Sveriges plats i världen

Det gick ett sus genom Sveriges långa land när den splitternye statsministern kom till namnet på den likaledes nye utrikesministern. Carl Bildt! Den tidigare statsministern och internationella megastjärnan som tillbringat oppositionsåren med att vandra från den ena utrikespolitiska konferensen till den andra i världens alla tankesmedjor var tillbaka i politiken.

Inget ont om Leijonborg, Olofsson och de andra, men med Bildts namn fick ministerlistan ett skimmer av den stora världen. Det är visst där vi svenskar så gärna vill tro att vårt land hör hemma, alltsedan Olof Palme framgångsrikt saluförde vårt land i internationella kretsar som en självutnämnd moralisk stormakt. Då var det den tredje vägen i den tredje världen som gällde för landets ledning.

Med Bildt var förhoppningarna naturligen av helt andra slag. Under sin tid som statsminister hade han i stort sett själv skött utrikespolitiken och en gång för alla visat att utrikespolitisk aktivism alls inte var något som socialdemokraterna hade monopol på. Även om det under hans ledning handlade om aktivism i det egna närområdet – Östersjöregionen, Baltikum och Europa – snarare än på fjärran belägna kontinenter.

Och aldrig hade Bildt varit mer populär, hos både sina egna väljare och svensken i gemen, som när han mäklade fred på Balkan vid 1990-talets mitt. Medarbetarna på Schönfeldts gränd var visserligen inte så nöjda med att chefen aldrig var på plats, men på stoltheten i det svenska folkdjupet gick inte att ta miste. Förväntningarna och förhoppningarna var med andra ord höga redan från dag ett. Inte minst på UD, där de helst av allt vill ha en chef som märks och gör avtryck. Just den dag det begav sig i oktober 2006 när Fredrik Reinfeldt tillkännagav sammansättningen av landets nya borgerliga regering var jag av en ren och skär tillfällighet själv omgiven av svenska diplomater, på Sveriges EU-delegation i Bryssel.

Där var det inte så mycket ett sus utan snarare ett lyckligt jubel av det mer väluppfostrade slaget som utbröt i bänkraderna när Bildts namn var klart. Äntligen! Nu skulle det hända saker. Äntligen skulle Sverige synas och profileras på den internationella scenen igen. Och äntligen kunde man på UD gå vidare efter traumat efter mordet på Anna Lindh. Med Laila Freivalds hade det inte varit detsamma; henne mindes man mest för lägenhetsaffärer och igenslängda dörrar. Och även om Jan Eliasson är ”Mr Eliasson” med många här i världen satt han bara ett halvår på posten som utrikesminister.

Utomlands var reaktionen dock mest förvåning: för hur kunde den förre statsministern väl sänka sig ända ner till utrikesministernivå? Det kunde man alls inte fatta i Washington och på en del andra håll. Men det kunde Bildt, eller ”Carl” som han allmänt kallas; adelsman må han vara, men högfärdig lär ännu ingen ha kallat honom. Mer då som en mellanstor hund med en stor hunds attityd.

På UD avtog emellertid den inledande entusiasmen rätt snabbt. Knappt hade champagnekorkarna fallit till golvet förrän personalen upptäckte chefens rätt oortodoxa ledarstil. Det bästa – ibland det enda – sättet att få reda på vad utrikesministern hade för sig, vem han träffade och vilken politik han drev, var genom att läsa hans blogg, Alla dessa dagar. Det tog ett tag för personalen att vänja sig vid att ”UM” mest bara svängde förbi Arvfurstens palats sådär i förbifarten på väg till Arlanda.

För, som Bildt själv formulerar det: det mesta av världen finns ju faktiskt utanför Sverige.

Ganska snart, efter den inledande stormen kring Bildts styrelseuppdrag och kontakter österut, kom också den första kritiken mot hans egensinniga linje i utrikespolitiken. Allt som oftast verkade den mer grundas på hans högst personliga intressen och sympatier än det moderata partiprogrammets formuleringar, eller den utrikespolitiska plattform som allianspartierna presenterat i rapportform före valet.

Inte nog med att utrikespolitiken ofta framstod mer som Bildts alldeles egen än som regeringens: politiken kanske inte alltid ens var särskilt borgerlig. Eller moderat, för den delen.

