Strimmor av hopp
Enligt de flesta sätt att mäta har mänskligheten haft det otroligt bra under det senaste århundradet. I genomsnitt lever människor längre och äter bättre. Den andel av jordens befolkning som lever i fattigdom är lägre än någonsin tidigare. Men naturen har fått betala ett högt pris för att tillhandahålla mat, energi, råvaror och vatten till en växande och alltmer välbärgad befolkning. Idag använder människan åtminstone hälften av all isfri mark, huvudsakligen för jord- och skogsbruk. Förlorade livsmiljöer, överexploatering, nedsmutsning och andra miljökonsekvenser har i snitt fått djurbestånden att minska med mer än hälften sedan 1970. Hundratals fågel- och däggdjursarter har dött ut under de senaste århundradena och betydligt fler är hotade idag.
Men det finns strimmor av hopp. Samtidigt som den biologiska mångfalden hela tiden minskar finns det tecken på att den ekonomiska tillväxten och människors välfärd i allt mindre utsträckning får miljökonsekvenser. Även om en stor del av mänsklighetens miljökonsekvenser ökar i absoluta tal har en hel del börjat plana ut eller till och med sjunka. Avtrycket per capita har i många fall minskat, till stor del tack vare att de sätt som används för att tillverka varor har blivit mindre skadliga för miljön. Om denna tendens fortsätter är det möjligt att människans inverkan på miljön kommer att nå sin topp och sjunka under detta århundrade, samtidigt som jordens befolkning närmar sig 10 miljarder och människor världen över blir rikare och säkrare materiellt sett.
Denna ”inverkanstopp” är en inspirerande vision för den globala miljövården. Den kan åstadkommas genom att vi snabbar på fördelaktiga ekonomiska och teknologiska processer samtidigt som vi fortsätter att använda skyddade områden, betalning för ekosystemtjänster och andra konventionella miljövårdsverktyg på landskapsnivå.
Samtidigt som befolkningen och konsumtionen per capita har ökat mänsklighetens totala belastning på miljön har teknikskiften till största del minskat den. Dessa skiften kan reduceras till två mekanismer: ersättning och intensifiering.
När traktorer ersatte hästar försvann behovet att avsätta runt en tredjedel av all jordbruksmark i USA för att förse dragdjur med bete. När syntetiskt kväve introducerades betydde det att bönderna inte längre behövde låta så mycket som hälften av åkermarken ligga i träda för att inte utarma jorden på näringsämnen. Tillsammans med en intensifiering av jordbruket – i form av ökande avkastning från grödor och högre effektivitet inom köttproduktionen – har dessa tekniska landvinningar medfört att jordbruksarealen per capita har sjunkit med hälften under de senaste femtio åren, samtidigt som människors mat har blivit rikare. Medan den globala jordbruksarealen har ökat med runt 10 procent sedan 1960 – vilket lett till att många naturområden gått förlorade – har den knappt växt alls sedan början av 1990-talet. Under denna period växte jordens befolkning med mer än 20 procent samtidigt som BNP per capita nästan fördubblades.
Övergången från ved till fossila bränslen, kärnkraft och vattenkraft som energikällor har också bidragit till att sänka den globala efterfrågan på trä. Träkonsumtionen per capita har i själva verket sjunkit så mycket att den väger upp den samtidiga konsumtionsökningen av mat, så att den totala efterfrågan på biomassa per capita har varit oförändrad i över hundra år. Idag krävs det i genomsnitt en hektar per person för att förse en människa med mat, energi och boyta, jämfört med uppskattningsvis fyra hektar per person bland de tidiga jordbrukarna för runt 7 000 år sedan.
