Jag var tvungen att lägga ifrån mig allt jag höll på med. Ljudet från den direktsända minneshögtiden efter Nelson Mandelas död stod på i bakgrunden medan jag satt och jobbade, och det lät som om … Hörde jag rätt…? Ja, publiken buade faktiskt. Varje gång president Jacob Zuma syntes på stadions storskärmar hördes missnöjesyttringarna.

Så gränslöst pinsamt och malplacerat. Om det hade skett under en ANC-konferens eller en lokal tillställning, visst, då hade det väl kunnat vara på sin plats. Men här och nu? Under en högtid för att hylla en av historiens mest respekterade statsmän med världens mäktigaste ledare på plats?

Ytterligare en omständighet som understryker det extrema i handlingen är att man i Sydafrika hyser en automatisk respekt för äldre. Det betraktas som ett grovt etikettsbrott att ifrågasätta en äldre person – även om vederbörande har fel. Här handlade det inte bara om att ifrågasätta, utan om att förödmjuka Zuma inför hela världen.

När jag en månad senare såg en fotbollslandskamp mellan Sydafrika och Moçambique i Kapstaden var det först under slutminuten som jag förstod att Zuma var närvarande på läktaren. I de flesta andra länder hade presidentens ansikte synts på storbildsskärmarna var och varannan minut. Men inte i Sydafrika. Inte då. Allt för att undvika fler pinsamheter. På promenaden hem från stadion blev vi förbikörda av presidentkortegen. Blixtfart, blåljus, svarta bilar. Det är förstås inget ovanligt för en statschef att ta sig fram på det sättet, men i just det här sammanhanget var det svårt att inte uppleva det som en arrogant maktuppvisning. Och samtidigt kändes allt rätt sorgligt. En president, en landsfader, en hjälte från kampen mot apartheid som tvingades gömma sig för att undgå folkets hån.

Så vad handlar då allt det här om? Vad fick sydafrikanerna att ta till en så extrem missnöjesyttring? Och kan buandet växa till något annat och bli okontrollerbart? Kan det övergå i våld? Kommer Sydafrika att rent av få uppleva sitt Tunisienögonblick?

Protesterna mot vanstyre och utebliven grundläggande service ökar hur som helst, och skandalerna avlöser varandra. Det senaste året har avslöjandena kring den skattefinansierade lyxrenoveringen av Zumas privata residens i Nkandla gått som en följetong i medierna, och det var nog främst detta buropen under Mandelaceremonin handlade om. Men därutöver finns det gott om underliggande missnöje som ligger och pyr.

I sin bok The Zuma Years gör statsvetaren Richard Calland en djupare analys av den idag 72-årige Zumas tid vid makten, från 2009 och framåt, förmodligen en bra bit bortom det nyligen avklarade valet.

Det var vid det epokgörande partikonventet i Polokwane 2007 som Jacob Gedleyihlekisa Zuma valdes till ANC-ledare, och följaktligen även till president över landet när partiet programenligt vann valet 2009. Det var vänsterflygeln inom rörelsen som lyfte fram honom, missnöjd med att ha marginaliserats av den marknadsinriktade och konungslige föregångaren Thabo Mbeki.

Zuma är mer passiv och ofokuserad i sitt ledarskap, vilket också gör honom oberäknelig. Utåt styr han med charm. Han säger till folk vad de vill höra, ”men när han lämnar rummet har han glömt vad han har sagt eller lovat”, som en av Callands många källor från partiets innersta krets säger.

Men när det verkligen gällde, när nationen skakades av Marikanamassakern den 16 augusti 2012, då 34 strejkande gruvarbetare mejades ner av polisen, var den beryktade karisman långt borta. Landet var i stort behov av ledarskap och framförallt mänsklighet, men under presskonferensen agerade Zuma ”träaktigt, paralyserad likt en kanin fångad i strålkastarljuset” och lämnade därmed fältet öppet för populister som Julius Malema.

Inåt styr Zuma genom att knyta till sig allierade på nyckelposter, särskilt inom säkerhetstjänsten och rättsväsendet. På 1980-talet var han chef för ANC:s underrättelseavdelning i exil, och många namn från de åren återfinns i toppen av dagens organisation.

Överhuvudtaget är ANC:s utnämningspolitik en utvecklingshämmande faktor av stor betydelse och en vital del i den ”krisens anatomi”, som Calland tecknar i slutet av sin bok. Principen är att partilojalitet står i främsta rummet när tjänstemän och chefer för statliga företag utnämns. Kompetens och lämplighet är sekundärt. Detta skapar inte bara ineffektivitet, utan också en negativ spiral. Calland har noterat att samhällen där antalet protester är som störst, betalar de högsta lönerna till ledare och chefer. Eftersom protester och dålig samhällsservice hänger ihop, kan man dra den drastiska slutsatsen att ju mer man missköter sitt jobb som ledare, desto större blir belöningen från ANC.

