Tänka rätt är större
Tyvärr är Blooms beskrivning av alltmer politiserade universitet ännu mer angelägen idag än då den skrevs.
Under 1980- och 1990-talens kulturkrig på universiteten myntades begreppet ”politisk korrekthet”, som handlade om att bekämpa all form av verklig och inbillad diskriminering av missgynnade grupper. En vanlig föreställning är att de politiskt korrekta förlorade, efter flera uppmärksammade rättsfall där yttrandefriheten segrade. Många har därför tagit för givet att den politiskt korrekta censuren på amerikanska universitet avtog, och att konservativa koleriker överdriver problemet när de idag debatterar. Men detta stämmer inte, visar Greg Lukianoff i Unlearning Liberty. Den politiska korrektheten må ha förlorat ett par slag i domstolen, men den vann kriget. I en undersökning som Association of American Colleges and Universities genomförde år 2010 bland 24 000 universitetsstudenter var det få som trodde att de riskfritt kunde uttrycka impopulära åsikter på universitetsområdet: Bland förstaårsstudenter var det runt 40 procent som svarade ja på den frågan, en siffra som sedan sjönk alltmer ju längre de tillfrågade hade studerat. Allra minst säkra på att kunna yttra sina åsikter var universitetets anställda: bara 16 procent av dessa svarade ja. Klassrummen har alltså tystnat, och den politiska korrektheten råder på amerikanska universitet. Studenterna har blivit rekryter i kulturkriget.
Greg Lukianoff är själv livslång liberal i ordets amerikanska betydelse, och känner sig mer hemma bland dem som väljer Daily Show med Jon Stewart framför Fox News. Som ordförande för Foundation for Individual Rights in Education (FIRE) har han samlat på sig en stor mängd exempel på hur studenter och anställda blir censurerade på universitetet. Många universitet har speechcodes, särskilda regler som definierar vad som får sägas och inte. Boken har gott om dråpliga exempel: På Drexeluniversitetet är det förbjudet med ”olämpligt riktat skratt”, på College of the Holy Cross är det förbjudet att ”oavsiktligt orsaka känslomässig skada genom obetänksamt eller vårdslöst beteende”, på Wisconsin-Whitewateruniversitetet förbud mot ”outhärdliga skitstövelstrakasserier” (obnoxious jerk harassment). Flera av reglerna uttrycker en betänklig sammanblandning av verkliga trakasserier och misshagliga åsikter. Det hade varit lättare att skratta åt Lukianoffs exempel om de inte hade fått obehagliga konsekvenser för så många.
Många universitet har avgränsade platser för yttrandefrihet, ungefär som rökrutor, där man kan vädra sina åsikter utan att straffas. Dessa avgränsade ytor är oftast bokningsbara några timmar om dagen; där och bara där är de annars så drakoniska talreglerna lite mer tillåtande. Sällan är det dock helt fritt. Nej, detta är inget skämt, ingen fiktiv dystopi, utan verkligheten på en mängd mer eller mindre välkända amerikanska universitet. Ofta motiveras talreglerna med att man vill skydda minoriteter och underrepresenterade grupper. Men reglerna tillämpas bredare än så. Lukianoff visar bland annat hur en student har straffats för att ha sagt ”motherfucker” på studentradion, eftersom detta ansågs utgöra ”nedsättande behandling av kategorin ’mödrar’ ”. En lärare blev under hot om avstängning fråntagen en plansch från science fiction-serien Fireflysom han hade på sin dörr. Planschen innehöll nämligen våldsamma ord, vilket ansågs utgöra ett hot mot universitetet. En annan lärare berättade under en lektion i Latinamerikastudier om bakgrunden till det nedsättande epitetet ”wetback”, vars användning han kritiserade. Resultatet blev att han dömdes till bland annat ”antidiskrimineringsträning”, och en annan lärare övervakade därefter hans föreläsningar, eftersom han ansågs ha trakasserat en minoritet.
Ibland handlar det snarare om åsiktskontroll, vilket är vad man i folkmun kallar censur. En lärare tvingade sin klass att hålla med om att ”vit engelska” var ett förtryckarspråk för att bli godkända. Eller vad sägs om retorikläraren som 2003 fick alla sina studenter att skriva brev till George W Bush där de argumenterade mot Irakkriget. Det var inte tillåtet att argumentera för kriget, fick en undrande student veta. I en kurs i sociologi krävde en lärare av studenterna att de redan före kursstart skulle ”erkänna att rasism, klassism, sexism, heterosexism och andra institutionaliserade [min kursivering] former av förtryck existerar”. Lukianoff skriver: ”Du kan inte be dina studenter att tänka efter och komma till sina egna slutsatser och samtidigt kräva att de villkorslöst går med på att okritiskt upprepa osanningar.” För även om exempelvis förekomsten av rasism givetvis står bortom alla tvivel, så är teorin om att samhället nu präglas av en institutionaliserad rasism inte alls självklar.
