Även om den europeiska vurmen att etablera så kallade Institutes for Advanced Studies (IAS) eller Wissenschaftskolleg (Wiko) – det senaste var Alfried-Krupp-Wissenschaftskolleg i Greifswald 2002 – har avtagit, är deras antal världen över närmast oöverskådligt. Urmodern till samtliga dessa institutioner är Institute for Advanced Study vid Princeton universitetet i New Jersey. Denna illustra institution har således fått ett begränsat antal europeiska efterföljare, kanske främst då i Tyskland som ståtar med sex sådana akademiska inrättningar, men avläggare återfinns också i Budapest, Prag, Wassenaar, Uppsala, Nantes, Jerusalem och Stellenbosch.

Det relativt ringa antalet egentliga nyetableringar kan tyckas rimma illa med föreställningen om en närmast inflationär tillväxt av mer eller mindre akademiska forskningsinrättningar med liknande eller snarlika beteckningar. Motsättningen är dock skenbar. I dessa tider av branding & ranking craze har strålkraften från Princeton och några av dess efterföljare medfört att ett stort antal mer eller mindre tidsbegränsade forskningsinitiativ, som i egentlig mening har ytterst lite med ”Princetonklubben” att skaffa, icke desto mindre valt att usurpera denna prestigeladdade beteckning. Det handlar här om visserligen välfinansierade men vanligtvis tidsbegränsade storprojekt, eller Graduate schools men inte om IAS.

Mot bakgrund av denna begreppsförvirring och tilltagande institutionella devalvering kan det kanske vara intressant att lite närmare fundera över hur tanken bakom IAS uppkom och vidareutvecklades.

Etableringen av IAS-institutioner kan i hög grad ses som en reaktion på a) övergripande samhällskriser, b) djupgående dysfunktioner inom det befintliga universitets- och forskningssystemet eller c) som ett uttryck för regionalpolitiska tillväxtambitioner. Man kan ibland även spåra en närmast idealistisk ambition att återupprätta ett alltmer hotat vetenskapligt etos, som enligt initiativtagarna bör prägla forskningens arbetssätt och övergripande målsättningar. Men det är kanske främst det moderna forskningsuniversitetets mer eller mindre permanenta kris som har utgjort den starkaste drivkraften bakom etableringen av IAS-liknande institutioner. Det handlar om den närmast kroniska underfinansieringen, liksom problem som är ”inbyggda” i själva fenomenet ”massuniversitet” och som bland annat inneburit att universitetet antingen pådyvlats eller påtagit sig en rad icke-akademiska, sociopolitiska och samhällsekonomiska uppgifter. Sist men inte minst handlar det om universitetets egen uppenbara oförmåga att genomföra grundläggande strukturella förändringar.

Vid etableringen av vetenskapsparker, excellenscenter, IAS har inte sällan även renodlat ekonomiska argument använts för att övertyga offentliga och privata finansiärer. Den senare kategorin är relativt ovanlig i Europa, och dessutom, i det fall den förekommit, har verksamheterna visat sig sakna finansiell stabilitet och uthållighet. (Det förmodligen första och mest storstilade exemplet på fristående vetenskapliga institutioner var det med kejserlig benevolens redan 1911 grundade ”Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft” som innefattade en rad fristående ”Kaiser-Wilhelm-Institute”. Dessa institutioner fortlever i högönsklig välmåga under namnet ”Max-Planck-Gesellschaft” och ”Max-Planck-Institute”. De innefattar ett tämligen stort antal forskningsinrättningar som har en struktur och inriktning som i mångt och mycket påminner om IAS.)

Universitet i olika länder, för att inte tala om i olika delar av världen, skiljer sig mer eller mindre fundamentalt i fråga om styrning, uppbyggnad, akademisk självförståelse, kvalitet och status, och är därmed i egentlig mening knappast jämförbara, även om den internationella rankningsindustrin tycks anse det! Men trots sina fundamentala olikheter förefaller deras problem vara relativt likartade: det handlar om den tidigare nämnda underfinansieringen och den bristande interna och externa styrförmågan. Därmed tenderar även någon form av IAS-etablering att framstå som ett slags universallösning på existerande forskningsorganisatoriska problem och brister, oavsett hur det nationella universitets- och forskningssystemets än ser ut.

