KOMMER TV-LICENSEN ATT ersättas av den modell som 2008 införs på Island och som kallas ”nävskatt”? Det vill säga en skattesumma från varje näve, en individbaserad avgift som kan ändras av finansministern.

En sådan skatt vore förmånlig för statsbudgetens föränderliga behov, men till nackdel för public service-företagens långsiktiga planering. Det skulle också innebära ett mer direkt politiskt beroende och ofrånkomligt påverka public service-verksamheten.

När det gäller public services framtid kan man redan nu identifiera ett inre hot. Det ligger i att SVT, liksom Sveriges Radio riskerar att underminera sin legitimitet – tillgängligheten för alla – genom webbsatsningarna. Dessa satsningar ses som självklara för verksamhetens överlevnad och inte ens de mest uttalade public service-belackarna hugger på denna uppenbara blotta.

Public service är, oavsett marknadsandelar, en storhet och referensram att solidarisera sig med, att förakta och utmana. För många är det med public service som med folkhemmet, ett offentligt barndomshem, att flytta ifrån eller idealisera. Och för somliga att rycka på axlarna åt och negligera.

Den tidigare chefen för Danmarks Radio, Christian Nissen, jämför dagens public service-företag med en nunna som har lämnat katedralen och börjat göra affärer på torget. Detta har nunnan gjort med framgång och etablerat sig som konkurrent till de andra försäljarna. Därför försöker nu olika krafter mota bort henne, tillbaka in i katedralen. Ja, Nissen använder ordet ”katedral”. Eftersom det gäller nunnor kunde ”kloster” tyckas vara mer korrekt. Men klostermetaforen skulle inte fungera lika bra; det betyder en sluten värld. Katedralen däremot rymmer många, både byggnaden och verksamheten är respektingivande.

Med hjälp av Nissens metafor kan man också betrakta tv-avgiften som kollekt. Etermedier, också public service, handlar ofrånkomligt om allt större pengar.

Och går man till tittarna kan man konstatera att tv är ett nöje som de flesta är beredda att betala dyrt för och hela tiden mera.

I slutet på 1980-talet, när TV 3 introducerades på den svenska tv-marknaden, betalade vi sammanlagt cirka två och en halv miljard per år för att se på tv och lyssna på radio. Idag betalar vi mellan tolv och tretton miljarder årligen, de indirekta kostnaderna för reklam oräknade, trots att tv-tittandet inte har ökat.

UTVECKLINGEN MED DE allt större pengarna beskrivs i den nyutkomna boken Radio och tv efter monopolet, sammanställd av Lars-Åke Engblom, vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönk&am p;am p;am p;am p;ou ml;ping, och Nina Wormbs, KTH i Stockholm.

”Kampen om tv-publiken står inte längre så mycket mellan de enskilda kanalerna som mellan de ’familjer’ som de ledande företagen kan liknas vid”, skriver Engblom och Wormbs.

”SVT:s huvudkanaler har tävlat om att toppa den totala publikligan, TV 3 och Kanal 5 om att vara den största satellitkanalen, men de fyra familjerna, SVT, TV 4, MTG och SBS, övergår alltmer till att inkludera alla sina kanaler i publikmåtten. Därigenom döljer de den publikminskning som huvudkanalerna noterat, eftersom de fyra ledande företagen sammantaget, med sina komplementkanaler, alltjämt (2006) hade nio tiondelar av publiken, med SVT på 38 procent.”

Avregleringen har förskjutit public service-tv:ns roll, från något ömtåligt utrotningshotat till en marknadsaktör med muskler. Tittarna i sin tur har förvandlats till spendersamma, eftertraktade köpare på nämnda marknad.

De ökande summorna vi lägger på tv är i huvudsak det utbud vi har valt att betala för, vid sidan av tv-licensen. Valet är dock inte särskilt fritt, utan snarare resultat av hyresvärdens eller bostadsrättsföreningens prioriteringar. De har i sin tur ingen större möjlighet eller vilja att påverka distributörernas utbud. Frågan vad tittarna får för pengarna gäller sällan tekniklösningar eller priset på olika basutbud eller tilläggspaket. Där betalar vi tämligen fogligt.

