Humaniora och humanistisk vetenskap befinner sig bland de utrotningshotade arterna. Där de inte helt enkelt lagts ner har de i stor utsträckning ersatts av efter hand alltmera bisarra cultural studies, vilka inte är en fortsättning på humaniora utan dess motsats. Tendensen har gått ovanligt långt i Sverige, men den omfattar hela västvärlden och är föremål för en under senare årtionden intensiv internationell debatt. En ofta hörd röst i denna debatt tillhör Stefan Collini, professor i idéhistoria (intellectualhistory) och engelsk litteratur vid universitetet i Cambridge. Collini har gärna betonat det nära sambandet mellan hotet mot de humanistiska studierna och hotet mot universitetets själva idé som ett intellektuellt centrum och som en självförvaltande institution. Hans starkt polemiska Whatareuniversities for? (recenserad i Axess 3/2013) med dess bistra kritik mot trender i modern forskningspolitik och universitetsförvaltning väckte uppseende.

Under 2013 utkom, i nyutgåva och med inledning av Collini, F.R. Leavis klassiska vidräkning The Two Cultures? The Significance of C.P. Snow (Cambridge University Press). Den utgjorde en pendang till Collinis tidigare nyutgåva av C.P. Snows The Two Cultures (CUP 2012). Som baksidan till denna utgåva konstaterade har de ämnen som Snow tog upp lika stor relevans idag som de hade 1959, när han höll sin berömda föreläsning, som startade hela debatten. Den debatten gav för övrigt så starkt genljud även i Sverige att en förträfflig doktorsavhandling kunnat skrivas om saken, Emma Eldelins ”De två kulturerna” flyttar hemifrån (2006).

Snows tes var att det fanns två kulturer, en litterär och humanistisk samt en naturvetenskaplig och teknisk, vilka stod oförstående, i stor utsträckning fientliga, mot varandra. Huvuddelen av hans kritik drabbade den litterärt humanistiska kulturen. Humanisterna utmålades inte bara som okunniga om naturvetenskap och teknik utan som maskinstormare, reaktionära motståndare till teknik, industrisamhälle, ekonomisk utveckling och modernitet. Snow såg sig kallad att försvara den moderna världen – och inte minst u-ländernas behov av ekonomisk utveckling – mot dessa belackare och naturalLuddites. Naturvetarna däremot hade enligt hans sätt att se ”framtiden i benmärgen”. Hoppet kom från dem, inte från den av humanisterna förvaltade ”traditionella kulturen”. Universiteten behövde därför omvandlas för att ställas i teknikens, moderniseringens och tillväxtens tjänst. Under Harold Wilsons regering skulle Snow senare få tillfälle att omvandla sina idéer till verklighet.

Det mest berömda motinlägget mot Snows teser kom från F.R. Leavis, legendarisk litteraturforskare och litteraturkritiker, en Cambridgeman liksom Snow själv. Hans lilla skrift blev från början beryktad inte minst för sin utomordentliga oförskämdhet. Snow framställdes – inte bara som ute i ogjort väder utan som fåfäng, pompös, okunnig och narraktig. Snow hade gjort sig känd för romaner, bland annat sådana som utspelades i universitetsmiljö. Dem skar Leavis nu i tunna strimlor. Snows språk avslöjades som bestående av en uppsättning klichéer. Hans retoriska grepp befanns gå ut på att framställa honom själv som en oändligt vis och erfaren representant för båda kulturerna – Snow var inte bara romanförfattare utan naturforskare och fysiker.

De flesta som tidigare skrivit om Leavis i detta sammanhang har kritiserat hans föga gentlemannamässiga stil. Men Collini försvarar den. Det var nödvändigt för Leavis, menar han, att beröva Snow all auktoritet och sticka hål på hans pretentioner. Oförskämdheten behövdes för att röja väg för attacken i sakfrågan. I försvaret för humanismen hade Leavis mer bruk för knogjärn än för boxhandskar.