Egentligen kanske det här inte är så märkligt. När det blåser kallt och missnöjet är som störst är lojaliteten som viktigast. Men det sänder katastrofala signaler, både till medborgarna, som förlorar tilltron till det demokratiska systemet, och till tjänstemännen, som arbetar under förvridna förhållanden vad gäller prestation och belöning.

Just nu är utgifterna för offentliga löner större än någonsin i Sydafrika, och mönstret är tydligt. Statens tillgångar har blivit en resurs för eliten att ösa privat välstånd ur, och därigenom även ett verktyg för ANC att upprätthålla ett nätverk av lojala kadrer.

Hlumelo Biko är också mycket kritisk till utnämningspolitiken i sin bok The Great African Society. Om en person föräras en position på grund av partilojalitet, skriver han, är det omöjligt att ”förvänta sig att vederbörande på något mirakulöst sätt skulle hitta någon annan typ av morot att motiveras av i sitt arbete”. Buropen mot Zuma är också burop riktade mot långsamheten och ineffektiviteten som detta korrupta och ohållbara system medför.

Samtidigt som man pekar finger mot ANC och upprörs över partiets tillkortakommanden och maktfullkomlighet, kan det vara hälsosamt att se sig om bland alternativen på den politiska scenen i Sydafrika. Vad har egentligen oppositionen att komma med?

De senaste årens utveckling tyder på att Sydafrika är på väg in i ett tvåpartisystem. Ett ANC-block och ett DA-block. Democratic Allicance, som det största oppositionspartiet heter, har gått framåt kraftigt de senaste åren. I kommunvalet 2011 fick partiet sammanräknat 23,9 procent av rösterna (tidigare 14,6), och tog makten i 18 kommuner (tidigare 13). ANC minskade från 215 till 198 kommuner.

Att DA knappar in på ANC är till stor del partiledaren Helen Zilles förtjänst. Hon blev känd som regimkritisk journalist på 70-talet, och var engagerad i flera antiapartheidorganisationer på 1980-talet. Förutom engelska och afrikaans talar hon xhosa, landets andra största afrikanska språk.

Men för att på allvar kunna utmana det väldiga ANC finns det två hinder för DA. Dels har partiet en markant medelklassig framtoning, dels företräds det främst av vita politiker.

Den som är ute efter verklig politisk makt i Sydafrika måste attrahera den största väljargruppen, det vill säga: den resurssvaga, outbildade och arbetslösa svarta befolkningen. Och för att lyckas med det måste DA förändras i grunden, menar etikern Eusebius McKaiser, som skrev en hel bok om saken inför valet nu i maj: Could I Vote DA?. McKaiser är populär debattledare i radio och tv, och han utmanar gärna med känsliga och komplicerade frågor. I sin förra bok, essäsamlingen A Bantu in My Bathroom (utkommer på svenska nu i vår) skrev han öppenhjärtigt om uppväxten i en kåkstad i Grahamstown, kantad av missbruk, våld och sexuella övergrepp.

Idag tillhör han själv den växande svarta medelklassen och beskriver sig som liberal. Men han har ändå stora problem med DA.

För det första därför att partiet inte lever upp till sina liberala ideal. Hur kan till exempel strateger som företräder ett liberalt parti avråda en medlem från att tala öppet om sin homosexualitet i en radiointervju? Det skedde när en kandidat till en toppost inom partiet skulle radioporträtteras i McKaisers eget program. Och märk väl att varningen inte utfärdades på grund av att den sydafrikanska befolkningen generellt är konservativ, utan istället av hänsyn till antihomosexuella krafter inom de egna, ”liberala” leden.

För det andra lyfter McKaiser fram DA:s förhållande till ras och den så kallade färgblindheten – föreställningen att hudfärg liksom inte existerar. Men i ett land där ras har spelat en avgörande roll i 350 år kan man inte låtsas att detta är något som upphör över en natt. De olika befolkningsgrupperna har olika erfarenheter av kolonialism och apartheid, och dessa ändrar man inte genom en skrivning i konstitutionen. Dessa erfarenheter sitter djupt – i människornas kroppar, i samhällena, i husen och i infrastrukturen. Och det måste man ta hänsyn till när man kommunicerar och rekryterar folk ur de svarta eller färgade befolkningsgrupperna. Till exempel genom att ha riktade interna specialutbildningar för att utveckla en ny generation kompetenta svarta företrädare. Inte som partiet ibland gör nu, skriver McKaiser, och syftar på positiv särbehandling av svarta som ”bara” är helt okej, och som får positioner som deras vita dubbelgångare knappast hade ansetts vara kvalificerade för.

