtagits för att stärka aktiemarknaden och göra valutapolitiken mer flexibel har drabbats av ineffektiv implementering. Skälet till att Xi Jinping stärkt den centrala politiska makten och sin egen ställning inför den avgörande partikongressen i slutet av 2017 är att förhindra de ekonomiska förändringar som Kina behöver eftersom det skulle innebära att man behöver liberalisera och öppna den statliga sektorn, något som skulle urholka den politiska makten. Miljöproblemen blir allt värre med förorening av luft, vatten och mark och växande vrede från allmänheten över detta, särskilt bland den politiskt viktiga andra generationens medelklass i städerna.

Kina kommer inte att kollapsa ekonomiskt – de senaste femton årens prognoser i den riktningen har haft fullständigt fel. Men landet står inför en period med växande osäkerhet. Man löper också en risk att fastna i en mellanutvecklingsfälla där politisk försiktighet och skydd av regimen hindrar landet från att nå sin verkliga potential. (Det finns en historisk motsvarighet till detta under den sena Qingdynastins konservatism då man valde att inte modernisera och bevarade manchu-elitens ställning.)

Om det sker blir den geopolitiska frågan om Xi Jinping, som antagligen kommer att leda landet fram till 2022, i allt större utsträckning övergår till regionalpolitik och rivalitet med USA som ett sätt att stödja kommunistpartiets makt. Den ekonomiska tillväxten har varit partiets huvudsakliga anspråk på folklig legitimitet sedan Deng Xiaoping lanserade de ekonomiska reformerna (samtidigt som man dock behöll den auktoritära politiska makten och bevarade de statliga monopolen inom industrin, transporter, telekommunikation och andra områden). Om den börjar försämras och frågor som miljön, livsmedelssäkerhet och rättslig kontroll sliter av banden mellan partiet och medborgaren, vars bästa man hävdar sig vara ombud för, kan nationalismen komma att utnyttjas för att göra brytningen fullständig.

Faran är alltså att geopolitiken i Östasien kan övergå till att underblåsa konfrontationer pådrivna av nationalism och retorik – och genom kapprustningen i många länder i regionen. Det är inte bara från Kina som detta hot kommer, även om en del av de officiella medierna regelbundet använder ett extremt språk för att varna länder som Filippinerna att det är lika bra att de ”vänjer sig vid ljudet av kinesiska kanoner”. Den ökade militariseringen har spridit sig över hela regionen tillsammans med ett mönster med offensiva/defensiva uttalanden från regeringarna. Shinzo Abes regering utnyttjar den stämning som råder bland japanerna att man åter vill få en större regional roll. Vietnamesernas fientliga inställning gentemot Kina har djupa historiska rötter. Innan han avgick 2016 anslöt sig den före detta presidenten i Filippinerna, Benigno Acquino, till de folkliga kraven mot kinesernas byggen av rev, som han jämförde med Tysklands expansion på 1930-talet.

Östasien kommer att fortsätta att vara avgörande för den globala ekonomiska hälsan. Om det sker en allvarlig avmattning i Kina eller om Shinzo Abes ekonomiska politik misslyckas skulle det innebära ett stort avbräck för en återgång till starkare tillväxt. Men vid sidan av ekonomin kommer geopolitiken att få en ständigt växande betydelse. Utsikterna för en militär konfrontation är alltjämt begränsade, även om detta bara beror på att en konflikt skulle innebära ekonomiska kostnader, särskilt handeln skulle störas, något som skulle stjälpa andra eventuella fördelar. Men Kina har förändrat spelreglerna på ett sätt som ingen kan bortse ifrån. Efter att ha gagnats av den existerande ordning där globaliseringen som väst stött möjliggjorde dess ekonomiska uppgång känner sig landet nu redo att avstå från eller utmana den globala ordning som det inte skapade och definiera sig i förhållande till sig självt istället för till de länder som omger det. Om man till detta lägger den allt större misstron mellan de inblandade nationerna och bristen på kommunikation mellan dem gör det regionen till en växande riskfaktor i en redan komplex värld där gamla teman uppträder i nya skepnader.

Jonathan Fenby är Kinachef vid forskningsföretaget Trusted Sources.

Översättning: Martin Peterson.