Annars kan man i stort sett sätta likhetstecken mellan ”borgerlig” och ”moderat” i alliansregeringens utrikespolitik. Den moderata dominansen av utrikespolitiken är närmast total; det sitter moderater i ledningen av både utrikesdepartementet och försvarsdepartement, och dessutom är både handelsministern och biståndsministern idag moderater. Det senare är en framflyttning från 1990-talet, när biståndspolitiken fortfarande befann sig i mittenpartiernas ägo, liksom i de borgerliga regeringarna på 1970-och 1980-talen, som inte lyckades lösgöra sig från den långvariga socialdemokratiska hegemonin i utrikespolitiken. Folkpartiet har i gengäld nu en energisk Europaminister i Birgitta Ohlsson – ett område som moderaterna tidigare noga bevakat.

Även 1990-talets borgerliga regering dominerades av moderater – med en stark statsminister som tenderade att ta över frågan från sin utrikesminister, Margaretha af Ugglas, och givetvis en moderat försvarsminister i Anders Björck; försvaret har alltid varit en självklar moderat domän och besattes av moderaterna även i trepartiregeringarna under Fälldin. Och så är det även idag, trots att de nya moderaterna uppenbarligen inte har samma fäbless för frågan som de gamla.

Det är ju också just i försvarsfrågan som det stormat allra hårdast under de senaste åren. Den kritik som har hörts i varierande grad och styrka under hela alliansregeringens existens om utrikes- och försvarspolitiken har i stort sett kretsat kring en handfull frågeställningar.

I Mellanöstern, där Bildt strax visade ett omfattande engagemang, tog utrikesministern föga hänsyn till de starka pro-israeliska känslorna inom borgerligheten. På andra sidan Gustav Adolfs torg i Stockholm satte regeringen igång en större reform – nedrustning, menade kritikerna – av försvaret som var svår att smälta för många i det traditionellt försvarsvänliga moderata partiet.

De planerna stötte emellertid inledningsvis på patrull hos den förste av Reinfeldtregeringens hittills tre försvarsministrar, Mikael Odenberg, som rasade över de begränsade resurser som tilldelades försvaret och lämnade över till en efterföljare som inte lika omedelbart revolterade mot de stränga direktiven från Finansen. Och som sen i sin tur lämnade vidare till den tredje av Reinfeldts försvarsministrar som möttes av ett gammalmoderat uppror som ytterligare eskalerade efter ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret.

Frågan som inställer sig efter sex och ett halvt år med alliansregeringen är då om kritiken är befogad, eller om Reinfeldt och hans mannar och kvinnfolk trots alla invändningar faktiskt bedriver en utrikespolitik i linje med de borgerliga – och moderata – värderingarna. Finns det egentligen någon grund för kritiken?

Och vad är för övrigt ”borgerlig utrikespolitik”? Finns det något sådant, och vad utmärks den i så fall av? Gör det egentligen någon skillnad vem som för tillfället befinner sig i regeringskansliet – märks de ideologiska skillnaderna mellan vänster och höger och mitten på den utrikes- och försvarspolitik som förs av olika regeringskonstellationer?

Eller är utrikes- och säkerhetspolitiken måhända snarare styrd av en samling eviga nationella intressen, opåverkade av tidens gång och regeringars ideologiska kulör?

Den socialdemokratiska dominansen av utrikespolitiken var ju under lång tid så markant att partipolitik och nationella intressen verkade flyta ihop till en och samma sak; det som gynnade Socialdemokratin ansågs också gynna Sverige, och landets intressen och politik var identiska med det största partiets. Och tvärtom.

Enligt det perspektivet ligger socialdemokratisk aktivism för solidaritet och världsfred också i landets intressen. Sett ur ett mer traditionellt real- och geopolitiskt perspektiv befinner sig de nationella intressena emellertid helt klart betydligt närmare våra egna gränser. Norden och Östersjön kvalar då in som Sveriges absolut främsta intressesfär.

Det nordiska har alltid legat borgerligheten i allmänhet och Moderaterna i synnerhet, och dessförinnan det gamla Högerpartiet, varmt om hjärtat; inte minst omsorgen om Finland, som alltjämt betraktas som Sveriges sorgligt förlorade östra landsända i gammelmoderata kretsar. Dagens moderater har bland annat omsatt sina varma känslor för det nordiska i en storsatsning på försvarssamarbetet Nordefco tillika ett smart sätt att närma sig grannarna i Nato.