Genom liknande mekanismer har köttproduktion och fiskodlingar minskat trycket på vilda djur. Petroleum- och växtbaserade ersättningar för valolja skonade de globala valbestånden – inte bara på 1800-talet då fotogen ersatte valolja för belysning, utan även på 1900-talet då innovationer gjorde att valprodukter inte längre behövdes i smörjmedel, tvål och margarin. Övergången från kol till naturgas till kärnkraft och vattenkraft – och vindkraft och solenergi på senare tid – har stegvis reducerat mängden utsläpp av koldioxid per energienhet, samtidigt som världens totala koldioxidutsläpp har fortsatt att öka. När människan övergår från att jaga mat i naturen – såsom kött från vilda djur eller valar – till att odla den, eller att producera varor i fabriker, tenderar miljöskadorna per enhet att falla.
Med andra ord är det i de flesta fall så att ju mer syntetisk vår konsumtion är desto mindre förstör vi naturen. Vi skonar naturen genom att utnyttja den mindre.
Än så länge har de tekniska landvinningarna i de flesta fall inte helt uppvägt det ökande trycket från en växande befolkning och ökande konsumtion, så överlag har miljökonsekvenserna växt i faktiska termer. Ökande effektivitet har ju ofta gjort det möjligt att konsumera mer. Men när befolkningstillväxten bromsas och efterfrågan på varor mättas i de högre inkomstskikten kommer en topp och därefter en dalande kurva över människans avtryck på miljön att vara en klar möjlighet detta århundrade.
För att förstå vad detta vägskäl innebär för miljöskyddet måste vi fokusera på mikronivån. Där reduceras naturvårdens öde till den kamp som håller på att utvecklas mellan tärande sätt att använda miljön – såsom att omvandla skog till jordbruksmark – och närande sätt – såsom att skydda mark eller vilda djur och växter av estetiska eller fritidsrelaterade skäl. Formulerat på ett annat sätt blir skyddet av naturliga livsmiljöer och vilda djur och växter till syvende och sist en fråga om alternativkostnader. Som ekologen John Terborgh uttryckte det – så länge som skogen är ”värd mer död än levande” är naturvård en kamp i uppförsbacke.
Miljövårdare har utarbetat ett antal strategier för att behandla alternativkostnader. Skyddade områden – en av hörnstenarna i den globala miljövården – utestänger en del eller alla ekologiskt skadliga aktiviteter på juridisk väg. De låter grupper identifiera och skydda de unikaste och högst värderade platserna när det gäller biologisk mångfald, landskap eller andra värden. När lagom resurser finns tillgängliga kan sådana juridiska beteckningar kompletteras med ingripanden för att rädda hotade arter eller landskap. Skyddade områden har dock ett antal begränsningar.
Stater och samhällen är ofta inte beredda att göra stora ekonomiska uppoffringar för det verkliga eller estetiska värdet i biologisk mångfald eller landskap, särskilt inte i fattiga länder – av lätt förståeliga skäl. De allra flesta skyddade områden finns på platser utan konkurrerande användning för marken, antingen för att den är för karg, oländig eller avlägsen. På platser där det går att bedriva jordbruk, skogsbruk eller gruvnäring, och där befolkningstätheten är högre, är skyddade områden mycket mindre vanliga. Ibland efterlevs skyddet inte fullt ut eller så tas det bort när påtryckningarna blir för massiva. Där skyddade områden gör skillnad brukar de flytta de skadliga aktiviteterna till andra platser snarare än att få dem att helt upphöra. När skogsavverkning eller jordbruk förbjuds i ett område måste virket och maten fortfarande produceras någonstans – antingen i närheten eller på en helt annan plats. Detta betyder att lokala framgångar inte nödvändigtvis innebär mindre förluster av naturliga miljöer på global nivå, även om de har hjälpt många enskilda arter och bestånd att överleva.