När det kommer till public service och pengarna handlar det om annat och mera än att betala för tillgång till tv-kanaler. Tv-mediet i sig är känslosamt, och till själva public service finns extra känsloladdade relationer, som att inte så få har behov av att sprida demoniserande myter om statstelevisionen. Somliga tror att SVT, före den reklamfinansierade tv:ns välgörande inflytande, enbart sände svartvita dokumentärer, långa politiska debatter och långfilmer producerade i Tjeckoslovakien. Som om inte 1960-talets och 70-talets tv var fylld av underhållning och långkörarserier som Arvingarna, Onedin-linjen och Forsyte-sagan. Också.

DEN DÄR EGENDOMLIGA historieskrivningen kring public service är intressant, av flera skäl.

De som utmålar gamla Sveriges Television som så tråkig och fri från flärd och glitter, kan nämligen vara samma personer som tycker att dagens public service-tv borde bli ”smalare”. Och då sända enbart så kallade seriösa program och inte någon som helst underhållning.

Diskussionen gällande inne h&ari ng;ll et, v ad so m ”är” public service, är ofta politisk och ideologisk. Fr amför allt är den evig och har lika många svar som själva be greppet public service har definitioner. Det är med public service som med ”demokrati”, begreppet kan användas i ungefär vilken betydelse som helst. Och precis som med demokrati kan enskilda, intressegrupper och särintressen hålla sig med detaljerade förväntningar, anspråk och krav.

Politiker från olika läger försäkrar vikten och egna ”värnandet” av public service, men vilken slags public service man menar, är verkligen inte glasklart. Konkret finns, särskilt bland moderater och folkpartister, förespråkare för public service-fonder. Man tänker sig en outsourcing av själva begreppet, att public service inte ska finnas under ett tak, att public service-katedralen ska ersättas av en rad små kapell och andaktsrum, insprängda i marknadsmyllret, det vill säga i andra tv-kanaler.

Strategin från SVT:s sida är att hävda legitimitet genom att hysa både det breda och det smala. Vad det betyder är verkligen inte glasklart, det heller. Men om man ska fortsätta med Nissens bildspråk så kan man se det som att man upplåter för torghandel, inne i själva katedralen.Tilltagande ”säljtendenser” inom SVT och den arroganta vanan att klaga över att SVT hade ”för många” äldre tittare har under senare år väckt ilska och förundran.

MED EVA HAMILTON som vd verkade dock fixeringen vid föryngring (av publiken) avta.

En höstkväll förra året klev SVT:s då nytillträdda vd fram på scenen hos Publicistklubben i Stockholm och höll vad som skulle kunna betecknas som ett linjetal.  Det var inget planerat. Eva Hamilton hoppade med några timmars varsel in som ersättare för Cecilia Stegö som hade lämnat återbud till debattkvällen, eftersom hon just denna dag avgått som kulturminister.

Hamiltons ersättarroll fick symbolvärde. Den av ideologiska skäl licensskolkande Stegö, som aldrig hann utveckla sin mediepolitik, uppfattades av många som en SVT-fiende eller åtminstone opålitlig i sitt förhållande till public service.

Men det var, oavsett de gynnsamma förutsättningarna, ett bra tal. Skickligt lyckades Eva Hamilton, senare också i en större offentlighet, förmedla att SVT:s jakt på målgrupper (unga tittare) var avblåst.

Jag var inte ensam om att tänka att det här var en markering, av publicistiskt självförtroende och kvalitet. Det var betydligt mer övertygande än egenreklamkampanjen Fri Television. Man kunde hoppas att få slippa plågsamma tittarförsök som Bingo Royale, ett snabbt fiaskostämplat ”experiment” med form, innehå ll och bri st p&a ring; tv-pro fessionalism.

Men saker är sällan så entydiga, avsikter inte så lätta att tolka. Är (den misslyckade) målgruppsjakten över?

