I februari 1946 dikterade han den text som skulle bli känd som ”det långa telegrammet”. Den skickades från USA:s ambassad i Moskva, där Kennan arbetade. Som John Lewis Gaddis konstaterar i sin fina biografi George F Kennan. An American Life skulle ingenting därefter bli detsamma, vare sig i Kennans eget liv eller i USA:s politik gentemot Sovjet.

Bakgrunden var att USA hade samarbetat med Sovjet under andra världskriget. President Franklin D Roosevelt hoppades att samarbetet skulle fortsätta även efter kriget. Kennan varnade för denna naivitet. Han konstaterade att den sovjetiska regimen var övertygad om att den måste befinna sig i konflikt med den kapitalistiska världen. Denna konspirativa världsbild berodde inte på västvärldens agerande. För att legitimera förtrycket i Sovjet var det nödvändigt att utmåla omvärlden som fientlig.

Kennan hade framfört sådana varningar tidigare, och då inte tagits på allvar. Men 1946 var tiden mogen för hans insikter. USA:s nye president Harry S Truman insåg att kursen måste läggas om. Och kort tid efter att Kennan dikterat sitt telegram höll Winston Churchill det berömda tal där han sade att en järnridå hade sänkts över Europa.

George Kennans inflytande ökade ytterligare när han 1947 publicerade artikeln ”The Sources of Soviet Conduct” i tidskriften ForeignAffairs. Artikeln var visserligen anonym – Kennan kallade sig Mr X – men det blev snart känt vem som var författaren. Artikeln innehöll ett nyckelord: containment (”tillbakahållande”). Kennan skrev: ”Huvudelementet i USA:s politik gentemot Sovjetunionen måste vara ett långsiktigt, tålmodigt, men fast och vaksamt tillbakahållande av ryska expansionstendenser.” Därmed hade han angett den inriktning som den amerikanska utrikespolitiken skulle ha under hela kalla kriget, en politik som varken innebar undfallenhet eller väpnad konflikt med den andra supermakten. Artikeln i ForeignAffairs fungerade som ”en bibel för containment-politiken under mer än en generation”, skrev Henry Kissinger senare.

Artikeln byggde på många års studier och erfarenheter. Kennan identifierade sig tidigt med en äldre släkting som också hette George Kennan, och som hade skrivit uppmärksammade verk om TsarRyssland. Det faktum att de inte bara hade samma namn utan också samma födelsedag – den 16 februari – fick för den yngre av dem en symbolisk betydelse. Han lärde sig därför att tala ryska flytande.

När de diplomatiska förbindelserna mellan USA och Sovjet normaliserades 1933 började Kennan arbeta på den nyöppnade amerikanska ambassaden i Moskva. Han stannade till 1937. När Tyskland anföll Tjeckoslovakien verkade han i Prag. När USA gick med i andra världskriget arbetade han på landets ambassad i Tyskland, och blev då internerad. År 1944 återvände han till Moskva.

Det fanns flera skäl till att Kennans texter blev så inflytelserika. Kennan var en fin stilist, vilket förmodligen hängde samman med hans breda beläsenhet. Han älskade Anton Tjechov, och planerade att skriva en bok om honom. Ett verk som fick avgörande betydelse för honom var Edward Gibbons klassiker Romerska rikets nedgång och fall. Gibbons beskrivning av ett imperiums svårigheter att behärska sina provinser gjorde ett starkt intryck. Kennan konstaterade: ”Möjligheten kvarstår (och enligt författarens mening är den stark) att Sovjetmakten (…) inom sig bär fröet till sin egen undergång, och att detta är på god väg att mogna.” Denna förutsägelse skulle så småningom visa sig utomordentligt klarsynt.

Kennans berömmelse ökade ytterligare när den framträdande politiske skribenten Walter Lippmann gick till hårt angrepp mot honom. Lippmann menade att den föreslagna strategin var kostsam och oflexibel, eftersom den tvingade USA att hela tiden reagera på sovjetiska initiativ. Han publicerade sin kritik i en bok med namnet The Cold War, en titel som bidrog till att ge den nya epoken sitt namn.