Ett annat sätt att vinna kampen mellan tärande och närande sätt att använda miljön är att fastställa och ta hänsyn till värdet på bevarad mark eller vilda djur och växter. Ekoturism, ekosystemtjänster såsom rening av luft och vatten med hjälp av växter, skydd mot översvämningar genom våtmarker och pollinering av grödor via vilda insekter, är alla exempel på fördelar som kan mäta sig med eller överträffa värdet i att utnyttja marken för jordbruk eller bostäder. Flera av dessa har visat sig vara effektiva miljövårdsverktyg på lokal nivå. Buffertremsor, som fångar upp föroreningar som läcker ut från jordbruk, har hjälpt till att återställa ekosystem längs stränder i många delar av USA och Europa. Ekoturismen blir tungan på vågen till miljövårdens fördel i en del natursköna områden med stor biologisk mångfald, i synnerhet de tropiska skogarna i Costa Rica och många viltreservat i Afrika.
Men även dessa grepp har vissa begränsningar när det gäller att åstadkomma miljövård i större skala. Ekoturism kan resultera i stora inkomster på tillgängliga platser med unika egenskaper, men är ofta omöjlig på ställen som inte har dessa egenskaper eller i stor geografisk skala.
När det gäller ekosystemtjänster ligger många av dem som har störst biologisk mångfald så långt borta från städer, jordbruk och andra mänskliga aktiviteter att nyttan med dem egentligen inte har ett ekonomiskt värde. Strandvegetation är bara gynnsam för människan om det finns någonting i närheten som smutsar ner, som ett jordbruk, och en befolkning längre nerför floden som har nytta av renare vatten. Träd förbättrar bara luften när det finns människor i närheten som drar nytta av renare luft.
I andra fall kan det vara fördelaktigare att använda mark till jordbruk på bekostnad av naturliga miljöer och deras ekosystemtjänster och istället förlita sig på ersättningar. Hellre än att använda stora jordbruksarealer till att odla växter för att förse jorden med kväve skulle bönder exempelvis kunna använda marken till att odla andra växter och använda syntetiskt gödsel.
På platser där jordbruk eller bostäder inte lönar sig är alternativkostnaden för att avsätta mark ofta mycket lägre. Men om marken inte hotades av annan användning skulle förlitan på ekosystemtjänsterna i vilket fall som helst inte resultera i mer mark för naturen. Detta innebär en paradox: Vi skulle kunna ha störst nytta av ekosystemtjänster i de områden där de gör minst skillnad för miljövårdsresultatet.
Slutligen, om ekoturism, ekosystemtjänster eller andra ekonomiska fördelar med miljövård verkligen förändrar hur marken och andra resurser används har dessa aktiviteter en tendens att flyttas någon annanstans hellre än att avskaffas.
Detta betyder på intet vis att vi borde överge skyddade områden eller ekosystemtjänster. Det betyder inte heller att det inte skulle löna sig att betala människor för att skydda sin mark eller tillhandahålla ekosystemtjänster. Men effekterna på markanvändning och miljövård kanske inte kommer att kunna hejda förlusten av naturliga miljöer och utrotning av arter världen över så länge som efterfrågan på mark och varor hela tiden ökar. Konventionella miljövårdsverktyg är nödvändiga men inte tillräckliga för att den globala miljövården skall lyckas.
Sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring kan brytas genom att intensifiering och ersättning tar vid där den konventionella miljövården upphör. Detta kan minska konsumtionsvärdet på mark och vilda djur och växter så att exploateringen av dem blir mindre lönsam – med andra ord, så att miljövårdens alternativkostnad sjunker.
När användningen av fotogen blivit allmänt utbredd fanns det exempelvis inte längre någon anledning att fortsätta med valjakt, eftersom ingen skulle ha köpt den dyrare valoljan. När intensivjordbruk i den amerikanska Mellanvästern i kombination med bättre transportnätverk ledde till lägre matpriser i hela landet blev små jordbruk på platser som New England olönsamma och på en stor del av åkermarken bredde skogen åter ut sig. Denna utveckling förstärktes av det faktum att en växande tillverkningssektor erbjöd bättre avkastning på människors tid och kapital. Ett liknande fenomen utspelas nu i andra regioner, bland annat Latinamerika.
