När striden om ett svenskt medlemskap i den Europeiska gemenskapen hettade till i början av 1990-talet nöjde sig EG-motståndaren Per Gahrton inte med att varna svenskarna för gemenskapen. Han varnade också gemenskapen för svenskarna.

I en artikel i tidningen European med rubriken ”Sweden: A Trojan Horse inside the Community” lät Gahrton vintern 1990 EG-medborgarna veta att de snart kunde komma att utsättas för en lömsk försvenskningskampanj; ”… kommer det neutrala Sverige som är så stolt över sina 180 år av obruten fred och sin långa historia som suverän stat verkligen att förvandlas till en lojal medlem av den europeiska klubben?”, undrade den svenske miljöpartisten. Han anförtrodde européerna att han tvivlade och rådde alla sanna gemenskapsvänner att göra detsamma.

Risken var annars, om jag i efterhand tolkar Gahrton rätt, att de en dag skulle vakna upp i ett Europa av Systembolag och LO-ombudsmän.

Också, eller kanske i synnerhet, Gahrtons motståndare, de svenska europaentusiasterna, kunde vid den här tiden ge prov på en egenartad form av nationell chauvinism, en stark övertygelse om den svenska särartens smittoeffekter.

Eftersom Sverige var ett så exceptionellt fint land var det närmast en plikt för Sverige att gå med i EG för att där göra alla européer till svenskar. Sverige behövde egentligen inte Europa. Det var Europa som behövde Sverige – för att bli mer demokratiskt, mer transparent, mer jämställt, mer mänskligt, mer moraliskt.

Sverige hade axlat John Winthrops börda. Winthrop var ledare för en grupp brittiska puritaner som 1630 lämnat det ogudaktiga Europa för att grunda de rättfärdigas rike i Amerika. Ombord på emigrantskeppet Arabella höll John Winthrop en berömd predikan i vilken han påminde sina trosfränder om att de inte bara hade sin egen frälsning att tänka på. Genom exemplets makt skulle de hjälpa också resten av världen in på den smala och rätta vägen: ”We shall be as a city upon a hill. The eyes of all people are upon us”, förklarade han.

Vi ska vara som en stad på en kulle! Ett riktmärke för hela världen! Winthrops predikan ekar fortfarande i amerikanska presidenters tal och proklamationer. The shining city. The beacon for freedom in the world.

Européer, inte minst svenskar, ler gärna ironiskt åt amerikaner som tror att de är Guds vicevärdar på jorden. Men att tro sig utkorad är inte någon unikt amerikansk ovana. Sådant har förekommit i de bästa länder. Sverige, till exempel.

I sin nyligen utgivna historik över svensk religiositet, Gud i Sverige, berättar Göran Hägg om den starkt svensknationalistiska ungkyrkorörelsen som i början av 1900-talet bedrev folkkyrklig väckelse under parollen ”Sveriges folk – ett Guds folk”. Kända företrädare för de ungkyrkliga var den blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom, den blivande västeråsbiskopen Einar Billing och den blivande stockholmsbiskopen Manfred Björkquist.

Hägg citerar en predikan som Björkquist höll i Örnsköldsvik sommaren 1914: ”Intet folk har näst Israels folk såsom Sveriges folk varit löftets folk. Det skall med stor frimodighet uttalas. Det visste våra fäder på 1600-talet och det uttalade de mer än en gång. Och ju mer vi gå in i Sveriges historia och den Svenska kyrkans historia desto klarare blir det oss, att Sveriges folk på ett särskilt sätt är kallat att vara Guds folk.”

Idén om den svenska särskildheten, Sverige som en skinande stad på en kulle, föddes förstås inte med ungkyrkorörelsen och dog heller inte med den. Generationer av nu levande svenskar har vuxit upp i övertygelse om att just deras land på ett särskilt sätt varit kallat att vara fredens och demokratins och jämlikhetens och välfärdens och antirasismens och jämställdhetens och miljöengagemangets och genusmedvetenhetens fyrbåk i världen.

Föreställningen om efterkrigstidens Sverige som ett undantagsland har, det måste sägas, inte bara varit en illusion. Stadig och stark ekonomisk tillväxt, socialt samförstånd och yttre fred förvandlade på mindre än hundra år ett lusfattigt bondeland till ett överflödssamhälle där unga människor fick råd att förakta både tv-apparater och parlamentarisk demokrati.