Lågvattenmärket i partiets strävan efter svarta ansikten på valaffischerna passerades den 28 januari i år. Helen Zille hade kallat till presskonferens och meddelade den sensationella nyheten att den berömda antiapartheidveteranen och före detta världsbanksdirektören Mamphela Ramphele skulle bli DA:s presidentkandidat vid årets val. Hon hade visserligen aldrig varit medlem i partiet, och hon hade visserligen startat ett eget parti ett år tidigare – Agang. Men nu skulle partierna slås ihop och de båda kvinnorna förseglade sin överenskommelse med en välfotograferad kyss.

Det hade länge varit känt att den respekterade och skickliga Ramphele hade legat i förhandlingar med DA om någon typ av uppdrag, men när hon startade Agang antogs de planerna ha runnit ut i sanden. Men nu skulle DA alltså äntligen få sin så hett efterlängtade svarta presidentkandidat! Ingen liten sak, minsann! Mamphela Ramphele är en av mina personliga favoriter i den sydafrikanska debatten. Jag hade precis läst hennes memoarer och sålde in en anmälan av boken till Sydsvenskan. Men några dagar senare meddelade Ramphele att hon hoppade av hela upplägget. (Min text hade inte publicerats än, och kunde lätt skrivas om.)

Det går knappt att greppa vidden av detta fiasko. Förtroendet för alla inblandade – och för oppositionen i stort – sjönk som en sten. Helen Zille fick ett av sina berömda Twitterutbrott, och ANC:s spinndoktorer kunde skrockande kamma sina skägg i godan ro. Med all rätt.

Problemet var inte att Ramphele hoppade av, utan att hon erbjöds denna position överhuvudtaget – att hon utan att ha en historia i DA och utan att ens formellt ha valts av medlemmarna, nu alltså skulle tilldelas partiets viktigaste post.

Den här typen av manövrar och odemokratiska krumbukter brukar oppositionen annars älska att klandra ANC för. Förmodligen var det ett sent uppvaknande om hur ofantligt illa det här skulle se ut som gjorde att Ramphele sade nej.

Så vid valet i maj ställde Helen Zille upp som sin egen presidentkandidat, Ramphele deltog med sitt mikroskopiska Agang. ANC fick förstås fortsatt egen majoritet och kommer förmodligen att tuffa på som vanligt, med eller utan Zuma vid rodret. (Detta skrivs innan valresultatet är känt.)

20 år har gått sedan Nelson Mandela svor presidenteden, och mycket har gått framåt i Sydafrika. Men det räcker inte. Transformeringen går inte tillräckligt snabbt. Alltför många människor ser sina liv passera, och det enda de kan lämna efter sig till sina barn är fattigdomen. Arbetslösheten har legat konstant kring 24 procent sedan 1994. Miljontals unga har gett upp hoppet om utbildning och jobb. Jordmånen är idealisk för populistiska krafter, som Julius Malemas halvmilitanta Economic Freedom Fighters med nationaliseringar och expropriering av mark överst på agendan.

Buropen mot Zuma borde ha varit en väckarklocka. Sydafrika kan stå inför en vår av samma slag som den arabiska 2010–2011. Det tror i alla fall den politiske analytikern Moeletsi Mbeki. (Ja, han är bror till förre presidenten Thabo. Precis som i länder som Sverige och USA, har Sydafrika sina politiska dynastier.) I en artikel från 2011 förutspår han att Sydafrika får sitt Tunisienögonblick 2020, plus eller minus några år. Då förmodas nämligen Kinas mineralintensiva industrialiseringsfas vara avslutad, och då kommer Sydafrika att tappa en stor exportinkomst, vilket kan leda till nedskärningar på de redan hårt ansträngda socialbidragsprogrammen. Och det kommer att leda till instabilitet.

Något måste alltså göras. Och det måste göras från grunden.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

”Vi har inte längre lyxen att kunna skjuta upp svåra beslut”, skriver den ovan nämnde Hlumelo Biko i sin bok The Great African Society. Vad han menar är att det är dags att ta itu med frågorna som ramlade mellan stolarna när upplägget för det nya Sydafrika förhandlades fram av ANC och apartheidregeringen 1990–1994. Klockan tickar. Biko citerar den unge Trancredi i Giuseppe Tomasi di Lampedusas mästerverk om revolutionens anatomi, Leoparden: ”Allt måste förändras, så att det kan förbli som det är.” Om den besuttna, privilegierade medelklassen vill behålla sina bekvämligheter, måste den göra uppoffringar.