Intensifiering och ersättning följer vanligtvis på ekonomisk tillväxt och modernisering, men det är inte en helt spontan eller naturlig utveckling. Den kan snabbas på genom riktade insatser, investeringar och institutionella reformer av statliga myndigheter, civilsamhället och entreprenörer. Fyra punkter sticker ut.
Den första är att sprida existerande tekniker för att stimulera till ersättning och intensifiering på fler platser. Den kanske viktigaste delen av detta är att se till att bönder, särskilt i fattigare länder, kan börja använda moderna jordbrukstekniker. Detta har högsta prioritet då det kan sätta stopp för att alltmer mark används till jordbruk i takt med att efterfrågan på mat växer världen över. Och vi vet att detta är genomförbart: Om den globala avkastningen från jordbruket närmade sig sin potential skulle spannmålsproduktionen på den nuvarande åkermarken kunna mer än fördubblas.
Tillsammans med en modernisering av jordbruket skulle det göra stor skillnad för miljövården om vi kunde röra oss uppför energistegen. Dagens energi, huvudsakligen fossila bränslen, har ersatt ved, organiska gödningsmedel och hästar, vilket lett till att mark ”skonats”. Men att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring handlar inte bara om att byta energikälla; det handlar också om att använda större energi på att minska inverkan på vilda djur och växter samt naturliga miljöer. Så den andra stora faktorn för att bryta detta samband är energi – massor av energi. Havsodlingar gör av med mer energi än fisket, och köttdjursuppfödning gör av med mer energi än viltjakt. De imponerande förbättringar vi sett i jordbrukets avkastning skulle inte varit möjliga utan enorma energiinsatser i form av gödningsmedel, bekämpningsmedel, maskiner och bevattning. Ett överflöd av modern energi behövs också för industrierna och städerna som gör att sambandet kan brytas.
Så vi räddar naturen med energi, men eftersom vår energi hittills till största del kommit från fossila bränslen betyder det att vi släpper ut stora mängder koldioxid i atmosfären för att rädda mark och vilda djur och växter. Detta innebär en enorm kompromiss. Det enda sättet vi har att minska vårt avtryck på mark och vilda djur och växter samtidigt som vi undviker de värsta resultaten av klimatförändringarna är att minska koldioxidutsläppen från vår energiförsörjning. Förnybara energikällor som sol och vind kommer att spela en roll i detta, men de är långtifrån tillräckliga. Vi behöver energikällor, såsom kärnkraft, som fungerar när solen inte skiner eller vinden inte blåser, och som kan stå för en grundläggande energiförsörjning till städer och industrier.
Varken en modernisering av jordbruket eller energiomställningar handlar dock enbart om teknik. Båda gynnas i grund och botten av bredare förändringar i samhället och ekonomin, bland dem urbaniseringen, ökade inkomster och allt större konsumtion och en övergång från jordbruk för självhushållning till tillverkning och tjänster. Dessa förändringar lyfter inte bara folk ur fattigdom och ger dem utökade valmöjligheter och friheter utan de är också förknippade med lägre befolkningstillväxt, vilket kan minska trycket på miljön. Därför blir vår tredje punkt att takten i dessa förändringar ökas på ett rimligt sätt.
Den fjärde och sista punkten för att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring är innovationer, något som skapar fler möjligheter till ersättning och intensifiering. Det förbättrade utsädet som var en del av ”den gröna revolutionen” beräknas till exempel ha räddat en yta stor som halva Frankrike från att göras om till åkermark. Om rena energikällor som kärnkraft skall spridas fortare framöver kommer vi att behöva innovationer för att minska kostnaderna för dem.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Även om detta minskar trycket på skogar och vilda djur och växter löser det inte alla miljövårdsproblem. Det garanterar inte att den natur som miljövårdare bryr sig mest om, såsom urskogar, kommer att bevaras eller att den mark som fortfarande odlas kommer att koncentreras till områden där de ekologiska avtrycken är lägst.
