Att klumpa ihop Kievs alla kritiker i östra Ukraina och kalla alla dessa för ”proryska separatister” innebär en förenkling. Det handlar åtminstone om tre olika grupper. En del av dem vore nöjda med en högre grad av autonomi, me­dan andra drömmer om en egen stat och den tredje gruppen strävar efter anslutning till Ryssland. Jag håller med om det också.

Den tyska Rysslandsexperten och tv-journalisten Gabriele Krone-Schmalz är kritisk till hur medierna i väst skildrar kriget i Ukraina. Boken Russland verstehen kom ut tidigare i år på ett anständigt och vederhäftigt förlag. Boken har nu tryckts i elva upplagor. Även om upplagorna är små vittnar de om ett tyskt intresse av att vilja förstå konflikten mellan de båda slaviska jättarna. Gabriele Krone-Schmalz var Moskvakorrespondent för ARD under åren 1987–1991 och är nu professor i journalistik och återkommande expertkommentator i olika medier.

Antalet Rysslands- och Ukraina­experter har under senare år ökat mer än till och med tv-kockarna. Kvaliteten på oraklen är ojämn, en del bjuder på kryddig soppa, andra tillreder den på en spik. Inte alla tycks medvetna om att kunskap är en förutsättning för rimliga bedömningar. Språkkunskaper inte nödvändiga; In Sweden wehave a system…

Jag håller med Krone-Schmalz på en rad områden. Till exempel den tröttsamma journalistiken att i varje artikel eller radio/tv-inslag påminna om Vladimir Putins KGB-bakgrund. Hur många stördes av att den amerikanske presidenten George­ Bush sr hade varit CIA-chef? Eller att den ukrainske interimspresidenten Oleksandr Turtjynov varit big boss för den ukrainska underrättelsetjänsten SBU?

När Ryssland 2014 arrangerade de olympiska spelen i Sotji protesterade jag i en tv-intervju mot att Ryssland hade blivit en hackkyckling med väst som hetsporre i den politiska vuxenmobbningen. Någon kritisk granskning av kritikerna förekom inte. USA:s president meddelade under buller och bång att han minsann inte tänkte närvara vid invigningen. Sanningen är att amerikanska presidenter aldrig närvarar vid olympiska vinterspel. Barack Obama reste inte ens till Vancouver i grannlandet Kanada på vinterspelen där 2010. Fåniga var också anklagelserna att OS i Sotji bara var en ”charmoffensiv”, ”uppvisning”, ”skyltfönster”, ”propaganda”. Säg mig något land som inte utnyttjat OS för sådana syften?

Det stora landet i öster genomgår en historiskt exempellös förvandling. Från planekonomi till marknadsekonomi. Från kommunistpartiets diktatur till rättsstatliga strukturer. Från mångnationella Sovjetunionen till nationalstaten Ryssland med 25 miljoner etniska ryssar utanför landets gränser i nya suveräna stater. Allt detta historiskt unika ställer höga krav på uttolkarna. Visst, det saknas bland många Rysslandsexperter både historiska kunskaper och samtida insikter, framför allt saknas den ovärderliga erfarenhet som det innebär att vistas bland ryssar – i Ryssland. Men dessa brister i analys och ­rapporter betyder inte att betraktaren måste ställa upp på den ryska självbilden: alla är emot oss.

Gabriele Krone-Schmalz och jag – vi var kolleger under åren i Moskva – är oense på en rad väsentliga punkter. Jag tror att hennes politiska kärlek till Ryssland utgör det stora hindret. För henne tycks det handla om ett motvärn mot Rysslands plågsamma och nästan ständiga underdog-­läge. Detta gör den kärleksfulla tyska observatören partiellt blind, hon ser inte Ryssland med öppet visir. Typiskt nog nämner Gabriele Krone-Schmalz inte med ett ord det mest uppenbara i dagens Ryssland: hetsen mot väst, den våldsamma propagandan och desinformation, kort sagt Putins patriotiska mobilisering av samhället mot ”Rysslands fiender”. Över hela boken finns också ett drag av den utbredda tyska rädslan att stå på fel sida i en konflikt, de nazistiska spåren förskräcker.

För den tyska journalisten, liksom för de flesta ryssar, är annekteringen av Krim – den största geografiska erövringen i Europa efter andra världskriget – inget brott mot folkrätten. Om ”gröna människor” i uniformer utan nationalitetsbeteckning och fordon utan nummerskyltar inte ett ord. Om Putins motsägelsefulla uttalanden inget annat än tystnad. Att återbörda Krim till Ryssland reduceras till ett historiskt tillrättaläggande, en avknoppning. Enligt den ryska propagandan och Krone-Schmalz var ockupationen av Krim inte ens en mellanstatlig fråga, lika litet som när Kosovo 2008 bröt sig ur Serbien eller om Skottland lämnar Storbritannien. Hm. Hon väljer att bortse från Helsingforskonferensens slutdokument 1975 som säger att Europas gränser är oantastliga och okränkbara, att internationella ­gränser inte får ändras om inte berörda länder är överens om gränsjusteringen.