Hlumelo Biko är riskkapitalist och son till Mamphela Ramphele och den legendariske Black Consciousness–ideologen Steve Biko, som torterades till döds av polisen i december 1977 (som sagt: dynastier…). Några månader efter denna tragedi föddes Hlumelo.

Bokens undertitel är A Plan for a Nation Gone Astray, och Biko har just Mbekis pessimistiska prognos som utgångspunkt för sin analys. Det mest grundläggande som måste göras, och som systematiskt har försummats i Sydafrika sedan 1994, är att erkänna och rätta till konsekvenserna av det psykiska och strukturella våld som kolonialismen och apartheid tillfogade den svarta delen av befolkningen. Sannings- och försoningskommissionen som inrättades i slutet av 1990-talet hade bara mandat att ta upp brott mot mänskliga rättigheter. Utsugning, slaveri och stöld ingick inte. Därför kallar Biko övergången till demokrati 1994 – som de flesta hyllar som ett mirakel – för ”den stora bluffen”.

En av de stora frågorna handlar om landägande. 1913 stiftades en lag som slog fast att den svarta majoriteten endast hade rätt att äga land på en yta motsvarande 7 procent av landets areal (senare ”förbättrades” denna andel till 13 procent). Familjer och samhällen som hade livnärt sig på jorden i generationer fråntogs den möjligheten över en natt och hänvisades till gruvornas riskfyllda och underbetalda arbeten. Att rätta till det här är oerhört komplicerat och känsligt. Vissa framsteg har gjorts, men återigen: det går för långsamt. De blodiga farmockupationerna i Zimbabwe kring millennieskiftet visar hur viktig och symbolisk frågan om jorden är. Och framförallt: att den inte försvinner av sig själv.

Utbildningssystemets låga kvalitet är ett annat gigantiskt problem. Roten till detta är apartheidregimens så kallade bantuutbildning, som Biko kallar ett ”intellektuellt folkmord”. Det syftade till att hålla kvar afrikanerna på samhällets botten genom undermålig utbildning, som syftade till att förbereda dem för kroppsarbete och andra enklare yrken. Systemet var ett sätt att skydda de vita från konkurrens på arbetsmarknaden. ”Apartheidsystemet försäkrade sig om att fattigdomen blev ett tillstånd som ärvdes från generation till generation”, skriver Biko.

Dagens utbildningskris i Sydafrika är en destruktiv cocktail av bantuutbildningen, de skolstrejker som var en vital del av ANC:s revolutionära strategi på 80-talet, och en mycket olycklig satsning på målbaserad inlärning 1997–2010. Det finns en armé av inkompetenta och oengagerade lärare, som har oproportionerligt starkt skydd från det största lärarfacket, Sadtu. ”Sydafrikas konkurrenskraft som nation hålls som gisslan av de oroande trenderna i läraryrket”, skriver Biko.

Hlumelo Bikos plan för hur de överhängande farorna kan undvikas är väldigt konkret och detaljerad. Grundplåten är en återuppbyggnadsfond på cirka 310 miljarder kronor, som ska bekosta reformer och satsningar. Pengarna finns redan inom ramen för ett existerande, men misslyckat redistribueringsprogram. Han vill utnyttja den jobbskapande potentialen hos små- och medelstora företag, och framhåller äganderättens och ägarskapets vikt för den enskilde när det gäller att kunna låna, investera och satsa.

Det måste bli lättare att kräva fortbildning av inkompetenta lärare, eller att helt enkelt sparka dem och ge motiverade lärare från andra länder chans att få jobb istället. Han föreslår att den privata sektorn ska få ”adoptera” misslyckade offentliga skolor och driva dem i egen regi, utan statlig inblandning.

Jordreformen måste bygga på frivilliga partnerskap mellan befintliga och presumtiva jordbrukare och han vill skapa jobb på landsbygden genom småskaligt kommersiellt jordbruk. För att hämma korruptionen föreslår han en sluten sanningskommission och en amnestiperiod för politiker som har haft fingrarna i syltburken.

Och så vidare. Vad som blir tydligt när man läser Bikos bok är att det sannerligen inte saknas visioner för Sydafrika. Det är tydligt även i Richard Callands och Eusebius McKaisers böcker, även om de främst presenterar kritiska perspektiv på ANC respektive DA. Men överallt, i alla dessa böcker, finns de – de positiva krafterna. De visionära människorna som kämpar på i bakgrunden, ofta i motvind. Mina vistelser i landet har förvissat mig om att de här krafterna finns överallt. Det är knappast alarmerande statistik som kommer att avgöra Sydafrikas framtid, utan just de här människorna och deras drömmar.