Suget efter det nya
Datavetaren och komplexitetsforskaren Samuel Arbesman påpekar i sin nyligen utkomna bok Overcomplicated. Technology at the Limits of Comprehension (Current 2016) att vi behöver nya metaforer för de system som omger oss. De finansiella, tekniska och politiska system som vi ingår i kan inte längre beskrivas meningsfullt med mekaniska metaforer. Vi måste, om vi vill förstå dem bättre, beskriva dem som biologiska organismer – och därmed också ge upp förhoppningen om att kunna förklara dem lika enkelt som vi kan förklara en maskin. Vi lever inbäddade i en mängd olika system som är lika svåra att förklara som en fjäril eller en blomma – system som beter sig på olika sätt, utvecklas och förändras, men som inte kan reduceras till ett antal tydliga mekanismer eller funktioner. System som vi inte kan förklara, utan tvingas försöka förstå. System som i någon mening lever.
Ingen vet egentligen hur många procent av handeln på börsen som är algoritmiserad. Siffror som 75 procent snurrar runt i reportage och rapporter, men det går ytterst inte att veta. Inte alla robothandlare identifierar sig som robothandlare. Precis som inte alla online robot pokerspelare identifierar sig som robotar. Ändå vinner de, eller slår i alla fall oss människor – och det system som blir resultatet blir långsamt alltmer svårkontrollerat och ogenomträngligt. Marknaden har sedan länge varit en cyborg och har passerat gränsen för när biologiska system – du och jag – kan förstå grunderna för hur den förändras. Den är en organism, inte en maskin. Komplexiteten skapar enorma värden, men kan lika snabbt radera dem – utan att det går att enkelt förstå eller förklara hur det skedde.
I soldiset i det apokalyptiska landskapet ser vi de ryckiga och släpiga rörelser som vi kommit att förknippa med zombien. En skugga hackar sig fram över ett fält, litet på sned. Vi kan inte hantera en global finanskris, noterade Max Brooks, författaren till World War Z –ett av många verk i en generade rik flora av undergångsberättelser. Men vi kan skjuta en zombie.
Tjusningen i zombieapokalypsen är uppenbar. Vi kan börja om. Apokalypsen är inte bara den stora jämställdheten – alla går under – den är också den stora förenklingen.
Befrielsen ur komplexiteten. Känslan av att sitta fast i ett system av system, sammankopplad och uppkopplad över kontinenter och landsgränser, i händerna på en liten elit som förmår röra sig fritt mellan städer, kontexter och förståelsehorisonter. Känslan av maktlöshet när du inte ens är en kugge i maskineriet – du är bara en punkt i statistiken, i en datamängd som växer allt snabbare, fylld av meningslösa korrelationer.
Tänk om vi kunde börja om.
Zombieapokalypsen lovar två saker. Enkelhet och gemenskap. Allt är enkelt: dö inte, bli inte biten, skaffa mat, vapen, bensin – och du kan endast överleva tillsammans med en liten grupp av andra, pålitliga människor. Med dem kan du börja bygga upp en ny verklighet, en ny politisk bas – ett sätt att leva tillsammans. En ny stat.
Platons Sokrates oroar sig för att det är friheten som leder till tyranniet i den nionde boken i Staten. Den myckna friheten plattar ut ansvaret och leder till ett kaos där en stark ledare stiger fram. Regler, värden och institutioner åsidosätts i ruset efter friheten. Snart håller inte samhället samman, och i sönderfallet stiger tyrannen fram.
Det är inte så vår värld utvecklats. Det är inte friheten som föder tyrannen, utan komplexiteten. Den tätt sammanknutna väven av korrelationer och kausalitet som snabbt blir så intrikat att vi inte längre förmår revidera den. Vi kan inte förklara vad det är som sker, men vi passerar sedan också en annan gräns, där vi inte längre kan förstå vad det är som händer.
Vi kan bara acceptera eller förneka.
Arbetstillfällen försvinner från den lokala fabriken, och vi har en vag känsla av att det har att göra med den Andre. Med någon, någonstans som tagit dessa jobb. Oklart hur. Eller varför.
