Migrationsvågen håller liv i olika teorier och spekulationer som går ut på att Europa på sikt riskerar att islamiseras. Den kanske vanligaste idén är den som kallas för Eurabia. Förenklat hävdar den att låg nativitet bland européer i kombination med hög invandring av muslimer med högre födslotal, oundvikligen måste leda till att muslimer så småningom utgör en majoritet i Europa. Föreställningarna om vad det i sin tur kan leda till begränsas bara av fantasin.

Statistik från 2011, sammanställd av The American Institute, som visar att antalet födslar bland muslimer världen över har halverats i genomsnitt, eller sociologisk och religionsvetenskaplig forskning som visar att religiösa föreställningar vanligtvis anpassas till sitt sociala sammanhang, biter inte på de redan övertygade. Frågan om muslimer i Europa är så pass känslomässigt laddad att rationella argument har svårt att få fäste i debatten.

Inte blir det bättre av IS framfart i Mellanöstern, terrordåd i Europa eller av gapiga imamer som frenetiskt predikar en framtid där Europa tvingas underkasta sig sharialagstiftning; ej heller av att populistiska, islamfientliga rörelser växer i många länder. Relationen mellan islam och Europa utvecklas med största sannolikhet mot större spänningar och fler konflikter.

En av anledningarna till detta är att två majoritetskulturer möts, där ingen av dem kan använda minoritetserfarenhet som resurs för att antingen bättre förstå den andre eller för att finna vägar till integration in i majoritetssamhället.

Den europeiska majoritetskulturen i allmänheten och den svenska i synnerhet har aldrig som minoritet behövt bekymra sig om att avläsa omvärlden för att anpassa sig och lyckas. Snarare har ett förhållandevis homogent samhälle kunnat ta emot förhållandevis liten invandring som mer eller mindre smärtfritt har kunnat bli inlemmad i samhället.

Arabiska sunnimuslimer har på samma sätt levt som en majoritetskultur utan att behöva ta någon hänsyn till minoriteter, som i bästa fall har lämnats i fred och i sämsta fall har fördrivits eller utsatts för systematiska trakasserier.

Andra sunnimuslimska grupper som etablerar sig i Europa anses sällan utgöra något problem. Indiska sunnimuslimer, finländska tatarer, bosniaker eller kurder tycks hantera integrationens utmaningar bättre, vilket även gäller kristna från Mellanöstern och olika shiamuslimska grupper. Därmed är det inte nödvändigtvis just religion som är ett problem, utan snarare om gruppen ifråga kan använda minoritetserfarenhet som resurs.

Det i sig betyder inte att dessa grupper lämnar sina traditioner eller sitt kulturella arv. Bland kurder och kristna från Mellanöstern utgör fortfarande hederskulturen ett av fundamenten i gemenskap och sammanhållning. En kort Wikipediasökning visar att det också är kurder som dominerar hedersmordsstatistiken i Sverige. Dessutom har stora grupper av kristna från Mellanöstern sökt sig till Södertälje, vilket skulle kunna uppfattas som självvald segregation. Dessa gruppers integration tycks dock ske med utgångspunkt i uppfattningen att en minoritet bör anpassa sig till rådande villkor, vilket minskar friktionen och konfliktytan.

Här skulle någon kunna invända att kombinationen av en europeisk muslimfientlighet och fixeringen vid sunnimuslimer från Mellanöstern är orsaken till att just den gruppens konflikter synliggörs. Men det förklarar inte varför det är just kristna och andra minoriteter som trakasseras på asylboenden i Sverige. Inte heller hur det kan komma sig att ingen i Sverige egentligen uppmärksammar den shiamuslimska minoriteten annat än den SST-skrift (Nämnden för statligt stöd till trossamfund) om shiamuslimer i Sverige från 2013 som sammanställdes av professorerna Göran Larsson och David Thurfjell.

Jämfört med övriga Europa är ämnet i Sverige under alla förhållanden så underforskat som det bara är möjligt. Med all tänkbar tydlighet framträder detta i den nyligen utkomna fjärde upplagan av Muslims in Western Europe, sammanställd av Jørgen S Nielsen och Jonas Otterbeck.

Boken är en översikt av islam i olika europeiska länder. Den som förväntar sig en stor läsupplevelse har valt fel bok. Men den som vill veta hur Europas olika länder har tagit emot invandrande muslimer har i denna torra och detaljerade bok i princip det mesta samlat mellan två pärmar.

Redan i inledningen påpekar redaktörerna att forskningsområdet fortfarande är litet och begränsat. Men vid en jämförelse mellan olika länder framträder tydligt hur lite Sverige har brytt sig om frågan. Medan uppgifterna från England breder ut sig på 22 fullmatade sidor med tabeller, samlas uppgifterna från Sverige på knappt 7 sidor, som dessutom mest handlar om invandring i allmänhet.

Tydligt blir att Sverige ligger efter ifråga om kunskaper om hur den egna integrationen fungerar avseende den muslimska gruppen. Därför finns det heller ingen svensk erfarenhet att luta sig mot när det gäller religiösa skolor, finansiering av moskébyggen eller andra frågor som blir aktuella när människor vill ta med sig delar av sin kultur till det nya landet.

I Frankrike utgör muslimer från Algeriet den största invandrargruppen och som i de flesta andra länder i Europa bor de antingen i eller runt de stora städerna. Den trend avseende ett minskat religiöst engagemang som gick att utläsa under 1980-talet har i Frankrike vänt. Undersökningar som gjordes en vecka efter attentatet den 11 september 2001 visade att över en tredjedel såg sig som religiöst utövande och att antalet personer som sade sig delta i fredagsbönen hade fördubblats sedan 1983. Det är svårt att veta vad det är som bidragit till förändringen. Arbetslösheten är mer än dubbelt så hög bland invandrade från utomeuropeiska länder än bland fransmän, och den allmänna opinionens motstånd mot religiös utbildning har ökat från en tredjedel till över hälften på 20 år. Korrelationen är tydlig men säger i detta fall inget om kausaliteten. Det är naturligtvis svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget.

