Studie i brott
Brottet är mytomspunnet i Argentina, men ingen har skrivit dess historia förrän nu. Journalisten och författaren María O’Donnells bok Born är resultatet av flera års gedigen forskning. Den har slagit försäljningsrekord och lovsjungits av kritikerna. Boken innehåller ett sensationellt scoop: ett av kidnappningsoffren, Jorge Born, talar för första gången ut om sitt kalvarium. Men succén beror kanske främst på att läsaren får en omskakande inblick i Argentinas kaotiska 1970-tal.
O’Donnell bryter mot ett tabu: i centrum för hennes skildring står vänstergerillans våldsamma framfart före statskuppen 1976, inte militärernas människorättsbrott därefter. Hon likställer inte Montoneros mord och bomber med juntans statsterrorism, men genom att sakligt skildra revolutionärernas illdåd blottlägger hon deras del i den kalabalik som drev fram kuppen. Pablo Giussani och Richard Gillespie publicerade redan på 1980-talet svidande uppgörelser med gerillans krig mot staten. Men därefter har ett mer romantiskt perspektiv dominerat i den offentliga debatten: Montoneros som godhjärtade ungdomar, engagerade för ett rättvisare samhälle. Kritiker av denna version har bemötts med en spärreld av anklagelser från vänster om att vilja rentvå militärregimen. Men O’Donnells bok har gerillans apologeter haft svårt att bemöta, dels på grund av hennes oklanderliga renommé som journalist, dels för att hon hanterar det explosiva stoffet varsamt och listigt. Hennes prosa är fri från klander och pekpinnar. Istället citerar hon gerillaledarna och redogör torrt för deras brutalitet – med förkrossande effekt: deras omänskliga och odemokratiska ideal läggs i öppen dag. O’Donnell har banat väg för en nyktrare bearbetning av ett eldfängt ämne. Och hon berättar en häpnadsväckande historia.
General Juan Perón (president 1946–55) återvände 1973 till Argentina efter 18 år i exil. Villervallan av strejker och gerillaattentat hade drivit militärjuntan till att utlysa val. Perón triumferade enkelt. Med sin nationalpopulism hade han skaffat sig monopol på arbetarklassens röster. Många vänsterradikaler bekände sig därför också till ”peronismen”, inklusive medelklassungdomarna i Montoneros. De inbillade sig att de kunde påverka Perón i revolutionär riktning. Men hans politiska ideal var fascismens korporativism – han var både antikapitalist och antikommunist. Han lät gerillans kadrer kampanja för honom, men bannlyste dem sedan från sin rörelse. I juli 1974 dog Perón. Hans vicepresident och hustru Isabel, en nattklubbsdansös utan politisk erfarenhet, blev statschef.
Montoneros mördade poliser och militärer, samtidigt som peronistiska dödspatruller dräpte misstänkta vänsterextremister. Våldet skulle skörda över
1 000 offer fram till militärkuppen 1976. O’Donnell visar med samtida uttalanden och skrifter hur oredan fick Montoneros ledare, den 26-årige Mario Firmenich, att gnugga händerna. Om armén eggades att störta den vanmäktiga änkan skulle statens sanna, fascistiska väsen blottas. Och därmed – fantiserade Firmenich – skulle marken beredas för revolutionen. Kriget mot staten tarvade dock kontanter, mer än vad man hittills skrapat ihop i bankrån.
Juan och Jorge Born, 39 och 40 år gamla, var morgonen den 19 september 1974 på väg till Bunge & Borns huvudkontor i centrala Buenos Aires. Ett 40-tal Montoneros hade blockerat deras väg, iklädda vägarbetar- och polismunderingar. De sköt chauffören och en annan passagerare, slet ut bröderna och körde dem till en närbelägen villa. Där tvingades de i bara kalsongerna in i varsin låda med en golvyta på sex kvadratmeter.
Gerillan krävde deras far, Jorge Born II, på 100 miljoner dollar. Men den strame patriarken vägrade att ge efter för utpressningen. Till sist, efter flera månader, lät Firmenich mörda en av företagets direktörer. Det var ett rysligt ultimatum: punga ut eller Bunge & Borns chefer kommer att likvideras en efter en. Fadern kontrade kallhamrat med att börja köpslå om sönernas liv. En desperat Firmenich lät lösesumman prutas ned till 60 miljoner.
