Det är en sanning med viss modifikation att påstå att Jönssonligan spelade en viss roll i motståndsrörelsen mot regimen i DDR. Däremot är det riktigt att danskarnas motsvarighet till Jönssonligan – Olsenbanden – blev en symbol för motståndet mot de östtyska makthavarna. ”Hellre Egon Olsen (den danska motsvarigheten till Stickan) än Egon Krenz” stod det klottrat på några väggar i DDR. Filmerna om den danska Jönssonligan var populära i DDR och hade passerat censuren efter en östtysk synkronisering och var mest populära i området kring Dresden. Befolkningen kunde identifiera sig med de tre karaktärerna Egon, Benny och Kjeld som alltid, trots att alla försök misslyckades, var ute för att lura systemet.

En annan relativt okänd historia från det gamla DDR rör gymnasieklassen från Storkow som hedrade offren i Ungernupproret 1956 med två minuters stillhet. Gesten mobiliserade och utmanade bland andra den östtyske utbildningsministern Fritz Lange, som prompt infann sig i skolan för att stävja en ”kontrarevolutionär handling”. Initiativtagaren till de två tysta minuterna skulle avslöjas och straffas. Problemet var bara att klassen teg och att alla elever var lojala med varandra. De straffades kollektivt och fick lämna skolan två veckor innan de skulle avlägga studentexamen. Klassen hoppade av och det stora flertalet tog senare studentexamen i Frankfurt am Main. Därefter spreds de för vindarna i Västtyskland.

De här historierna kan man läsa om i Lykke Friis bok Håbets Europa i 89 billeder. Friis har en bred bakgrund som statsvetare, journalist och tidigare minister, dessutom före detta prorektor (Köpenhamns universitet) och numera chef för den danska tankesmedjan Europa. Och med Tyskland och Europa som särskilt område. Hon är med andra ord särskilt lämpad för att summera den europeiska politiska efterkrigstiden i allmänhet och utvecklingen i Europa efter murens fall i synnerhet.

Framställningen är uppbyggd kring 89 foton – flera ikoniska, välkända och möjligtvis inte särskilt originella, andra med mindre spridning och okända. Det senare gäller båda berättelserna ovan. En graffitibild på den danska Jönssonligan. Och tolv förväntansfulla unga män arm i arm i Västberlin efter avhoppet. Inte storpolitik utan bilder från den grå vardagen. Det är de små berättelserna som är Friis riktigt stora bedrift i den här boken. Inom parentes sagt, och utan bild, hävdar författaren att den provisoriska DDR-ledningen i samband med att muren faller skickar ut sina soldater för att hacka sönder muren och erbjuda murstenen till försäljning…

Bilder och text följer i kronologisk ordning och är på så sätt en upphottad storpolitisk dagbok över händelserna som följer under och på ömse sidor av 1989. De enskilda händelserna visualiseras enligt devisen en bild säger mer än tusen ord. Innehållet i boken drivs fram av en tidslinje, där varje bild kan lösrivas från den kronologiska logiken och stå för sig själv. Inget unikt i sig.

Bilderna är i mångt och mycket hämtade från nyhetsmedier under de berörda åren. På så sätt är det mer en bilderbok, en skildring av en händelsestyrd utveckling, än en förklarande text som väger för och emot, det vill säga: inte en särskilt problematiserande framställning. Vi får oss inte till livs en spekulerande och ifrågasättande skildring. Det är dock inte hela sanningen.

Friis pekar på att beroende på var du befinner dig som forskare, eller för den delen även som författare, så har du inte sällan skygglappar i din förståelse om vad som hände 1989. Hon konstaterar föga förvånande att 1989 kom oväntat, ingen anade att proppen skulle gå ur en världsordning som varit allenarådande under fem decennier.

De förklaringar som står till buds är antingen strukturella eller aktörsorienterade. Amerikaner ger gärna huvudrollen till antingen president Ronald Reagan eller till dennes efterträdare, Georg Bush. Tyskarna lyfter fram såväl de östtyska demonstranterna som kansler Helmut Kohl. Från polsk sida konkurrerar påven med solidaritetsrörelsens främsta symbol Lech Walesa. Och naturligtvis från rysk sida är Gorbatjov ansvarig (skuld eller förtjänst) för att vi efter 1989 fick en ny världsordning.

Även om Friis är mer beskrivande än förklarande, presenterar hon ändå möjligheten till att skapa en mer nyanserad bild. Hon varnar för att läsa historia baklänges. Begreppet retroaktiv determinism introduceras, det vill säga: en tankefigur enligt vilken det bara kunde gå på ett sätt, det sätt på vilket det gick. Dåtidens händelseutveckling är given och vi glömmer idag bort att 1989 innehöll så många andra möjligheter och tänkbara val. Varför genomfördes, för att nu ta ett exempel, inte den så kallade kinesiska lösningen – vilket kan utläsas som massakern på Himmelska fridens torg i Peking – i Östeuropa? När östeuropéerna gav sig ut på gatorna och demonstrerade fruktade de jämt och ständigt att makthavarna i öst skulle krossa demonstranterna på samma sätt som skedde i realtid på Himmelska fridens torg i juni 1989. Möjligheten att 1989 mycket väl kunde utvecklats till en mardröm, till ett sant annus horribilis var enbart en hårsmån från att inträffa. Exemplen på alternativa vägar kan mångfaldigas.

