Och det vill man ju. Att skrocka åt usla översättningar kittlar dödsskönt i kistan eftersom man därigenom låter påskina att man har en sån utsökt språkkänsla och att de usla översättningarna skär i ens delikata språköron.

Men det är som med så mycket annat. Som P 1:s ”Sommar”. Man vet ju exakt hur de inte ska vara. Man har stönat tusen gånger åt alla stereotypa upplägg (”PANG! Bildörren smällde igen bakom mig”) och den tröttsamma framgångsdramaturgin (”Allt såg så bra ut i livet, sen kom den stora krisen, sen tog jag mig upp på fötter och nu mår jag bättre än någonsin”). Men om det vill sig illa ringer Bibi Rödöö en dag och ger dig 90 blanka minuter som du kan fylla med vad du vill. Och då kan du inte fylla de 90 minuterna med hur programmet inte ska vara. Visst, du kan parodiera de vanligaste varianterna. Men det är ett trött grepp, och har dessutom använts ett antal gånger förut. Så hur ska just ditt program se ut?

”Översättandet har gjort något med mig. Nyligen berättade en kompis skrockande att han hade läst uppmaningen ’ge mig alla fem’ i en bok.”

Det är en, som engelsmännen brukar säga, humbling experience.

Den dagen du själv ska översätta en text från ett språk du trodde att du behärskade hyggligt väntar en humbling experience bakom vartenda hörn. Du kommer snart att upptäcka att ett språk är så mycket mer än en samling ord och fraser som kan översättas mer eller mindre elegant.

Häromdagen kom jag till en mening som började: ”Helen was a lovely-looking teenager…”

Jag lyfte pekfingrarna mot tangentbordet, hejdade mig och kände sedan hur de sjönk mot bordsskivan.

Det finns naturligtvis en uppsjö alternativ när man ska översätta adjektivet ”lovely-looking”. Söt, snygg, vacker et cetera. Det är inte det som är problemet. Problemet är att man inte säger så på svenska. Åtminstone inte längre. Jag vet inte när vi slutade med det eller varför, även om jag har mina teorier, men det spelar ingen roll: en mening som börjar ”Helen var en underbart vacker tonåring” hade möjligen kunnat passera i en veckotidningsnovell från femtiotalet. Och om det är författarens avsikt är det förstås inget att grubbla vidare över. Men om han inte vill låta som Sigge Stark återstår frågan: Ska jag vara trogen mot originalet, även om det innebär att läsaren snubblar till i texten?

När jag arbetar med mina egna texter ägnar jag gott och väl halva tiden åt att gå igenom det skrivna och hyvla ner alla trösklar. Tanken jag vill förmedla till läsaren ska alltid ta den genaste vägen. Varje onödigt ord, varje tröttande omväg måste elimineras. Rättare sagt, en och annan tröskel måste förstås finnas, för läsningen ska inte vara slät som en blankis heller. Men läsaren ska bara snubbla till när jag vill att han eller hon ska göra det.

Och här kommer vi till språkets nästa nivå, den som inte handlar om huruvida orden och fraserna översätts på ett korrekt sätt eller inte, utan om vad man säger i olika situationer. Och det kan skilja sig åt mellan olika länder, kulturer och språkområden.

Vi har alla suttit framför amerikanska filmer och hört replikerna:

– Are you okay?

Ofta följt av:

– Do you wanna talk about it?

Men det är en film. Skådespelarna är amerikanska, kläderna är amerikanska, ljuden som kommer ur skådespelarnas munnar är amerikanska. Det är en tydlig överenskommelse. Men om du satt i en bil utanför Ljungby och din kompis sneglade på dig från passagerarsätet och frågade om ”du är okej”, eller ”vill du prata om det” skulle det låta egendomligt. Vi bor i Sverige, och om vi vill ”prata om det”, då pratar vi om det.

Översättandet har gjort något med mig. Nyligen berättade en kompis skrockande att han hade läst uppmaningen ”ge mig alla fem” i en bok.

Jag såg uttryckslöst på honom och frågade:

– Hur hade du översatt det då?

Han började flacka med blicken.

– Ja… vadå… ”gimme five”, jag hade väl…

Sekunderna gick. Han såg alltmer irriterad ut.

– Jag hade kanske inte översatt det alls, utan låtit det stå.

– Aha. Kanske lika bra då att inte översätta någonting? Utan låta hela boken stå kvar, på engelska?

Jag lät grälsjuk. Men en översättare kan inte unna sig lyxen att låta saker stå, bara för att det inte råkar finns några lyckade svenska motsvarigheter till just ”gimme five”. Det är ditt jobb att komma på det.

Sen kommer nästa nivå i språket; den som handlar om att hitta den genaste vägen mellan författarens tanke och läsarens ögon. Översättaren ska hålla jämna steg med författaren. Men det är lätt hänt att man blir otålig, och börjar tycka att författaren drar benen efter sig. Gå inte ditåt, tänker man. Det är en onödig omväg. Nej, sväva inte ut i den där utvikningen, fattar du inte att hela stycket tappar energi?

Och då har man börjat skriva texten så som man själv skulle ha skrivit den. Men det är inte din text, utan någon annans. En annan begreppsvärld. Ett annat kynne, en annan smak, ett annat temperament.

Ytterligare en humbling experience. Hur man nu översätter det.