Under ett par decennier tedde sig Sverige verkligen som ett smått enastående samhälle, inte bara i svenska utan också i många icke-svenska ögon. Vad man då inte alltid reflekterade över var att det som gjort Sverige särskilt – särskilt rikt, särskilt skinande blankt och nytt – var motsatsen till konservativ isolationism, typiskt svenskt var viljan och förmågan att assimilera allt modernt, oavsett ursprung.

”Få nationer har vuxit fram ur ett så intensivt samspel med omvärlden som Sverige och få nationer har varit så skickliga på att omvandla utländska företeelser till inhemska”, påpekade Per T Ohlsson när han i boken Gudarnas ö. Om det extremt svenska 1993 formulerade ett inlägg i den då intensiva svenska Europadebatten.

Det var dramatiska år, det tidiga 90-talet. Berlinmuren hade pulvriserats. Sovjetunionen hade imploderat. Jugoslavien hade fallit sönder i krig och massakrer. Också den grund den svenska undantagsstugan byggts på var på väg att vittra sönder. Ett nytt Europa och ett annat Sverige var på väg att ta form. Det förstnämnda var uppenbart. Det sistnämnda borde ha varit det, men kan fortfarande tjugo år senare väcka förvåning och bestörtning.

Chockade svenskar har i snart tre decennier vägrat tro att det som hela tiden sker i Sverige kan ske just i Sverige. Statsministern mördas på öppen gata. Flyktingförläggningar sätts i brand. Ett främlingsfientligt missnöjesparti som Ny demokrati väljs in i riksdagen. Mc-gäng etablerar sig som ett slags asocialitetens hamburgerkedjor. Det ena spektakulära våldsdådet efter det andra skapar svarta rubriker och glöms sedan bort. Göteborg slås sönder av militanta aktivister. Utrikesministern mördas på ett varuhus i Stockholm …

Man trodde inte att något sådant kunde ske i Sverige. Utomlands, okej, men inte här i trygga Sverige. Hur kommer det sig att vanföreställningen om Sverige som Fantomens ö Eden är så seglivad? Kanske för att svensken har varit så förtjust i fantasin om sig själv som Fantomen, det godas förkämpe i en djungelvärld full av faror och förbrytare. ”Exceptionalism i någon form finns i alla länder, oavsett system och bakgrund. Vad som i detta avseende skiljer Sverige från andra länder är graden, djupet och varaktigheten samt den omständigheten att de nationella myterna är övertäckta med ett tjockt lager välfärds- och solidaritetsretorik som ofta gör dem svåra att identifiera”, konstaterade Per T Ohlsson i Gudarnas ö.

Man kan tillägga att hade man fötts och fostrats i Sverige under välfärdsboomen var exceptionalismen en del av ens eget blodomlopp, något som inte var möjligt att tänka bort. Ända sedan man var liten hade man förstått att Sverige var annorlunda. Här behövde man aldrig vara rädd för svält, krig, farsoter och dödliga reptiler.

När svenska ungdomar på 70-talet började utforska omvärlden med hjälp av interrailkortet bekräftades snarast föreställningarna om resten av Europa som en vildmark där man måste vara försedd med salttabletter till skydd mot medelhavshettan och dolda värdepåsar som skydd mot långfingrade utlänningar.

Det var roligt att leva farligt i fyra veckor. Men det var skönt att komma hem till SJ:s rena och fina kupéer. Vissheten om att Sverige var bäst uteslöt inte hånfulla eller rasande utfall mot det typiskt svenska utan var tvärtom snarast ett incitament för dem. I Sverige kunde man tryggt ta avstånd från tryggheten. Just det var kanske det mest särskilda med Sverige.

Göran Greider, född 1959, har i några diktrader i samlingen När fabrikerna tystnar (1995) fint fångat den där speciella känslan av att vara född osårbar: ”Jag växte med Apolloprojekten och massbilismen. / Det var världens ditintills mest optimistiska barndom./ Jag slungades iväg mot ett tusenårsskifte./Jag föddes precis rätt, optimismen går därför aldrig ur mig”.

I Sydsvenskans redaktionsbibliotek hittar jag ett tummat exemplar av militärhandboken Svensk soldat från 1983. På en av de första sidorna finns en karta över Europa: I väster ett grönt homogent block av länder. I öster ett brandgult. I mitten några gula öar: Albanien, Jugoslavien, Österrike, Schweiz, Finland och Sverige. ( Irland fick också vara gult trots att det låg i väst.) Så såg världen ut. Västblock mot Östblock och mellan dem de neutrala och alliansfria staterna.

