När Horace Engdahl beskrev Tyskland som ett Sverige för vuxna hälsades omdömet med gillande av många svenskar. Den intellektuella debattens nivå, kvalitetspressen, tyskarnas Streitkultur – alltsammans togs till intäkt för att grannlandet präglas av bildning och högt i tak. Den här bilden försöker Philip Franzén sticka hål på i Ett Sverige för vuxna.

Det är en välkommen och uppfriskande ambition som fullföljs i jämförande analyser av högerpopulismens uppsving och debatterna om coronapandemin i Sverige och Tyskland. Sverige har ofta sagts stå för en egen linje i dessa och andra frågor, och dessutom malligt lyft fram de egna vägvalen som lite bättre och modernare än andra länders. I statsvetenskapen har det talats om svensk exceptionalism. Men Franzén pekar nu alltså mot Tyskland och säger: Se, Sverige är trots allt inte så annorlunda.

En hel del ligger det förstås i Franzéns grundläggande tes. Högerpopulismens framväxt lämpar sig också väl för svensk-tyska jämförelser. Talet om en ”åsiktskorridor” – ett ord som gick på export – finns också i Tyskland. Vad mer är, i grannlandet är barriären mot högerpopulismens främsta företrädare Alternative für Deutschland (AfD) – trots små tecken på sprickbildning – fortfarande intakt. I Sverige har den rämnat. Franzén tolkar utvecklingen i ljuset av den krist­demokratiska doktrinen i Tyskland att inget legitimt parti får finnas till höger om CDU. Att som svensk högerpolitiker hylla Angela Merkel och samtidigt välkomna SD röjer, skriver Franzén, ”en missuppfattning om vad för slags land Tyskland är, om vad för slags land Sverige är”. Tyska politiker har i själva verket upprättat en ännu skarpare gräns mot högerpopulism.

Isak är det förstås sant, och det finns begripliga skäl till den tyska hållningen. För det första den tyska historien, minneskulturen och den därmed moraliskt förpliktande vakthållningen mot extremism. För det andra AfD som parti. Me­dan SD trots all barlast har närmat sig borgerligheten, har det initialt euroskeptiska AfD slagit in på en högerradikal och extrem väg. Ledande partiföreträdare gör uttalanden som skulle få Björn Söder att rodna.

Men Franzén förbiser att konservatismens idéspektrum länge har varit bredare och tydligare företrätt i Tyskland än i Sverige. CDU:s nuvarande principprogram (ett nytt är under utarbetande) bär tydligt värdekonservatismens prägel. Gud och äktenskapet mellan man och kvinna lyfts fram. Om vi återvänder till den omstridda metaforen med åsiktskorridoren så har denna på högerkanten alltså varit avgjort vidare i Tyskland än i Sverige. Då är det också lättare att dra en gräns mot populistpartier på högerflanken. Frågan är alltså inte så mycket om det finns en åsiktskorridor som vad den rymmer. Franzén gör det också lite lätt för sig när det gäller debatten om coronapandemin. Som belägg för åsiktskonformism anför han en rad tyska intellektuel­la som stödde regeringens hårda nedstängningspolitik, men nämner inte den skarpa kritiken mot inskränkningarna från Ilija Trojanow, Juli Zeh och andra.

Franzéns lärda och nyktert hållna bok rymmer åtskilligt om Tyskland som torde vara av värde för svenska läsare, de historiska återblickarna inte minst. Problemet med framställningen ligger på ett annat plan: det dubbla anspråket att teckna en bild av det tyska samhället och med denna som fond punktera myten om det avvikande konsensussamhället Sverige. Föresatsen att granska förenklingar är lovvärd men förverkligas bara delvis. Den skissartade Sverigebilden står inte i paritet med det detaljrika Tysklandsporträttet, jämförelserna blir asymmetriska.

Blicken tycks ha grumlats för det som faktiskt skiljer de båda länderna. Den som är nyfiken kan alltid ta sig an en tysk kultursida eller ett debattprogram i public service, jämföra med valfri motsvarighet i Sverige och begrunda skillnaderna.

—

ETT SVERIGE FÖR VUXNA
OM TYSKLAND SOM FÖREBILD
OCH VARNANDE EXEMPEL
PHILIP FRANZÉN
Timbro