Det finns ställen där konsumtionsvärdet nästan är icke-existerande och miljövården per automatik är den bästa. Detta brukar kallas passivt skydd och hit räknas delar av Amazonas och den sibiriska tajgan. Men på många ställen kommer konsumtionsvärdena att förbli betydande, vilket innebär att passivt skydd inte räcker. Därför är konventionella miljövårdsåtgärder som skyddade områden eller direktbetalningar fortfarande avgörande. Att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring är ett komplement, inte ett alternativ, till dessa strategier – det är ett sätt att göra dem mer genomförbara. Först när de två kombineras kan de, särskilt på landskapsnivå, bli tungan på vågen till förmån för miljövården.
De konventionella miljövårdsgreppens roll när det gäller att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring beror i hög grad på sammanhanget. I många tempererade regioner, och på olönsam mark i tropikerna, lättar trycket och markpriserna faller. I detta läge kan myndigheter och miljövårdsorganisationer ingripa för att göra det mesta av de här möjligheterna.
Konkurrens från jordbruk i mer produktiva regioner ledde exempelvis till att småskaliga bondgårdar övergavs i delar av Mississippidalen. Men det krävdes en gemensam insats från myndigheter och miljövårdsgrupper för att återställa flodslätter som Oachita River. På samma sätt har högre effektivitet i djuruppfödning gjort boskapshållning mindre lönsamt i vissa regioner, men miljövårdsorganisationer behövs fortfarande för att köpa olönsam ranchmark, riva staket, se till att vilda djur och växter kommer tillbaka samt skapa naturreservat – som American Prairie Reserve har gjort i Montana, till exempel. I en del fall, såsom i Mexiko, har betalning för ekosystemtjänster skyndat på takten i vilken olönsam jordbruksmark överges.
I bördiga lågländer i tropikerna kan jordbruksintensifiering vara ett tveeggat svärd. Den högre avkastningen i dessa regioner är avgörande för att jordbrukets globala avtryck skall nå sin topp för att därefter minska. Den högre produktiviteten i dessa lågländer gör dock jordbruket mer konkurrensbetonat vilket kan leda till ett ännu större tryck att expandera jordbruket lokalt. I detta läge kan skyddade områden och framsynta strategier på landskapsnivå hjälpa till att koncentrera produktionen till mark som redan röjts samtidigt som skydd säkerställs för de biologiskt rikaste områdena.
Sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring kan brytas genom att intensifiering och ersättning, moderniseringar och innovationer kombineras med konventionella miljövårdsgrepp i syfte att erbjuda en praktisk strategi för att se till att vi når toppen på vårt avtryck och lämnar mer plats för naturen. Men sambandet ställer oss också inför svåra val och kompromisser. Att ytterligare intensifiera jordbruket, inklusive användning av bioteknik, kommer att krävas för att minska mänsklighetens avtryck. Täta och rikliga (men ibland impopulära) energikällor som kärnkraft måste vara en del av vår energiframtid för att skona mark och minska koldioxidutsläppen från våra ekonomier. Stora mängder kött och fisk måste odlas istället för att fångas vilt.
Dessa tekniker kan dock göra att vi finner starkare andliga och estetiska band till naturen. Om mat- och energiproduktion tar mindre plats blir det mer rum över för naturen, både i närheten av och långt bort från städerna. Mindre efterfrågan på viltkött kan få vilda djur att återvända till många regioner. Ersättningsvaror hjälpte till att få valarna att återhämta sig, vilket gett människor en bättre chans att få se dessa imponerande varelser i det vilda. Formulerat på ett annat sätt kan naturen, om vi lyckas bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och miljöförstöring, i materiellt avseende komma att ge oss mer av den skönhet, mångfald och andra immateriella fördelar som den har att erbjuda.
Linus Blomqvist är miljövårdschef vid Breakthrough Institute. Artikeln bygger på rapporten ”Nature Unbound. Decoupling for Conservation” utgiven av Breakthrough Institute och publicerad i PERC:s nyhetsbrev.
Översättning: Martin Peterson