Inte minst yttrade det sig genom Bildtregeringens starka fokus på Baltikums frihet på 1990-talet, när dåvarande statsministern personligen engagerade sig för de tre baltiska staternas självständighet och överlevnad i skuggan av den ryska jätten. Minns också Måndagsmötena på Norrmalmstorg, när borgerligheten tog till något så ovant i de kretsarna som demonstrationer i sin stillsamma men envetna kamp för de baltiska grannarnas frihet.

Men för Socialdemokraterna – som alltid hellre längtat sig bort till soldränkta revolutionära stränder, som det dock blivit allt färre av under de senaste decennierna – har det alltid varit svårt att se poängerna med närområdespolitiken. De hade ju också svårt att uppbåda något engagemang i Baltikumfrågan efter Berlinmurens fall, när dåvarande utrikesministern Sten Andersson deklarerade att de baltiska länderna alls inte var ockuperade av Sovjetunionen.

Socialdemokraterna instämmer fortfarande inte i uppfattningen att landets primära intressen skulle ligga just i vår egen region och geografiska närhet. För mycket Norden, klagade till exempel den utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin (S) efter utrikesminister Bildts presentation av utrikesdeklarationen i februari i år.

Men det moderata Nordenintresset går således långt tillbaka i tiden, och har under årens lopp handlat om en blandning av kulturell samhörighet och rester av den forna svenska stormaktsrollen. I Baltikum var det delvis detsamma, men inte minst ett uttryck för den absolut starkaste dimensionen i moderat och borgerlig utrikespolitik, nämligen frihet.

Frihet är ett ord som inte hörs så ofta i den nymoderata vokabulären, men som är helt central för de borgerliga utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstagandena. Det är frihet på flera plan: politisk frihet, det vill säga demokrati och mänskliga rättigheter, och ekonomisk frihet, i form av marknadsekonomi och frihandel. Det går inte att separera det ena från det andra, eller begränsa friheten till bara ett område. Som 1980-talets MUF-kampanj, under dåvarande ungdomsförbundsordföranden Gunnar Hökmark, konstaterade handlar det i förlängningen om att frihet ger fred: fria folk och demokratier startar helt enkelt sällan – eller aldrig – krig.

Men frihet är som sagt inget ord som Reinfeldtregeringen slänger sig med till vardags. Annat var det under Bildtåren på 1990-talet, en omtumlande tid när det delade Europa enades och förenades och frihetens vindar blåste över världen. Den borgerliga regeringen var ett barn av sin tid, med en statsminister som åkte i skytteltrafik över Östersjön för att bistå de sårbara baltiska staterna, när Sverige definitivt tog sig in i det europeiska samarbetet, och gjorde slut på den tidigare dubbelpolitiken och hysch-hyschandet gentemot Nato genom att vara bland de första länderna att gå med i det splitternya partnerskapsprogrammet, Partnership for Peace. Efter årtionden och åter årtionden av den saliga tredje vägen och kålsuparpolitik från Stockholm vreds politiken om i en klart provästlig riktning.

Den borgerliga regeringens ankomst till makten hade dessutom föregåtts av en regelrätt ”kulturkamp” – för att använda ett danskt ord – med Timbro som drivande kraft. Från tankesmedjans dåvarande lokaler på Grev Turegatan levererades den ena boken och rapporten efter den andra som skärskådade svagheterna i den aktivistiska socialdemokratiska utrikespolitiken.

Det var vid denna tid som grunden lades även till den moderatledda alliansregeringens utrikespolitik femton år senare, med Carl Bildt i repris i ledningen för landets utrikespolitik. Omvandlingen av svensk utrikes- och säkerhetspolitik i denna provästliga riktning var dessutom så markant och definitiv att den permanent ändrade vissa centrala parametrar som även den där emellan kommande socialdemokratiska regeringen anpassade sig till. Inte minst har inriktningen på Baltikum och Östersjön kommit för att stanna – ett förhållande som trots allt inte heller Urban Ahlin lär komma att ändra på, den dag hans parti återinträder i regeringskansliet.

Ett område i stort behov av en återställarpolitik, där Bildtåren inte fått samma omdanande effekt som i andra frågor, var emellertid biståndspolitiken. Biståndet har istället blivit alliansregeringens kanske största utrikespolitiska framgångshistoria, och som biståndsminister har Gunilla Carlsson fått både nya vänner och ovänner under arbetet med att lägga om politiken.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Hon har tagit Sida i både örat och kragen, skurit ner på antalet mottagarländer och projekt, och på det hela taget haft som målsättning att göra det svenska biståndet mer effektivt och resultatinriktat, och mer fokuserat på individens möjligheter till ett bättre liv. Helt i enlighet med moderatideologi i klassisktappning. Alliansregeringen stoltserar dessutom även med att Sverige numera ofta räknas som världens främste givare av demokratibistånd.