I backspegeln är erfarenheten av 1989 å ena sidan att historien inte är förbi, att framtiden inte är given på förhand och att den liberala demokratin inte kan tas för given. Tvärtom. Å andra sidan visar de båda Tysklands sammanslagning att det fullständigt otippade med ett ögonblicks varsel kan inträffa. Här tillskrivs två okända personer som gränsvakten Harald Jäger i Berlin och SED-politikern Helmuth Hackenberg i Leipzig en stor för att inte säga avgörande roll. Jäger öppnade på eget bevåg gränsen den 9 november vid Bornholmerstrasse i Berlin efter att förgäves ha försökt nå sina överordnade. Han avstod från att följa den gängse rutinen att skjuta för att döda. Hackenberg beordrade att inget våld fick riktas mot demonstrationerna i Leipzig den 9 oktober 1989. Båda visade stort mod.

Även en spännande och inte så ofta förekommande aspekt ventileras även av Lykke Friis. Enligt den franske historikern François Furet framstår 1989-generationens uppror som en kopia av vad som hände 1968. De skapade inte en enda originell idé. Inget bestående överhuvudtaget. Därav beteckningen copy-cat revolution. Ungdomarna som revolterade i Östeuropa stred egentligen enbart för att efterlikna det västeuropeiska samhället – den gamla världen. Den västeuropeiska motparten å andra sidan hade redan det eftersträvansvärda, liberal demokrati, kapitalism, rättsstat och mänskliga rättigheter. Det var egentligen inte deras revolution. De hade redan allt. Men det skulle förändras.

”Befolkningen kunde identifiera sig med de tre karaktärerna i Olsonbanden som alltid, trots att alla försök misslyckades, var ute för att lura systemet.”

Resonemanget om 1989-generationen som inte blev till något rymmer egentligen mer än vad Friis och Furet behandlar och behöver kompletteras. En generation behöver inte nödvändigtvis bara vara ung. Här handlar det om de beslutsfattare och politiker som satt vid makten 1989 (merparten i väst) och som hade drömmar om en europeisk framtid och kunde staka ut den. De var en produkt av det kalla kriget, föddes i samband med andra världskriget och som in på bara skinnet hade upplevt ett Europa i ruiner. 1989 och tiden därefter var möjlighetens decennium att bygga ett starkare Europa som rymde både Väst- och Östeuropa. Flera av dem hade chansen och tog den.

Den politikergenerationen exemplifieras främst av Helmut Kohl, François Mitterrand, Vaclav Havel, Margaret Thatcher, Michail Gorbatjov och senare också Tysklands utrikesminister Joschka Fischer och Italiens premiärminister Romano Prodi. De var politiska pragmatiker men även europeiska visionärer. Deras tid är tyvärr förbi. Redan 2011 formulerar såväl Prodi som Fischer att Europa har missat sin chans, att det inte längre finns ett europeiskt projekt. En generation europeiska visionärerna har blivit skeptiker för att inte säga misantroper.

I kapitlet ”Europa efter 1989 murarnas comeback” diskuterar författaren dagens desillusionerade Europa. Omgärdat av ett starkt isolationistiskt USA, under ledning av en president med en oortodox framtoning kombinerat med att fullt ut följa devisen ” söndra och härska”, pressas Europa. Den globala utblicken följs upp av en betraktelse om Kina.

Den kinesiska lösningen från 1989 gjorde inte Kina svagare. Tvärtom. Ekonomisk stabilitet har burit fram det kinesiska undret, vilket osökt får mig att tänka på vår gamle statsminister Göran Persson, som mellan skål och vägg i Kina 1996 prisade den politiska stabiliteten i Kina. Något som väckte ett ramaskri i Sverige. Men Persson hade satt fingret på att en leninistisk-kapitalistisk samhällsmodell väl kunde konkurrera med det marknadsekonomiska demokratiska systemet. Han fick rätt.

Författaren skriver att boken är kalejdoskopisk i sin framställning. Det är en smula oklart vad hon menar med det, men det är riktigt att olika mönster av förståelse ställs mot varandra. Den inkännande journalistiska varianten bryts mot en akademisk ambition. Något irriterande är det dock med alla citat från kända forskare, i synnerhet Timothy Gorton Ash är ymnigt förekommande. Friis kompetens och förmåga behöver inte stå i skuggan av någon annans. Styrkan ligger i att hon ändå med hjälp av bilder och text lyckas skapa ett slags överblick över såväl 1989 som dagens Europa och dess interna, regionala och globala utmaningar.