Institutes for Advanced Study/Wissenschaftskolleg är alltså en reaktion på en annalkande eller reellt existerande kris. Det gäller även den legendariska mönsterinstitutionen som grundades i början av 1930-talet i småstadsidyllen Princeton en timmes tågresa från New York City, med den lika legendariske tyskättlingen Abraham Flexner som primus motor och förste direktor. Institutet var det akademiska – och politiska – svaret på 1900-talets europeiska katastrof, som snart fick karaktären av global kris. Den från Tyskland fördrivne Albert Einstein var de facto den omedelbara orsaken till institutets etablering, men mycket snart utvecklades institutionen till något vida mer än enbart en asyl för den fördrivna tyska och europeiska intelligentsian. Sedan 80 år tillbaka rekryterar Princetoninstitutionen toppforskare från hela världen ”för att”, som det heter, ”utvidga vår kunskap om det mänskliga livet och den mänskliga världen”. Detta kunskapssökande sker uttryckligen och uteslutande utifrån de inbjudna forskarnas egen kompetens och intresseinriktning, och verksamheten kan bedrivas utan att störas av gängse universitära vardagsrutiner.

Denna grundläggande utgångspunkt kan i allt väsentligt sägas återspegla kvintessensen i Wilhelm von Humboldts föreställning om det moderna forskningsuniversitetets etos vid Berlinuniversitets tillkomst 1809/10. ”Einsamkeit und Freiheit” – i vidaste mening – var för honom en oundgänglig förutsättning inte bara för att kunna förstå världen utan även för att vidareutveckla det mänskliga vetandet. Denna idealistiska förståelse av det systematiska kunskapssökandet i vetenskap kan återföras till Platons akademi. I så måtto ingår de nutida IAS i en mångtusenårig föreställning om vetenskapens väsen och förutsättningar, som – lite högtravande måhända – även utgör en central del i det vi brukar kalla västerländsk kultur och civilisation.

Ingen existerande institutionell ordning vid sidan av universitetet antyder ens vad europeisk kultur kan tänkas stå för. Ingen nu existerande samhällsinstitution är tillnärmelsevis så gammal och ingen har visat sådan institutionell flexibilitet, innovationskraft och därmed överlevnadsförmåga. Ja, man kan gå så långt att man hävdar att dess överlevnadsförmåga beror just på dess överlägsna flexibilitet – åtminstone fram till idag. (Här kan man jämföra universitetet med den andra ”institutionella överlevaren” – den 2 000-åriga katolska kyrkan.) Universitetet har överlevt reformationer och revolutioner (till och med den franska efter ett 70-årigt moratorium!), modernisering (en process där det moderna universitetet snart faktiskt blev kärninstitution!) samt diktaturer. Det har även överlevt mer eller mindre idiotiska – och ibland förnuftiga – politiska och ekonomiska reformer. Det europeiska universitetet har åtminstone sedan 1600-talet varit den världsliga, politiska maktens – om icke undersåte så dock – tjänare med allt vad det över tid kan tänkas ha inneburit av ömsom anpassning, ömsom motstånd. Dock består det! Även om dess inriktning, struktur och roll förändrats över århundradena, och deras ”mönsterinstitutioner” inte längre återfinns i Bologna, Paris eller Berlin utan snarare kanske i Massachusetts och norra Kalifornien.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga, att vad beträffar livsduglighet finns det ingen anledning att tvivla på universitetets resiliens. Dessa institutioner – sina fel och brister till trots – är uppenbarligen de minst dåliga exempel vi har att förmedla det kulturella och civilisatoriska arvet även till nästkommande generationer. Universitetet med dess bibliotek representerar, än så länge, den enda institution som både kan sägas förvalta vårt kollektiva civilisatoriska minne och främjar vår eviga strävan att förstå och planera för framtiden. (Långt bättre än våra museer, som både är mycket yngre och visat sig långt mindre motståndskraftiga mot de snart sagt ständigt pågående, föränderliga externa ”pedagogiska”, ”politiska” och ”estetiska” interventionerna.)

Både universitetet och IAS har således sitt ursprung i Platons akademi. Efter att tidigt ha erövrat Medelhavsbäckenet, med början i Alexandria, fortsatte expansionen norrut. Under medeltiden och de följande århundradena kom de nya lärdomsinstitutionerna alltmer att bli förbundna eller till och med synonyma med sin geografiska hemvist – sina städer: Bologna (1088), Paris (1150), Oxford (1167), Prag (1347), Heidelberg (1386), Rostock (1419), Uppsala (1477), Dorpat/Tartu (1632). Stadsnamnen fungerade samtidigt också som ett slags ”branding-names” för både lärdom, forskning och vetenskap och en speciell akademisk och ”studentisk” tillvaro och till och med livsstil.