Denna höst, ett år efter Hamiltons tal, sänds i SVT Jonas och Musses religion. Programledarna har särskilt framhållit att de inte jobbar på det gamla ”mossiga” SVT-sättet. Att stå för något annat än SVT uppfattas alltså som en särskild kvalitet.

Man kan tänka sig att behovet av att göra något helt på tvärs mot SVT:s image beror på public service-tv:ns roll som folkhemsauktoritet. Som något som alltid har funnits där och som alla kan ställa krav på, ett slags medial föräldra- och vuxenroll. Och att ”våga” trotsa och göra uppror mot denna storhet kan säkert till och med kännas modigt, att våga svära i tv-katedralen. Att samtidigt vara uppkäftig i förhållande till just religiositet ger förstås extrapoäng för den som gillar att sparka auktoriteter på smalbenen.

När jag ber Eva Hamilton motivera hur man tänker, hänvisar hon till Peter Nyrén, ansvarig för programmet. Han vill inte själv använda begreppet ”mossig”. Men han beskriver Jonas och Musses religion som ett resultat av att man inom SVT är medveten om att det finns de som uppfattar SVT så, alltså som mossigt. Och bland dessa SVT-föraktare finns också, enligt Nyrén, ett stort intresse för livsåskådningsfrågor som SVT därför vill tillgodose. Jonas och Musses religion är också, enligt Nyrén, ett ”experiment” med berättarformen: ingen vet från början vad programmet ska gå ut på. Vågar då SVT göra motstånd och framhålla sig som auktoritet på kvalitets-tv? Lite som Eva Hamilton förespeglade förra hösten? Inte heller här är tecken och tendenser entydiga.

NYA PROGRAMDIREKTÖREN ANNIE WEGELIUS entré i SVT kantades av misstro och farhågor eftersom hon har en bakgrund i den kommersiella världen. Men det var hon som stoppade projektet Ballar av stål (vars programidé bland annat var att spruta vatten på statsministern) med hänvisning till att det inte hörde hemma i SVT. Inte längre, är det väl bäst att tillägga. Det var ju SVT som hade beställt just den programidén från Strix.

Det blev också Wegelius som offentligt satte ned foten när d et gäl lde sk&arin g;desp elaren Hans Mosessons medverkan i På spåret. En detalj, åtminstone kuri&o uml;st intressant, är att den vänsterprofilerade Mosesson som har blivit Ica-Stig och därmed kommer siellt belastad stop pas av Wegelius, ” reklam-tv-drottningen”, nu värnare av public service.

Att ”värna” public service tar sig många uttryck. Ungefär ett år efter den där kvällen på Publicistklubben och när många lyckats glömma kampanjen Fri Television, var det dags för nästa skov av egenreklam.

Bland annat framträdde vd Eva Hamilton i något slags sketch tillsammans med Janne Josefsson, budskapet är att SVT sänder i flera kanaler, i princip hela tiden. Att vara kameravan hjälper inte; varken Hamilton eller Josefsson övertygar som skådespelare. Och vem är det Janne Josefsson ska föreställa i den där sketchen med Hamilton? Den ”modige” journalisten som ”vågar” ställa makthavare (Hamilton) till svars? Med risk att reducera den granskande journalistiken till buskis och pajaskonster?

I annan SVT-reklam visades låtsassömniga programledare. De spelade trötta av att programmen sänds dygnet runt. De fumliga gestaltningarna kompletteras med mottot: När du vill, var du vill och hur du vill. Inget om vad SVT vill, mer än att liksom finnas överallt.

Man kan tolka det som att målgruppsjakten har ersatts av en jakt på alla, dygnet runt. Att SVT-strategin går ut på att göra sig till så bred måltavla som möjligt, en som ingen kan missa, på att göra sig oundviklig, snarare än oumbärlig.

Apropå att finnas överallt, dygnet runt: Janne Josefsson, som för övrigt gärna lämnar rollen som journalist till förmån för att vårda sitt eget varumärke, gör också inhopp i lördagsunderhållningen Doobidoo.

