Inom loppet av dessa få år utspelades flera krig, kungen störtades genom en militärkupp, vi fick en ny författning och förlorade Finland. En tronföljare dog plötsligt, riksmarskalken mördades, en ny tronföljare från Frankrike valdes som oväntat ingick en vänskapspakt med arvfienden Ryssland och såg till att skapa en politisk union med Norge, vilket för all framtid undanröjde det gamla danska hotet.

Var för sig har dessa händelser ofta skildrats och utforskats, men diplomaten och författaren Dag Sebastian Ahlander tar ett nytt grepp och för samman de ödesmättade åren till en överblickbar berättelse. Resultatet blir en underhållande och livfull resumé med de tongivande personerna i centrum. Det är individerna som intresserar Ahlander, deras förtjänster och svagheter, och han använder gärna tidens diplomatiska rapporter, dagböcker och brev som källor.

I mångt och mycket är Sverige vid avgrunden 1808–1814 en berättelse om ledarskap och dess brister. Från början står revolutionärerna i centrum, 1809 års män, och främst de båda ledande militärerna, Georg Adlersparre och Carl Johan Adlercreutz. De var villiga kuppmakare och önskade en förändring, men förefaller ha saknat genuint intresse för den politiska utvecklingen efter att kung Gustav IV Adolf väl var avsatt. Ahlander tecknar bilden av en omoralisk och korrupt elit som saknade verklighetsförankring och satte sina egna intressen främst.

Efter förlusten av den östra rikshalvan 1809 stod Sverige inför sin allvarligaste kris någonsin, under hotet om att bli ett komplett byte för stormakterna, i det här fallet Napoleons Frankrike och tsar Alexander I:s Ryssland. Den absoluta botten når Sverige med lynchningen av rikets främste ämbetsman Axel von Fersen mitt på blanka dagen. De ledande militärernas tvekan att resolut ingripa och slå ner den tygellösa mobben på Riddarhustorget – liksom att mordutredningen slarvades fram och att ingen egentligen dömdes för det avskyvärda brottet – har gett grogrund för konspirationsteorier.

Ahlander infogar ett nyupptäckt dokument om mordet. Den finländske adelsmannen Albrecht de la Chapelle blev ögonvittne till händelsen och skrev ner sina iakttagelser. Skriften låg länge bortglömd på en herrgårdsvind och blev känd för forskningen först våren 2018.

Hjälten i Ahlanders bok är en av Napoleons främsta marskalkar, som oväntat valdes till svensk tronföljare 1810. Jean Baptiste Bernadotte, som kronprins Karl Johan, såg det geopolitiska läget med helt friska ögon och ägde en auktoritet och stjärnstatus som fick omgivningen att lystra. Många svenskar förväntade sig ett politiskt närmande till Frankrike, men bakom kulisserna var Napoleon och Karl Johan bittra rivaler. Han gjorde istället det oväntade: slöt en pakt med arvfienden Ryssland och gav upp alla planer på en återerövring av Finland. Det beseglade också Napoleons öde eftersom ryssarna fick möjlighet att sätta in alla sina styrkor för att hejda de franska truppernas frammarsch. Karl Johan kunde sedan själv vara med och utdela nådastöten genom att leda nordarmén vid Leipzig 1813.

Karl Johans strategi att skilja Norge från Danmark lade grunden till en fredlig utveckling i Norden, vilket slutligen kom att utmynna i självständighet för samtliga nordiska stater. Genom hans insats skapades också en långvarig fred i Europa.

Kanske hade Karl Johan helst av allt velat skörda frukten av sin framgång genom att överta den franska tronen efter Napoleons fall. Sverige var i så fall endast en språngbräda i karriären. Men Bourbonernas återtåg krossade alla sådana drömmar.

Ahlanders nya bok är en medryckande introduktion till ett avgörande skede i Sveriges historia. Dessutom är det en bra repetition för de mest historieinbitna läsarna och ger upphov till reflektioner om de vägval landet stått inför. Mellan raderna kan man ana en viss frustration även när det gäller vår egen tids politiska tillkortakommanden.