Kennan skulle närma sig Lippmanns ståndpunkt, och bli alltmer olycklig över det inflytande hans texter kom att få. Det skedde, menade han, en ödesdiger ”militarisering” av den amerikanska utrikespolitiken. År 1945 hade Kennan fått frågan om hur det kändes att förespråka en hårdare linje mot Sovjet än andra. Han svarade då att det skulle komma en dag då han uppfattades som alltför Sovjetvänlig. Han skulle få rätt.

År 1952 utsågs Kennan till ny ambassadör i Sovjet. Efter sin återkomst till Moskva talade han emellertid vid ett tillfälle klarspråk om Stalins regim. Hans uttalande blev känt av den sovjetiska ledningen, som förklarade Kennan icke önskvärd i landet. Det är en unik händelse i de amerikansk-sovjetiska relationerna.

Efter att Dwight D Eisenhower 1953 blivit amerikansk president hamnade Kennan i kylan, mycket på grund av fiendskapen med utrikesminister John Foster Dulles. Dulles tyckte illa om containment-doktrinen, och talade hellre om befrielse av kommunistländerna. Kennan inledde nu en ny, och framgångsrik, bana som historiker och författare till självbiografiska verk. Mot slutet av 60-talet blev Kennan en skarp kritiker av den amerikanska Vietnampolitiken. I denna kritik var han långt ifrån ensam. Men Kennan var överhuvudtaget skeptisk mot alla amerikanska försök att förbättra världen, och exportera sina ideal. Han hade ingen stark tilltro till USA, demokratin eller det moderna samhället.

Mot denna bakgrund är det inte märkligt att han kom bra överens med Henry Kissinger, som var nationell säkerhetsrådgivare 1969–75 och utrikesminister 1973–77. ”Henry förstår mitt synsätt bättre än någon tidigare gjort på utrikesdepartementet”, sade Kennan. Båda var såväl skarpsinniga som lärda, och skrev betydelsefulla böcker om historia. Båda fascinerades av den tyske järnkanslern Bismarck och förespråkade överhuvudtaget ett realpolitiskt synsätt. Hos dem fanns en cynism, som bidrog till att de missbedömde utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. De förstod inte dynamiken i kraven på frihet och mänskliga rättigheter. Kennan stödde Kissingers avspänningspolitik gentemot Sovjet, och kunde göra förfärande uttalanden om dissidenterna Solzjenitsyn och Sacharov.

Ronald Reagans hårda retorik mot Sovjet fick inget stöd av Kennan. Samme Kennan som på 1940-talet hade förutspått Sovjetunionens fall och som på 1950-talet utvisats ur landet kunde i början på 1980-talet förklara att vi måste acceptera Sovjet som det är. Han blir därmed en i raden av framstående intellektuella som har gjort avgörande politiska missbedömningar.

I början av 1980-talet kom Kennan också i kontakt med historikern John Lewis Gaddis. De kom överens om att Gaddis skulle skriva hans biografi. Underförstått var att denna bok skulle publiceras efter Kennans död. Vad ingen visste var att Kennan skulle leva ända fram till 2005, och därmed uppleva sin 101-årsdag.

Bakgrunden till detta samarbete var att Gaddis skrivit StrategiesofContainment, som beskriver hur olika amerikanska administrationer förhållit sig till doktrinen om tillbakahållande. Boken är skriven i Kennans realpolitiska anda. Reagans framgångsrika politik och Sovjetunionens fall fick emellertid Gaddis att ompröva sitt synsätt.

I sin bok The Cold War (2005) hyllar han män som Reagan, Lech Walesa och påven Johannes Paulus II, idealister som insåg att världen kunde förändras och kommunismen besegras. Trots detta har Gaddis behållit sin stora beundran för Kennan. The Cold War tillägnades Kennan, som just hade avlidit och som Gaddis beskrev som en av de stora gestalterna i kalla krigets historia.

I den nya boken försöker Gaddis visa på de likheter som trots allt finns mellan Reagan och Kennan. Förvisso var de olika som personligheter – Reagan var folklig och optimistisk, Kennan intellektuell och pessimistisk. Men låg inte Reagans tro på att Sovjetunionen kunde övervinnas i linje med Kennans Mr X-artikel?

Gaddis är inte den förste som skriver om Kennan. Men denna bok kommer att räknas som den definitiva biografin.