En åtgärd som har vidtagits i Frankrike är statlig imamutbildning för att på så vis få ett bättre grepp om vad det är som lärs ut i landets moskéer, som bara åren 1976–1985 ökade från 131 till 941 stycken. I det är även enklare utrymmen som används för bön inräknade. Dessutom pågår en intensiv debatt om huruvida laïcité – principen att ingen statlig institution får vara färgad av någon religion – bör anses vara ett hinder eller en tillgång i ett pluralistiskt samhälle.

Tydligt är också att de olika muslimska grupperna i de olika länderna påverkas av vad som händer ute världen. För den muslimska gruppen i Tyskland, som dominerats av arbetskraftsinvandring från Turkiet, har den politiska förändringen i Turkiet fått konsekvenser för hur muslimer i Tyskland organiserar sig.

Sedan 2006 har en islamisk religionsutbildning framarbetats och godkänts i olika stater. Baden-Württemberg är pionjärregionen som 2015 hade 31 skolor som bedrev religiös islamisk utbildning med cirka 2 000 elever. I Bayern finns det 261 skolor och 65 legitimerade speciallärare som ger 11 500 elever religiös utbildning.

England är det land med den mest detaljerade överblicken, eftersom statistik kan föras med utgångspunkt i både religiös tillhörighet och nationell härkomst. Samtidigt är lagstiftningen i England öppen för olika former av organisering i civilsamhället, som privata skolor eller religiösa sammanslutningar baserade på privat välgörenhet.

Därtill har England, inte minst i ljuset av Rushdieaffären 1997, varit på ständig jakt efter representativa islamiska organisationer att samarbeta med. Ett sådant exempel är Muslim Council of Britain (MCB), som lyckades samla de flesta sunnimuslimska organisationerna. MCB ansågs kommunicera muslimers behov med framgång och upplevdes under några år som en god och kreativ kraft för integration och samförstånd.

MBC:s kritik av Englands deltagande i USA:s ”krig mot terror”, samt misstankar om att organisationen skulle ha uttryckt radikala åsikter på internet i samband med bombdåden i London 2005, ledde till att man blev starkt ifrågasatt av allmänheten och förlorade mycket av sitt goda rykte.

Även Holland tillåter att statistik förs efter religiös eller etnisk tillhörighet, vilket leder till goda kunskaper om vilka olika grupper som finns i landet. Icke desto mindre innebar mordet på Theo van Gogh 2004 ett bryskt uppvaknande som påvisade olika motsättningar, men också att det fanns en ansenlig grupp unga människor från i huvudsak Nordafrika som levde i ett totalt utanförskap, vilket gav upphov till både hat och radikalisering.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det positiva resultatet av händelsen blev Muslim Contact Agency (CMO), som i huvudsak fungerar som en sorts ”kulturtolk” och rådgivare till integrationsdepartementet. Hur det fungerar är svårt att avgöra. Uppenbart är dock att organisationen ofta kritiseras för att inte tillräckligt tydligt bistå traditionella islamiska värderingar, vilket naturligtvis också säger något om hur organisationen har positionerat sig.

Danmark har det gynnsammaste omständigheterna i Europa för föräldrar som vill organisera en egen skola på någon viss ideologisk eller religiös grund genom att staten erbjuder sig att betala upp till två tredjedelar av kostnaderna. Dessutom har Danmark länge haft halalslaktat kött som en stor exportvara, vilket gör att muslimer i Danmark inte behöver importera sådant kött för dyra pengar.

Skolsystemet har emellanåt stött på problem när egenfinansieringen inte räckt till eller när konflikter uppstått inom skolledningen, problem som har lett till att skolor tvingats lägga ner. Trots det har dessa skolor lyckats ge sina elever god utbildning. Muslimska friskolor ger flest muslimska elever gymnasiebehörighet. På grund av politiskt motstånd har man låtit granska systemet, och resultatet visar att de muslimska friskolorna fungerar lika bra som andra friskolor.

Bokens sista kapitel tar upp mer allmängiltiga men likväl intressanta frågor som har påverkat Europas relation med den muslimska invandringen. Såväl Rushdieaffären, händelserna i Mellanöstern, terrordåden i september 2001 och invasionen av Irak 2003 som konflikterna kring Muhammedkarikatyrerna har varit av stor betydelse.

Historien om islam i Europa är långt ifrån slut. De två majoritetskulturer som har konfronterats, med krav på både anpassning och rättigheter, har bara inlett sin kraftmätning. Det kommer att bli svårt att hitta den väg som kan garantera framgångar och mjuka övergångar i de pågående integrationsprocesserna. Dessutom är det svårt att finna några riktigt goda exempel på framgångsrik integration av sunnimuslimer från Mellanöstern i Europa annat än på individnivå.

För att inte förvärra tillståndet och samtidigt skapa de bästa förutsättningarna vore det önskvärt att Sverige satsade mer på forskning i ämnet. Det är inte rimligt att ett land med så goda resurser, som satsar så mycket pengar på alla möjliga forskningsfält, inte kan skrapa ihop nödvändiga medel för att producera den kunskap som behövs för att underlätta integrationen.

Muslims in Western Europe är viktig och läsvärd. Bland mycket annat visar den just hur efterblivet Sverige tycks vara i förhållande till övriga Europa i ett ämne som är avgörande för Sveriges framtid.