På sätt och vis en extremt hotfull bild. Med lite fantasi kunde man föreställa sig de gröna och brandgula färgfälten som två vargar ivriga att sätta tänderna i varandras strupar. Men samtidigt var efterkrigstidens europeiska kartbild trygghetsbekräftande. Vad kunde hända i en så välordnad värld? Egentligen ingenting, förutom då det värsta. Alla historiska och politiska och kulturella komplikationer var begravda under tjocka monokroma täcken av okunskap.

Först en bra bit in på 90-talet tvingades svenska opinionsbildare motvilligt inse att det så kallade östblocket inte var massivt och homogent, att där fanns och alltid funnits en rad olika nationer, religioner, kulturer, mytologier och historiska gengångare. Då blev det jobbigt. Hur skulle man till exempel förhålla sig till konflikterna på Balkan? Skulle man kräva USA ut ur Bosnien? Eller tvärtom, USA in i Bosnien? Kanske att inte säga och göra något alls.

På 80-talet var konfliktmönstren på ett helt annat sätt anpassade till svenska världs- och självbilder: ”De för stormaktsblocken strategiskt viktiga målen i Norden antas inte ligga i Sverige”, hette det lugnande i Svensk Soldat. Om kriget kommer kommer det inte till Sverige.

Kändes fint att veta, i synnerhet som den grundläggande garantin för denna eviga svenska fred, neutraliteten, också gjorde oss svenskar ovanligt väl skickade att bistå alla de andra, de som inte fått förmånen att leva i Sverige. Neutralitetspolitiken ”ger oss också goda möjligheter att arbeta för en bättre och fredligare värld”, slog Svensk Soldat fast.

Sveriges folk var, förstod man, på ett alldeles särskilt sätt kallat att vara fredens folk. Så sedd och förstådd var den svenska neutralitetspolitiken inte alls ett utryck för feghet och nationell egoism utan tvärtom en bjudande plikt, ett slags offer på den globala fredens altare. Sverige åtog sig att stå utanför varje konflikt, inte av egenintresse utan för alla andra nationers skull. Någon måste ju dra på sig domartröjan. Några måste befolka den skinande staden på kullen. Några måste dra sig undan världen för att be för de syndigas själar.

Svenskarna ställde upp. Den 27 maj 1990 lät dåvarande statsministern Ingvar Carlsson trycka en programartikel i EG-frågan på DN Debatt. ”Trovärdighet är /…/ kärnan i svensk neutralitetspolitik så som den utformades långt innan Nato och Warszawapakten överhuvudtaget existerade. Och som alltsedan dess inneburit trygghet för flera generationer svenskar samtidigt som den bidragit till lugn och stabilitet i hela norra Europa”, skrev han.

Av detta följde, enligt Carlsson, att Sverige inte kunde bli medlem i EG om medlemsländerna fortsatte på vägen mot en politisk union, kanske i riktning mot ”en gemensam politik på områden som utrikes- och säkerhetspolitik”.

Om Sverige då förvandlade sig till ett helt vanligt land, en demokratisk europeisk stat bland andra demokratiska europeiska stater i ett tätt samarbete, skulle inte bara den svenska tryggheten utan lugnet och stabiliteten i hela norra Europa äventyras. Något sådant kunde vi inte ta på vårt ansvar.

Bara några månader senare hade regeringen och, uppenbarligen också världen, dock ändrat sig och sommaren 1991 lämnade Carlsson in Sveriges ansökan om medlemskap i den Europeiska gemenskapen. Statsministern hade nu kommit fram till att ett medlemskap trots allt var förenligt med den svenska neutraliteten. Himmel och jord må brinna, imperier och murar försvinna, men den som tror skall finna, neutraliteten står kvar.

Bläddrar man bland pressklippen från EG-debatten vid 90-talets början slås man inte bara av de våldsamt skilda verklighetsuppfattningarna – vi var dömda om vi gick med, dömda om vi inte gick med. Man frapperas också av att det på en punkt ändå rådde konsensus: neutraliteten var helig.