De som idag läser på universitetet är morgondagens makthavare, som Abraham Lincoln en gång sade. Det som händer på universiteten, stannar inte på universiteten. Som Lukianoff påpekar: Yttrandefriheten finns för att de bästa idéerna ska kunna komma fram och för att inskränkningar per definition innebär att makten hamnar i ett fåtals händer. Och de är varken visare, ädlare eller mer intelligenta än flertalet. ”Ett fritt folk borde inte bli tränade att acceptera betryggande osanningar bara för att någon vid makten säger åt dem att göra det”, skriver Lukianoff. Ingen ska kunna få det sista ordet bara för att denne är något slags överstepräst. Dessutom är det så, som sociologen Diana C Mutz visat, i Hearing the OtherSide (2006), att ju högre utbildning man har, desto mindre exponeras man för andra åsikter än sina egna. De välutbildade bildar åsiktsgetton, isolerade från varandra och från det övriga samhället.
När historikern Donald Kagan, en av världens främsta experter på det antika Grekland, gick i pension tidigare i år efter 44 år vid Yale höll han ett avskedstal där han betonade vikten av humanistisk bildning. Själv har han varit involverad i kulturkriget och bland annat blivit anklagad för att vara rasist för att han i början av 1990-talet argumenterade för att studenter borde få lära sig mer om den västerländska civilisationen. Den humanistiska bildningen är tätt sammankopplad med tanken om fria medborgare, menar Kagan. Idag förväntas humanistisk utbildning vara anpassad till de rådande normerna, vilket Lukianoffs bok innehåller många flagranta exempel på. De humanistiska fakulteterna har blivit fabriker för ideologiproduktion, snarare än fristäder för sanningssökande och utforskande. I sitt tal noterade Kagan även hur likriktade universiteten börjar bli – en utveckling som bara har fortsatt sedan Blooms varning för 26 år sedan – vilket hämmar den humanistiska bildningens frigörande kraft. ”Allt mindre kan studenter dra nytta av olika åsikter och tillvägagångssätt hos sina lärare, eftersom fakultetsmedlemmar med icke-typiska åskådningar blir alltmer sällsynta på universitetet”, sade Kagan.
Greg Lukianoff ger en inblick i hur universitet agerar bakom den putsade fasaden. Hur ser det då ut i Sverige? I tidningen Universitetsläraren säger statsvetarprofessorn Lennart Lundquist att mer än hälften av de anställda vid Lunds universitet, enligt en arbetsmiljöundersökning, inte vågar säga vad de tycker (nr 10/11). På samma universitet satt jag år 2004 som student i föreläsningssalen när socialantropologen Aje Carlbom tvingades avbryta en föreläsning efter det att arga vänsteraktivister i klassen började skrika på honom och stämningen fort blev hotfull. Orsaken? Ironiskt nog att han hade sagt att det är bättre att debattera frågor fritt och öppet istället för att lägga locket på. Hur gick det sedan? Jo, mina hotfulla klasskamrater fick helt oemotsagda ett stort uppslag i studenttidningen Lundagård, och Aje Carlbom tvingades sluta undervisa på sociologiska institutionen i Lund, trots att han inte gjort något fel. Till nästa termin fick de hotfulla studenterna bestämma kursinnehållet på det aktuella delmomentet.
En före detta doktorand som jag har pratat med, och som vill vara anonym, berättar att hans handledare, förvisso i all välmening, sade åt honom att han inte skulle få sin avhandling godkänd om han inte tog upp vissa feministiska teorier. En annan källa, sedan länge anställd på ett svenskt universitet, berättar att påtryckningar sällan sker så öppet som det beskrivs av Lukianoff; det handlar istället om outtalade signaler om vad som belönas respektive ogillas. Foucault och Marx står högst i kurs. Men i en artikelserie i DN (2008) om Lärarhögskolan visade Maciej Zaremba att det även förekommer öppna konflikter av det slag som Lukianoff lyfter fram. Någon känner sig kränkt och kräver upprättelse, och inte sällan böjer sig lärosätenas administratörer för detta.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Studenter i gemen bryr sig heller inte särskilt mycket om när yttrandefriheten inskränks, visar Lukianoff. Många uppfattar det istället som positivt, till och med som tolerant och progressivt. Yttrandefriheten uppfattas ofta som hotfull och sårande, som en täckmantel för högerextremister. Därför kan de som stöder inskränkningar av yttrandefriheten uppfatta sig själva som goda – de vill ju skydda folk! Dagens studenter har blivit skolade att tänka som censorer, menar Lukianoff.
På så sätt villkoras yttrandefriheten av ett slags generell rättighet att slippa känna sig kränkt. Det liknar en näst intill religiös uppfattning, som även är vanlig i Sverige, enligt vilken ett yttrat ord på något sätt frambesvärjer allsköns ondska. Därför uppstår ett nytt slags noanamn som används på samma sätt och av samma anledning som man säger ”Du-vet-vem” istället för Voldemort i böckerna om Harry Potter. Nya tabun följer gamla mönster. Och den politiska korrektheten har införlivats med vårt nervsystem.