Kvällen efter det inhoppet kunde tittarna se honom i Agenda. Programmet sände ett klipp från SVT 24, där Josefsson i en mediediskussion ”känner på sig” att en annan i panelen, statssekreteraren Lars Danielsson, ljuger. Josefsson tillägger att han visserligen aldrig skulle säga så i direktsändning. Tv-veteranen Josefsson begriper alltså inte att det är just sändning, i TV 24 och senare i Agenda. Helt i överensstämmelse med den lilla sketchen han och Hamilton framför, om att SVT finns överallt och sänder hela tiden.

Det finns ingen anledning att döma public service-tv utifr ån ens kilda program el ler ens kilda m edarbetare, men man kommer inte ifrån att Janne Josefssons alltmer utagera nde ”metoder” kan sägas personifiera tendensen att ersätta innehåll med form, att med tonfall (hysteriskt!) och indignation (fradgande!) ko mpensera det som fattas när det gäller pålästhet, logik och relevans. Förnyelse genom betoning av ”tilltal” märks också i att man har gjort stort nummer av att i förväg säga att innehållet i Aktuellt erbjuder ”fördjupning”. Litar man inte på att tittarna kan avgöra det? Eller är det sitt eget innehåll man inte litar på – ”om vi säger att det är fördjupning så kanske det framstår mera som … eh … fördjupning?”

Hur som helst fullbordar SVT från och med den 19 november Aktuellts fördjupningskoncept. Två ämnen ska ”fördjupas” varje dag, kombinerat med en kort nyhetssammanfattning. Likheten med exempelvis Agenda och KG Bergströms show låter påfallande. Men magasin med tyckande studiogäster är uppenbarligen vad SVT vill ha mera av i stället för traditionell nyhetsrapportering. Och i likhet med dem som vill förändra SVT till något mycket smalt anser man att det räcker med ett större nyhetsprogram, Rapport.

FÖRNYELSE, DET HELIGA mediemantrat oavsett om vi rör oss i icke-kommersiella katedraler eller på marknadstorgen, är i tv-praktiken inte särskilt lätt. Eller rättare sagt: man kan alltså göra det lätt för sig genom att förnya vinjetterna, studiofärgen och det omsusade Tilltalet.

Och, inte minst, räknas det som förnyelse av det gamla tv-mediet att finnas på webben. Genom att, som det heter, skicka den signalen är man inte samma gamla vanliga tråkiga tv-ruta. Och just precis här, i outsourcingen från ruta till sajt, finns det SVT borde passa sig för, det förutnämnda inre hotet mot legitimiteten. Då menar jag inte det att man tjatar sönder varje sändning och påannons med ”web-hänvisningar”.

Jag menar inte heller det att ambitionen att finnas någon annanstans än i rutan, var-du- vill-varsomhelst-hursomhelst, kan framstå som att SVT vill montera ner den egna katedralen. Det påminner om public service-fondstanken, den som föreslår nedmotering av Företagen, men bevarande av Begreppet. Fond-förespråkarna menar ju precis detta, att public servic ska återfinnas lite varstans.

Nej, det är värre än så. Webbexpansionen, det som ses som framtiden och förnyelsen, det som ligger bakom när-var-hur-du-vill-mottot, går på tvärs mot public service-företagens oomtvistli ga uppdrag. N ämligen till gän glighete n.

Webben är inte i allmänhetens tjänst. Det förs i princip ingen debatt om detta, webbvana mediedebattörer tänker inte ens på saken. Ansvariga public service- chefer tar till sig, rynkar pannan, men är tämligen maktlösa. För hur skulle det se ut om inte SVT vore med på webbtåget? Dit alla andra medier förlägger sina satsningar, samt en hel del av det publicistiska innehållet.