Till och med Carl Bildt manade i en debattartikel i Sydsvenskan i juli 1990 svenskarna att värna ”den hårda kärnan i vår neutralitetspolitik”, men försäkrade samtidigt att den ambitionen var fullt förenlig med det ”det utvidgade utrikespolitiska samarbete som vi kommer att få se i det nya EG”.

Gärna en europeisk union, men först och främst rejäl och hederlig svensk neutralitet. Varför förblev ”neutralitetspolitiken” en nationell fetisch också i en tid då många, gravt felaktigt förvisso, trodde att vi med raska steg var på väg mot den konstanta konfliktfrihetens nirvana?

Vid skiftet mellan 80- och 90-tal bytte världen grammatik; från det kalla krigets klara och lättbegripliga syntax till ett till synes regellöst språkbruk med arkaiska inslag.

Den svenska fortsatta fixeringen vid neutraliteten tillfredsställde förmodligen en elementär längtan efter fasta former i en tid då allt tycktes flyta. Det behovet lever förmodligen kvar. Intressant nog finns det i den bok om Neutralitetens tid som Göteborgs-Postens förstereporter Britt-Marie Mattsson i höst givit ut omisskännliga nostalgiska undertoner. Det är i tiden före grammatikskiftet, i supermakternas och den hegemoniska socialdemokratins tid, som denna text trivs bäst. Palme och Sten Andersson är hjältar. Göran Persson och Carl Bildt tvivelaktiga figurer.

Neutraliteten som ett slags svensk motsvarighet till Joakim von Ankas första krona, både en kär souvenir från det förflutna och en amulett som garanterar fortsatt trygghet och framgång?

Ja. Så har det nog varit. Men jag misstänker att sakraliseringen av neutraliteten också fyllt andra och mer svåranalyserade psykologiska funktioner. I en kultur som den svenska där nationell chauvinism länge varit bannlyst har neutralitetskulten förmodligen tjänat som ett tillåtet och uppmuntrat uttryck för uppdämda nationalistiska känslor. Det svenska engagemanget för världsfreden och den svenska samförståndsandan konkretiserad i välfärdspolitik och arbetsfred kunde uppfattas som två sidor av en specifik svensk känsla för det gemensamma bästa. Det var något man som svensk att utan att rodna och skämmas för kunde känna sig stolt över, på ett blygsamt och klädsamt vis.

Sverige var stad av förnuft och god vilja, en stad på en höjd. Där nere smutsade andra nationer sina händer och samveten. Här uppe förblev moralen, eller kanske snarare dubbelmoralen, obefläckad. Märkligt nog.

För egentligen borde just den tunga moraliseringen av neutralitetspolitiken ha gjort det närmast outhärdligt att vara svensk. Hur kunde man, till exempel, med bibehållen självaktning plädera för vikten av svensk neutralitet i ett Europa symboliserat av Berlinmuren? Svårt att förstå. Genom att blunda, kanske. Eller hyckla. Eller fantisera. Eller kanske genom att kombinera de tre strategierna.

Föreställningen om en svensk särart, en svensk naturgiven rätt till moraliserande isolationism, har visat sig vara märkligt seglivad. Så till exempel kunde svenska opinionsbildare slå vakt om sin plikt att modigt vägra ta ställning när de bosniska muslimerna på 90-talet utsattes för ett fascistiskt folkmord. Så till exempel är många svenska intellektuellas avsky för Nato lika självklar och automatiserad som deras kärlek till FN, trots att den förra organisationens demokratiska halt är högre än den senares. FN har ju ett stort antal hel- och halvdiktaturer bland sina medlemmar. Och så vidare.

Fortfarande lever föreställningen kvar om Sverige och svenskar som lite mer rättrådiga än andra, lite bättre helt enkelt. Ett utryck för det är den chock som under hösten drabbat landet sedan Sverigedemokraterna röstats in i riksdagen. Visserligen satt islamofoberna i Ny demokrati där redan i början på 1990-talet, och visserligen har främlingsfientliga partier länge skördat avsevärda framgångar i snart sagt hela Europa. Men ändå! Hur kunde det ske, här i Sverige! Hur har de lyckats nästla sig in i vår skinande stad?

Ja, säg det. Som ”ett första steg mot återskapandet av ett tryggt svenskt Sverige” vill SD att Sverige omedelbart lämnar den Europeiska unionen, slår partiet fast när det på hemsidan redovisar sina politiska riktlinjer. Man tycker sig känna igen tankemodellen.