Han skrev för 30 år sedan en uttömmande doktorsavhandling om Strindbergsfejden; han har givit ut ett flertal böcker med olika infallsvinklar på författaren ifråga; och han var sedan slutet av 1980-talet huvudredaktör för den utgivning av Strindbergs brev som avslutades i början av 2000-talet och som omfattar närmare 9 000 epistlar, utgivna i ett tjugotal volymer.

Tillsammans med formgivaren Bengt Wanselius har Meidal nu givit ut Strindbergs världar, en påkostad coffee table-bok, som dock till skillnad från de flesta andra alster i den genren inte bara rymmer ett fantastiskt bildmaterial utan också en omfattande, akademiskt vederhäftig och spirituellt välformulerad levnadsteckning, där det – föga förvånande – citeras ymnigt ur just Strindbergs brev.

Med en sådan infallsvinkel kommer vi den eldfängde diktaren nära inpå livet, vilket förstärks av det rikliga bildmaterialet, delvis hämtat från Strindbergs egen fotografiska produktion, delvis valt i syfte att ge tidstypiska interiörer och exteriörer från de platser där Strindberg vistades. Därtill reproduceras en rad Strindbergsmålningar samt fotografier föreställande många av de människor som stod honom nära vid olika tidpunkter i hans liv. I det senare fallet slås man som läsare av Meidals biografiska framställning inte minst av Strindbergs ombytlighet, vilken sätter sin prägel på så många av hans relationer. Av dessa avslutades ett flertal inte bara med uppsagd bekantskap utan även med hot om repressalier samt givetvis – inte minst ifråga om författarkolleger – nidporträtt och skamlösa påhopp i debattartiklar såväl som i romaner, dikter, noveller och teckningar.

Förhållandet till Heidenstam kan tjäna som exempel. Heidenstam var, påpekar Meidal, den siste jämbördige vän som Strindberg hade (och då ska man komma ihåg att deras vänskap upphörde redan i början av 1890-talet). Typiskt nog skedde brytningen mellan dem i samband med nittitalisternas framgångar i allmänhet och Heidenstams succéer med sina första verk i synnerhet.

När det gäller vänkretsen, tycks Strindberg därefter företrädesvis ha omgett sig med devota ja-sägare.

När det gäller Heidenstam, begav sig Strindberg redan 1885 ut på resa med den tio år yngre kollegan till Rom, några år innan Heidenstam hade debuterat som författare, vilket skedde 1888 med Vallfart och vandringsår, alltså vid den tid då Strindberg befann sig i Danmark, på flykt från Sverige efter debaclet runt Giftas-processen.

Heidenstam hyllade Strindberg på femtioårsdagen 1889 med en dikt i Svenska Dagbladet: ”Vid femtio fyllda / stå andra förgyllda / med snören och glitter […].” När Heidenstam själv fyllde femtio 1909 och förlänades en storslagen nationalhyllning samt promoverades till hedersdoktor vid Stockholms högskola, blev det dock annat ljud i skällan. Strindberg hade redan på sin egen 60-årsdag ett halvår tidigare lidit av att hamna i skuggan av Sven Hedin när denne kom hem till Sverige den 17 januari och på kajen mottogs av kungen och folkets jubel.

Detta var ett inte oviktigt bakgrundsbrus till Strindbergs påhopp på just Hedin och Heidenstam i den stora debatt som kom att avsluta hans liv och som utgör en naturlig slutpunkt på Meidals bok: Strindbergsfejden. Det finns någonting närmast gåtfullt över den annars så impulsive Strindbergs sömngångarmässiga förmåga att hamna rätt i denna sin sista stora strid, vilken följde ur storstrejken 1909 och i vars efterdyningar en bild av Strindberg formades som skulle visa sig ha framtiden för sig i sin vänsterradikala framtoning. Strindberg satsade helt enkelt på rätt kort, när han genomförde den sista av alla de rockader som hans liv bestod av, mellan radikalism och konservatism, ateism och religiositet, förnuftstro och ockultism, tendentiös realism och uppskruvad expressionism, och så vidare.

Strindbergsfejden skulle också visa sig ha det för huvudpersonen goda med sig, att den innebar ett första steg i den utdefiniering som fortsatte under 1900-talet av flera av de hans konkurrenter på den svenska parnassen, däribland just Hedin och Heidenstam. Medan man om den förre knappast kan säga annat än att han gjorde sitt bästa för att fortsättningsvis underblåsa sin framtida marginalisering genom sin beundran av Hitler, kom den senare att under efterkrigstiden dras med en föga verklighetsförankrad stämpel som nazist. Alltmedan den expanderande socialdemokratin snabbt insåg fördelarna med att ta Röda rummets och Det nya rikets skapare under sina vingars beskydd.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Vi bör emellertid komma ihåg att det var Heidenstam och inte Strindberg som skrev under det svenska uppropet till stöd för Dreyfus. Strindberg ställde sig däremot resolut på motståndarsidan och konstaterade lakoniskt i Infernokrisens efterdyningar att om inte Dreyfus var skyldig till det som han hade anklagats för, så var han skyldig till något annat – allt i enlighet med infernofilosofens idé om att ingen lider oskyldigt.

Strindbergs hållning i denna fråga är typisk för den ogenomtänkta lynnighet och osvikliga förmåga att så ofta inta de mest bisarra och osmakliga ståndpunkter, som kom att känneteckna hans liv, men som alltför sällan diskuteras i bedömningen av hans värv. Bland mycket positivt som kan sägas om Björn Meidals exposé över Strindbergs liv, är att den gör rättvisa åt de tvära kasten och idiosynkrasierna i ett författarskap som snarare än konsekvent och kvalitetsmässigt konsistent kan beskrivas just i termer av ett antal – ofta motstridiga och godtyckligt motiverade och konstruerade – världar.