Juan Born bröt samman i ”folkets fängelse”, slet ut sitt hår och hallucinerade. Men han frigavs inte förrän gerillan inkasserat hälften av kontanterna efter sex månaders kvalfylld fångenskap. Jorge lyckades behålla fattningen, och sin värdighet genom att pedantiskt städa sin cell och uppträda artigt gentemot de brutala kidnapparna. Han släpptes i juni 1975 efter att hela lösesumman hade betalats, tre månader efter brodern.
Bytet spenderades på vapen och löner. Tiotals miljoner dollar smugglades också ut till ”säker ort” – Havanna – via kubanska ambassadens diplomatkurir. Resten, cirka 16 miljoner, anförtroddes bankiren och gerillasympatisören David Graiver mot en årlig ränta. Montoneros trappade upp sin våldskampanj och dödade hundratals poliser, soldater och affärsmän. Men i mars 1976 grep militären makten och tusentals verkliga och förmodade revolutionärer strök med i juntans utrotningskrig. I slutet av året slank gerillans ledare ut ur landet.
O’Donnell ägnar flera kapitel åt kidnappningens efterspel, och baserar sin skildring på intervjuer med de inblandade parterna: tidigare Montoneros, militärer, poliser, politiker, åklagare med flera. Hon nystar upp en förbluffande härva av naken opportunism, smussel och korruption.
Efter demokratins återinförande 1983 ställdes både juntamedlemmar och gerillaledare inför rätta. Firmenich utlämnades från Brasilien (han bodde bland Rios överklass i stadsdelen Ipanema) och dömdes 1987 till livstids fängelse. Inför presidentvalet 1989 lovade hans kumpaner peronisternas kandidat Carlos Menem tre miljoner dollar från lösesumman i kampanjbidrag – på ett villkor: att Firmenich och de själva skulle benådas. Menem vann och revolutionärernas bloddränkta händer tvättades rena. Mutan visar att en del av gerillaskatten på Kuba, enligt O’Donnell 25–30 miljoner dollar, hamnade i ledarnas egna fickor. Själva hävdar de att Castro lade vantarna på allt.
Vid Menems tillträde härjades Argentina av hyperinflation. För att vinna marknadens förtroende erbjöd han finansministerposten till chefen för landets största företag, Bunge & Born. Jorge Born avböjde för egen del, men beordrade sin vice vd att ta jobbet. Det var en svindlande ironi: i en regering som valts tack vare bytet från Borns kidnappning kontrollerade nu samme man finansdepartementet.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Bankiren Graivers tillgångar hade konfiskerats av militärregimen. Hans änka vann därför på 1990-talet ett mångmiljonskadestånd. Men Menem hotade henne med åtal för att ha förvaltat Montoneros byte – om inte Born fick sitt skålpund av vederlaget. På så vis fick han tillbaka 7 miljoner av lösen, kontant och utan kvitto. Menem agerade dock inte av pietet mot Born, som erkänner för O’Donnell att även de som ”underlättat” uppgörelsen roffade åt sig miljoner: Menem, hans justitieminister och Rodolfo Galimberti, en av Borns fångvaktare. Han hade möjliggjort skurkstrecket genom att röja Graivers koppling till lösesumman. Born och Galimberti blev oväntat vänner – de delade samma fäbless för golf och jakt.
O’Donnell låter Born komma till tals i boken. Ändå framstår han som en skrupelfri girigbuk. Han medger utan omsvep att han gjorde affärer med juntan, städslade en notorisk torterare som livvakt, pressade änkan Graiver på pengar med mera. Avslöjandena om Menem har inte skandaliserat de luttrade argentinarna, som har fullt upp med att följa med i nutidens skumrask. Bara det senaste året har en åklagare avlidit under mystiska omständigheter dagen innan han skulle lägga fram bevis på dåvarande president Cristina Kirchners (2007–2015) maktmissbruk; hennes kabinettschef och tidigare justitieminister har pekats ut som landets knarkkung; och rättsutredningar har inletts mot familjen Kirchner för förskingring och pengatvätt som får mutkulturen kring Menem att framstå som rena söndagsskolan.
Firmenich avvisade O’Donnells intervjupropåer. Han är idag docent i nationalekonomi i spanska Tarragona (handledare för hans doktorsavhandling var Joseph Stiglitz) och har likt övriga i Montoneros toppskikt aldrig gjort avbön. O’Donnells bok har fyllt ett gapande tomrum i den offentliga debatten om Argentinas tumultartade 1970-tal. Gerillaledarnas självkritik lyser däremot fortfarande med sin frånvaro.