Hon betraktar också Musse Pigg-­folkomröstningen om Krim som legitim och bekymrar sig inte över det nordkoreanska valresultatet på 97 procent ”ja”, eller ett valdeltagande i vissa distrikt på 123 procent, som i Sevastopol. Inga problem. Ej heller störs hon av alla soldater med skjutberedda vapen som övervakade folkomröstningen. Valsedlar och vapen är knappast standard vid europeiska val.

Om Majdanupproret på Europatorget i Kiev har den tyska författaren samma åsikt som Kreml: en statskupp orkestrerad av USA. Majdanrevolten har många historiska och politiska djupdimensioner och låter sig inte lätt infångas. Var det ett nationellt uppror? En försenad fortsättning på den orangea revolutionen? Ett nytt socialt fenomen? En länk i den långa kedjan av nationella revolutioner i Östeuropa? Gabriele Krone-Schmalz gillar inte att problematisera frågeställningar, hon slår i stället fast ”sanningen”.

Den 17 juli 2014 förvandlades den regio­nala konflikten till en internationell konflikt. Det civila passagerarplanet från Malaysia kraschade i byn Grabove strax öster om Donetsk. 298 människor dödades. Planet hade skjutits ner av det ryska raketsystemet Grad (det ryska ordet för hagel). Professionella militärer kan avstyra en missil som felaktigt avlossats, men inte amatörer. I ett radiosamtal hörs två förskräckta separatister diskutera det inträffade. Det samtalet är ett tungt bevis på vilka som sköt ned det civila passagerarplanet. För Krone-Schmalz finns det ingenting som binder Ryssland vid brottet.

Nedskjutningen av flygplanet Malaysia Airlines MH 17 blev en brytpunkt för alla i väst som så gärna ville tro att president Vladimir Putin var på rätt väg för att bli en integrerad del av världssamfundet och europeiska värden. Alla som så gärna ville tro att 74 års kommunism på två årtionden kan skapa en vanlig västerländsk demokrati blev återigen dragna vid näsan. President Putin visade varken ruelse eller ödmjukhet, snarare förnekelse och aggressivitet. Genom hela boken nämns ”den hårda linjens” man vid namn – nej det är inte Vladimir Putin utan Arsenij Jatsenjuk, Ukrainas premiärminister och privat pingstpastor.

Att ”alla” ryssar till den grad är så märkta av Det stora fosterländska kriget mot nazismen att de utgör ett genuint­ fredsälskande folk är rent struntprat, minns bara Tjetjenien, Georgien och Ukraina. Gabriele Krone-Schmalz vägrar inse att Putins flitiga användande av orden ”fa­scism” och ”nazism” i beskrivningen av Ukraina är ett beprövat ryskt sätt att få Pavlos hundar att dregla. Nu börjar man också använda fasciststämpeln retroaktivt. Den statliga tv-kanalen Rossija 1 sände i somras en dokumentär om Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien i augusti 1968. Invasionen beskrivs som en preventiv åtgärd att för att hindra en hotande ”fascistisk statskupp”

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Natos östutvidgning är en annan fråga som får stort utrymme i boken och i den reellt existerade putinismen. Också här lägger sig författaren hudnära Kremls­ hållning: Väst är en skurk och löftesbrytare. Det finns nämligen en överenskommelse, ett löfte att Atlantpakten inte skulle flytta fram sina positioner. Här åsyftas den dåvarande amerikans­ke utrikesministern James Bakers samtal den 9 februari 1990 med Michail Gorbatjov och Eduard Sjevardnadse, då USA gav ”benhårda garantier” om att inte låta Nato expandera österut. Gorbatjov lär ha sagt: ”Varje utbredning av Nato-zonen är oacceptabel” varpå Baker skulle ha svarat: ”Det håller jag med om.”

Några fakta komplicerar berättelsen om det påstådda Natosveket. Vid tiden för ”överenskommelsen” existerade fortfarande Warszawapakten; Sovjetunionen var fortfarande en statsbildning, inklusive de baltiska staterna, och DDR andades fortfarande, om än med flämtningar. Snart var de alla borta liksom Bakers båda sovjetiska diskussionspartner. Hur allvarligt är ”sveket” när alla dessa faktorer gått upp i rök?

EU:s ekonomiska sanktioner mot Ryssland är ”påtvingade av USA” och så klart helt fel väg; ”den hårda sanktionspolitiken löser inte ett enda problem utan skärper snarare situationen”, skriver Gabriele Krone-Schmalz i slutet av boken, men det hade man som läsare räknat ut sedan länge.

Michael Gorbatjov har författat en blurb till bokens baksidestext där Krone-Schmalz lovprisas för sin integritet.