Men det hjälps inte. Om public service ska ha särställning och få pengar för verksamhet i allmänhetens tjänst kan inte tv-tittande och radio-lyssnande förutsätta tillgång till dator. Helt enkelt eftersom nära två miljoner (20 procent) saknar tillgång till dator i hemmet. Det är inte enbart de riktigt gamla. Och även om så vore: en public service-tv kan ju inte, hur gärna somliga än vill, sätta en övre åldersgräns för sin publik.

Det finns, i alla åldrar, de som inte har råd med dator. Den som tror att lösningen då är att gå till biblioteket avslöjar pinsam okunnighet om tillgången på bibliotek. Och även om biblioteken vore flera samt kvällsöppna, föreställer sig verkligen någon att tv-tittare som av programledaren i Aktuellts 21-sändning manas att ”se resten av intervjun på webben” då ska bege sig till biblioteket? Det är ju till och med tveksamt hur många som har lust att resa sig ur soffan och gå till en egen dator, i samma rum.

Och vad gör de tittare som bor på orter där det inte finns bredband och pålitlig uppkopplingsmöjlighet? De till Stockholm centraliserade medierna och mediedebatterna klarar liksom inte av att härbärgera den tanken. Den kolliderar så uppenbart med alla interaktiva projekt, alla nya sajter, med hur man vinner marknadsandelar genom webben.

OCH DET ÄR alltså tur för SVT, så länge webb-otillgängligheten förblir en icke-fråga, att datorlösa tittares frustration inte märks i offentligheten. Så länge det varar kan man stoltsera med att bred public service innebär att breda ut sig, också utanför tv-rutorna, utom synhåll för de traditionella tittarsofforna: Ni behöver inte sitta stilla och titta, ni kan springa omkring var ni vill, vi lovar att komma springande efter.

Frågan är förstås om man verkligen menar det. Annie Wegelius hänvisar till nya tittarvanor och säger att vi är på väg bort från lägerelds-tv. Tvärtom är det nog fortfarande lägereldarna som gäller, sådant som samlar storpublik och alstrar medieuppmärksamhet, som Melodifestivalen och Allsång på Skansen. Ja, i själva verket är det också framgent lägereldar man vill skapa, webben blir då ytterligare brasor som värme r tittarsiffrorna. Och det är v id webb-eldarna tit tarna ska rösta, tycka, trycka, chatta, märkas och synas, de också.

Det är förstås att ta i att jämföra såd ant ”medietänk” med Ray Bradburys dystopiska framtidsskildring Fahrenheit 451, där en interaktiv tv i varje vardag srum synliggör och kontroll erar varje medborgare. Idag uppfattas ett sådant scenario sannolikt inte ens som särskilt skrämmande. Att synas i tv – oavsett vilken situation man befinner sig i, oavsett vad man talar om – är snarare eftertraktat.

Och det finns, från SVT:s och andra etermedieföretags sida, goda skäl att hålla koll på publiken. Engblom och Wormbs formulerar en av sina slutsatser som att kampen mellan public service och marknaden kommer att övergå i en kamp mellan publiken och marknaden.

Vi tittare har ju visat att vi är beredda att betala. En tv-skatt av isländsk modell skulle kanske därför mötas av mindre protester från tittarna än från public service-företagen.

Och politikernas intresse för public service kan förstås också ses som rent ekonomiskt, lite som med Systembolaget; man kanske inte gillar själva idén men däremot tanken på intäkter till statskassan.

Den isländska nyordningen följs hursomhelst noga från politiskt håll. Finansiering av public service är något konkret och de flesta politiker vet bättre än att börja bråka om själva innehållet, relaterat till legitimitet och uppdrag. Och public service-expansionen på webben lär också få vara fortsatt ifred för politiska invändningar. Priset för att ta strid kring bristen på reell tillgänglighet är nämligen att framstå som en som ställer sig i vägen för förnyelse och framtid, som bakåtsträvande, ”mossig”. En image som är lika pestflaggad i politiken som i medierna.

MarieLouise Samuelsson är kulturskribent och krönikör med inriktning på medie- och utbildningsfrågor i bland annat Expressen och Sydsvenskan, samt radiorecensent i Dagens Nyheter.