Leavis var inte någon reaktionär. Snarast var han en vänsterman, liksom Snow och för övrigt Collini. Men han var en civilisationskritiker och en modernitetskritiker. Hans största idol bland moderna författare var D.H. Lawrence, vars djupgående kritik mot det moderna industrisamhället ingen kunde ta fel på. Kritikern Leavis var en förespråkare för den litterära modernismen. Någon naiv försvarare av all slags traditionell kultur var han inte alls. Men han framträdde som uttolkare av ”den stora traditionen” inom engelskspråkig litteratur. Snows tal om ”två kulturer” tillbakavisade han. Det finns bara en sorts kultur – den mänskliga kulturen. Också naturvetenskapen förutsätter denna mänskliga kultur eftersom den noga taget är en mänsklig aktivitet. Innan naturvetarna ställer upp sina matematiskt formulerade teorier måste de tala med varandra på vanligt språk. De bedriver sin vetenskap inom ramen för den förhandenvarande kulturen.

Med ”kultur” menade Leavis ett språk, en begreppsvärld, en moralisk och estetisk sensibilitet som kan utvecklas bara genom samspel mellan människor, men också samspel mellan generationer och tidsåldrar. En kultur är någonting vi tillhör, inte någonting som vi kan skapa ur ingenting. Men denna ”traditionella kultur” sätts ständigt på spel, förändras och modifieras, omtolkas och omdefinieras. Den stora tradition som Leavis gärna talade om uppfattar han inte som något givet eller oföränderligt. Den är i likhet med det ärvda språket en miljö, en atmosfär och en utmaning. Den kräver svar, men svar i formen ”Ja, men…”. Leavis förespråkar en dialog, men en dialog i medvetenhet om det förflutna, om kulturens förutsättningar, uppkomstbetingelser, gränser och modifikationsmöjligheter. Humaniora i hans mening är avsedda att ge förutsättningar för just detta, vara en del av ett sådant samtal.

I den svenska universitetsmiljön saknas ingalunda inslag som kan kännas igen från Leavis liksom från Snow. Men ofta är det det sämsta hos respektive författare man har tagit fasta på. Gärna framträder man som de ”maskinstormare” som Snow oroade sig för, som tanklösa kritiker av teknik, ekonomisk tillväxt och utveckling. Detta kombineras sedan med ett förakt för ”den traditionella kulturen” som vida överträffar Snows. Resultatet blir en form av humanistiskt självskadebeteende. När kulturen och bildningen avfärdats återstår det som inte låter sig dekonstrueras – pengarna. När den traditionella kulturen omsorgsfullt underminerats återstår teknokratin sådan den nu tagit över universiteten.

Kanske hade det varit möjligt att i stället tillägna sig det bästa från både Snow och Leavis. Hos Snow finns en insikt om teknikens, naturvetenskapens och den ekonomiska utvecklingens nödvändighet för att råda bot på världens fattigdom. Hos Leavis finns i grund och botten inte alls någon maskinstormarattityd utan i stället en insikt. Han formulerade den så här:

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

”Naturvetenskapens och teknikens framsteg innebär en mänsklig framtid med förändringar som kommer att bli så snabba och medföra prövningar och utmaningar så utan tidigare motsvarighet, beslut och möjliga icke-beslut så omvälvande till sina konsekvenser, så försåtliga att mänskligheten – så mycket står klart – kommer att behöva vara i full och intelligent besittning av hela sin mänsklighet (och ‘besittning’ betyder här inte självsäkert ägande av något som tillhör oss som vår egendom, utan en grundläggande och levande avvaktan gentemot något som öppnar sig mot det okända och omätbara och som vi vet att vi själva tillhör).”

Leavis uttryckte sig snärjigt. Han kringgärdade sina satser med omsorgsfullt kvalificerande bisatser. Men hans poänger är lika giltiga nu som när han först uttalade dem för femtio år sedan. Förändringar kräver inte övergivande utan omtolkning, inte ett uppgivande av vår identitet utan en ny definition av dess innebörd. Den kultur vi tillhör och som vi har ärvt är inte en börda utan en tillgång, om vi förmår göra den till en sådan. Det ställer oss inför en utmaning, som handlar både om att minnas och om att omskapa. Vår förmåga att svara på denna utmaning kommer att avgöra värdet av vår civilisation. I denna process borde universitet fylla just den funktion som de nu förefaller vara på väg att avlägsna sig ifrån.