Nyligen dömde Skolverket ut de åtta vanligaste programmen mot mobbning (Friends, SET, Lions Quest, Olweusprogrammet, Farstametoden, Skolkomet, Skolmedling och StegVis) och konstaterade att insatser som ”kamratstödjare”, ”medling” och schemalagd livskunskap istället tenderar att leda till ökad mobbning. Lärare och elever vittnar om att det blir ”tråkigt, tjatigt och konstgjort, att det känns artificiellt. Och tjatar man så tappar eleverna respekten för frågor som rör just värderingar, menar Skolverket.” (Aktuellt 28/1).

Skolverket rekommenderar istället att varje skola utgår ifrån sina unika förutsättningar. Man lyfter även fram vikten av ”rastvakter, ordningsregler och disciplinåtgärder” vilket får ses som ett stort steg framåt (eller egentligen bakåt, men i positiv bemärkelse), eftersom tendensen i Sverige annars är att komplicera allt så mycket som möjligt. Tidigare statliga utredningar konstaterar att det är stökigt i klassrummen eftersom ”pojkarna tar för sig och tillåts dominera” genom att prata utan att räcka upp handen, vilket ses som ett genusproblem där lösningen är att sätta ”konstruktionen av maskulinitet” under luppen.

Att lösningen skulle vara så enkel som att rätt och slätt kräva handuppräckning och inte låta regelbrytare komma till tals, slår i normalfallet inte statliga utredare och experter. Allt som påminner om en tillbakagång till en tidigare metod, hur funktionell den än må vara, ses som reaktionärt och är fullständigt tabu. I synnerhet om metoden är så enkel att den kan formuleras i en enda mening och inte kräver 300 sidors tvärvetenskapligt samarbete mellan genusforskare, fackpedagoger och värdegrundsexperter – som ändå avslutar med att konstatera att ”det krävs mer forskning på området”. Som matematiker försöker man göra det komplicerade begripligt för andra, medan andra visst jobbar för att göra det enkla och uppenbara totalt obegripligt.

När jag gick i skolan på 1980-talet blev den som pratade utan att räcka upp handen snabbt avbruten och fick inte prata klart. Barn är smarta: de gör det som fungerar och fungerar det inte så slutar de (till skillnad från vissa svenska universitetsutbildade experter som likt en matematiker jobbar med ren tankeverksamhet utan att låta irrelevanta faktorer som Verkligheten störa idéproduktionen). Ingen kallade heller någon annan för vulgära ord, eftersom orden helt enkelt var för vulgära. Idag är situationen annorlunda – skolorna förvånas över det grova språkbruket samtidigt som de bjuder in RFSU att bedriva utbildningsarbete.

Kan Skolverkets kritik påverka något eller kommer man istället att bygga ut de befintliga programmen? Kanske saknades ett genusperspektiv, ett HBTQ-perspektiv, ett ålders-, religions- och funktionsperspektiv? Ja, funktionsperspektivet saknades ju definitivt, och det mest queera man kan göra idag är väl att förespråka ordning och disciplin? Så finns det hopp? Njae, nu har det nya utbildningsmaterialet Machofabriken kommit. Där ingår en övning med syfte att ”bredda förståelsen av rasism och koppla det till maskulinitet”.

Jag vill inte verka pessimistisk, men eftersom Skolverket dömer ut de särskilda lektionerna, så är den mest troliga åtgärden att man istället väver in (den utbyggda) livskunskapen i de andra ämnena (som genusfrågan). Vem vet, det kanske går? Negativa laddningar stöter bort andra negativa laddningar – koppla värdegrunden till Coulombs lag och beräkna den elektriska konstanten.