Kokotternas Paris. Det galanta Parislivet och dubbelmoralen är Anita Limare Hjeltes försök att återuppliva minnet av epokens kotterier, demimonden och det galanta Parislivet, med all sin dubbelmoral.

Nostalgi löper som ett tema genom boken, precis som i många fiktiva berättelser om Paris. Filmskaparen Woody Allen och författaren Paul Auster är bara några av dem som gärna tar oss med till staden för att vandra nostalgins gator och snegla på det glada 20-talet. Men nostalgi har också något bitterljuvt över sig.

Limare Hjelte inleder med det till synes lättsamma livet i Europas nöjescentrum och avslutar i minnen bland gravplatser och kyrkogårdar. Hon gör det för att hedra minnet av dessa levnadsöden. Samtidigt blir det som en nykter påminnelse om att allt det goda också har ett slut.

Alexandre Dumas d y myntade begreppet demimond som avsåg det borgerliga samhällets femmes délaissées, änkor, separerade, äktenskapsbryterskor eller övergivna kvinnor. Det är inte utan stolthet han skriver att han skapat ett nytt begrepp och en ny samhällsklass. Senare kom etiketten att användas på en ganska heterogen kategori kvinnor: såväl kurtisaner och kokotter som skådespelerskor och femmes fatales i underhållningsbranschen. Även om synen på de deklasserade kom att nyanseras användes begreppet ett par tre decennier in på 1900-talet. Samhället blev allteftersom mer accepterande, till en viss gräns, och det blev vanligare att kvinnor lyckades kombinera singelliv med karriär. Två kända exempel som tas upp är modeskaparen Coco Chanel och författarinnan Colette.

Målningarna som ackompanjerar läsningen i Kokotternas Paris föreställer ofta tidstypiska motiv i bordellmiljöer. Konstnären Henri de Toulouse-Lautrec har i Conquête de passage från 1896 målat en halvnaken kvinna i korsett som poserar framför en kund – som ännu har hatten på. Har han så pass bråttom att gå till sängs att han inte hunnit ta av den? Eller står han något skuldmedvetet med ena foten ute genom dörren?

Bland övre samhällsskikt var otrohetsaffärerna vardagsmat och moralisterna lade skulden för sedeförfallet på modet, lyxen och kvinnornas aldrig mättade behov av senaste nytt. Skandalerna gav stoff åt tidningarna och teatrarna vars pjäser på temat äktenskapsbrott drog publik till boulevardteatrarna. I början av 1800-talet var äktenskapsbrott, enligt Napoleon, inget egentligt samhällsfenomen, utan en affär som avklarades på divanen. Det var med andra ord en privat angelägenhet. Ändå sa lagen, instiftad under Napoleon I:s regim, annorlunda och drabbade främst den gifta kvinnan.

Anita Limare Hjelte kom som 20-åring till Paris och arbetade där som journalist för Sveriges Radio, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet. Hon har tidigare skrivit två böcker med anknytning till staden, Paris Retro (2011) och Kommissarie Maigrets Paris (2014). Hon är inte ensam om att ha Paris som romantisk plats att återvända till. I boken tar hon upp att ”ett vanligt litterärt grepp i fransk romankonst är redovisning av gator och adresser kopplade till karaktärernas förflyttningar i den parisiska stadsmiljön”, och nämner författare som bland andra Balzac, Hugo, Flaubert, Zola och Proust.

Precis som Paris är Kokotternas Paris full av både bildning och kultur: referenser till konst, teater och litteratur sätter färg på läsningen. Kanske är det ett av skälen till att vi är så många som gärna möter våren i Paris? Vi vill i den vackra, omskrivna staden bli bjudna på en uppsjö av kulturellt och njutningsfullt frosseri.

I vår tid talar man ofta med lätt förakt om dagens egocentrering och den något rosenskimrande bild vi ger av oss själva i sociala medier. Men Limare Hjelte tecknar bilden av en 1800-talssamtid där man på liknande manér tryckte upp visitkorten i ansiktet på varandra, måna om att verka framgångsrika. Under den här tidens maskeradbaler iklädde man sig också en roll av att vara mer lyckad än man kanske var – för att på det viset försöka lyckas snärja en rik gemål (allra helst en rysk prins).

”Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet”, skrev Hjalmar Söderberg i pjäsen Gertrud från 1906 och ger därmed en förklaring till varför vi fascineras så av det förbjudna. Vi är bara människor; förenade i vårt sökande efter meningen med livet och lusten att ha någon att dela det sökandet med. I brist på det, åtminstone en varm kropp att få vara nära för en stund.