Alla är emellertid inte glada över vart de svenska biståndspengarna har tagit vägen. Mången övertygad Israelvän, i samtliga av de fyra partierna, har upprörts över att radarparet Bildt och Carlsson verkar känna betydligt större sympatier för palestiniernas situation än med de israeliska farhågorna över säkerhetsläget. Kritikerna har också påpekat att respekten för de mänskliga rättigheterna – en svensk huvudpunkt – knappast står i centrum i de palestinska områdena.

På den andra sidan gränsen, där ett blodigt inbördeskrig rasar i grannlandet Syrien, har Sverige dessutom utmärkt sig i EU-kretsar som det enda land av 27 som inte ställer upp på kravet att ställa de syriska ledarna inför krigsbrottsdomstolen, ICC. I den frågan står moderaterna till och med ensamma i regeringen.

Den svenska positionen lär ha noterats i Moskva, där Carl Bildts aktier annars har gått upp och ner under alliansåren. Ryssland har följt Bildt som en ryckig röd tråd; ändå sedan det inledande ståhejet kring hans styrelseposter i Lundinsfärens oljebolag till den indragna inbjudan från Kreml efter hans bitska kritik under Georgienkriget 2008.

Att det gamla invasionshotet från Ryssland inte längre kan anses överhängande är väl alla överens om, men de moderatledda reformerna av det svenska försvaret har som nämnts lett till närmast av revolt bland de gammelmoderata väljarna. Efter att först ha avfärdat försvaret som ett särintresse som andra – vilket inte direkt förbättrade stämningarna i partiet – lovade Fredrik Reinfeldt sen extra pengar till försvaret på de moderata Sverigedagarna i Karlstad i mars 2013.

Under de dryga sex åren av alliansregering har det, förutom de interna reformerna med avskaffad värnplikt och nedlagda regementen som de synligaste förändringarna, skett en ytterligare internationalisering av det svenska försvaret, med bidrag i internationella operationer högst på agendan. Mottot är att ”Sveriges säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra”. Men istället för att ta den högst logiska och naturliga vägen till ett solidariskt försvar genom medlemskap i Nato har regeringen satsat på en vag och ensidig Solidaritetsdeklaration.

Att N-ordet fortfarande är svårhanterligt för en regering fylld av Natovänner och frihetsförsvarare är obegripligt, liksom att man så obekymrat ger oppositionen vetorätt i en för landet så oerhört viktig fråga som landets säkerhet. Intrycket blir att det brister rätt rejält med både ledarskap och utrikespolitiska visioner i den borgerliga regeringen.

Istället har alliansen valt att placera Sverige så nära Nato som det någonsin går, utan det farliga medlemskapet, som försvarsalliansens ”Partner number one”. Ingen tvekan kan råda om att Sverige är en varmt uppskattad partner och bidragsgivare till Natos operationer, med framgångsrikt svenskt deltagande inte minst i Afghanistan- och Libyenoperationerna. I dagsläget slår Sverige åtskilliga av Natos fullvärdiga medlemsländer med många hästlängder.

Det snabbt stigande stödet bland svenskarna för Natomedlemskap efter ÖB:s utspel antyder att det finns gott om utrymme för en framflyttning av positionerna från regeringshåll – och ett behov och längtan efter en idépolitisk debatt bland de borgerliga väljarna även i denna fråga. I mångt och mycket har Reinfeldts alliansregering fullföljt den linje som lades fast under Bildtåren, när svensk utrikes- och säkerhetspolitik gjorde en skarp sväng i provästlig och frihetlig riktning. Men i den allra viktigaste symbolfrågan av alla – att försvara friheten hela vägen ut i Nato – verkar orken på något vis inte räcka till för Reinfeldt, Bildt och de övriga i alliansen.

Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik

Ann-Sofie Dahl

Docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US).

Läs vidare

Prova Axess Digital gratis i 3 månader

Få obegränsad tillgång till:

  • Alla artiklar i Axess Magasin
  • Axess Televisions programutbud
  • E-tidning
  • Nyhetsbrev

Efter provperioden kan du fortsätta din prenumeration för endast 59 kr/mån – utan bindningstid.

Ta del av erbjudandet