De försvunna jobben avtecknar sig mot ett böljande pussel av obegripliga bitar. Globaliseringen, säger någon. Automatiseringen, säger en annan.
Snart försvinner alla jobb, säger en tredje.
Det är då tyrannen dyker upp. Han eller hon lovar inte i första hand att jobben skall komma tillbaka, utan att det kan vara enkelt. Att det finns rätt och fel, och att felen skall sonas av dem som begått dem. Jobben kommer tillbaka, för de har flyttat utomlands som en del av det obegripliga, som nu skall lösas upp.
Det spelar ingen roll vad valrörelsen handlar om. Det viktiga är att komplexiteten löses upp. Det finns en fiende, det finns enkla åtgärder – det går att bygga en mur. Det går att stänga en gräns. Det går att säga upp alla dessa handelsavtal som kastar långa ekonomiska skuggor in i landet.
Den postapokalyptiska tv-genren är den kanske mest optimistiska konstform som vuxit fram under 2000-talet. Oavsett om det handlar om zombies, utomjordingar, demoner eller oförklarliga fenomen så repar sig mänskligheten. De kommer samman och formar nya samhällen. De söker sig till källorna och enas kring en ny konstitution. Ad fontes! De överlevande bygger kring sina egen politiska erfarenhet och sina egna tankar om gemenskap. Geografin krymper till en punkt. Ingen bryr sig om vad som händer bortom horisonten. Det finns inga länder, inga stater, utan endast ett hem.
Utanför grindarna vandrar de själlösa, de hungriga. Stängsel och murar skyddar den egna, bräckliga idyllen.
På rätt sida stängslet, emellertid, där finns den enkla lycka som endast kan födas ur meningsfullt arbete och en känsla av att höra till. Hellre, tycks genren utbrista, ett samhälle under belägring än ett upplöst samhälle som fogats samman med en global och ansiktslös komplexitet.
O heliga enfald, utbrister en alltmer rotlös elit när den ser den gamla gumman komma med tändveden till brasan – om och om igen. Där mitten förut var det slagfält där politiken hade sin tyngdpunkt är kanterna nu istället den politiska terräng som är mest åtråvärd. Ju längre ut på kanterna, desto enklare världsbild. Antingen är det främlingen eller så är det kapitalet som får tjäna som referenspunkt för kampen. Målet är dock detsamma – den stora förenklingen, och kanske också återvändandet till en värld som lät sig beskrivas, kontrolleras och förklaras.
Det är inte omöjligt att det finns en komplexitetsgräns för samhällen. En punkt bortom vilken de inte kan fortsätta att fördjupas, utan alltid faller samman.
En gräns för hur sammankopplad världen kan bli, en barriär för teknik och ekonomi som omöjliggör en enda globalt sammanvävd livsform. Kanske vore det märkligt om så inte vore fallet. Den berömde sociobiologen E O Wilson konstaterar att det finns mycket få varelser som organiserar sig socialt, kanske en handfull av alla de olika organismer som ryms i det darwinistiska trädet. Myror, getingar, bonoboapor – alla har det de gemensamt att de organiserar sig i olika sociala konstellationer och former.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Robin Dunbar har gissat att vi som människor, som primater, kan ha runt 150 vänner – oavsett vad det står i våra sociala nätverk. Det har att göra, menar han, med rent biologiska fakta – storleken på vår neocortex, den kanske mest avancerade delen av vår hjärna.
Kanske finns det en rent biologisk gräns för hur socialt komplexa system som vi kan hantera – en gräns vid vilken vår längtan efter enkelhet blir så stark att den åsidosätter alla andra hänsyn.
En myrstack kan inte bli hur stor som helst.
Denna drift skulle kunna vara lika stark som någonsin Freuds Eros och Thanatos. Ja, mellan kärleken och döden är det kanske enkelheten som vi åtrår mest?
Se där en politikens gränssats.
Nicklas Lundblad är fil dr i informatik och adjungerad professor vid KTH.