Det är först med den idealistiske preussaren Wilhelm von Humboldt som lärdomsinstitutionerna återigen knyts till en fysisk person – och nu som en kvalitetsstämpel! Från och med 1800-talets slut börjar man tala om ”Humboldtuniversitetet” och ”Humboldtmodellen”. Akademisk excellens och kvalitet stöder sig inte längre på en särskild ort utan hur verksamheten är organiserad och bedrivs. Det är inte minst i detta ljus man skall förstå IAS:s uppkomst, utveckling och mission.

I Tyskland har Wissenschaftskolleg zu Berlin (Wiko) med rätta upphöjts till ett slags moderinstitution. Wiko som grundades 1980 utgör ett svar på den speciella politiska ställning som Tyskland – och då inte minst (Väst-)Berlin – befann sig i under kalla kriget. Wiko utgjorde ett försök att motverka den braindrain som drabbat den delade och delvis isolerade staden. Och utan tvivel är det så, att Wiko har bidragit till att Berlin inte bara bibehållit utan även förstärkt sin centrala plats i det internationella vetenskapssamfundet. Under sina två första rektorer, medeltidsforskaren Peter Wapnewski och sociologen Wolf Lepenies, utvecklades Wiko till ett lärdomscenter, som inte bara lockar internationella toppforskare, utan som även lockar tout Berlin till sina evenemang på Wallotstrasse i Grunewald. (En viktig sak i sammanhanget är att endast undantagsvis erbjuds forskare med anknytning till de tre Berlinuniversiteten att vara fellows vid Wiko, detta uttryckligen för att motverka akademisk nepotism och provinsialism.)

Wikos framgångssaga, liksom dess rektorers djupa europeiska engagemang, bidrog aktivt till att det efter 1989 etablerades nya institutionella akademiska former – inte minst då i form av IAS – i både väst- och östeuropeiska länder. I det senare fallet handlade det inte minst om en form av förtroendeskapande åtgärder som vid etableringen av Wikos i Budapest och Prag.

Det svenska institutet SCASSS (Swedish Collegium for Advanced Study in the Social Sciences) etablerades i Uppsala redan 1985 som det första i Norden. Det ändrade så småningom sitt namn till SCAS (Swedish Collegium for Advanced Study) för att därmed antyda att man utvidgat sitt ämnesspektrum. (I Köpenhamn gjordes något senare ett försök, att etablera ett IAS, vilket dock avbröts efter några år.) Även i fallet SCAS återfinns grundprinciperna från Princeton, Berlin och andra IAS: att det uteslutande är de inbjudna forskarna som bestämmer verksamhetens inriktning och därmed ger institutet dess sociala prägel. SCAS:s första direktorer var historikern Rolf Torstendahl, ekonomhistorikern Bo Gustafsson och statsvetaren Björn Wittrock, som genom skickligt nätverkande och uppslagsrikedom i valet av teman verksamt bidrog till institutets relativt framgångsrika internationella etablering.

På sin hemsida skriver Stellenbosch Institute for Advanced Study (som etablerades 2005 med hjälp av svenska finansiärer):

In today’s knowledge society it is key to be able to access the latest reliable, appropriate, future-oriented, ground-breaking knowledge and to be able to process the technologies and know-how that flows from this knowledge. At the same time it is critical to nurture a future generation of independent thinkers and leaders. Leaders are those who not only understand the realities of a changing world, but who also have the ability and skills to implement these new advances to the benefit of their communities. Therefore South Africa must not only be a consumer of knowledge but also a producer of new knowledge, in order to fulfill its leadership role.

Det paradigmskifte som antyds i det återgivna citatet och som sedan ett par decennier tillbaka brukar sammanfattas under samlingsnamnet ”Kunskapssamhället”, inte sällan mer eller mindre regelmässigt kompletterat med de ”teknologirevolutionära” tilläggen 2.0, 3.0 och till och med 4.0, gör det alltmer uppenbart att även det postmoderna universitetet och den postmoderna vetenskapen förmodligen måste finna nya institutionella former som bättre motsvarar både dess egna och det omgivande samhällets önskemål och krav. Etableringen av extramurala institutioner som exempelvis IAS utgör därvid ett alternativ som på ett tydligt sätt ingår i den traditionella västerländska synen på vetenskapens karaktär och roll. Den redan påtalade, snart 40-åriga kroniska underfinansieringen, problem som döljer sig bakom det så kallade massuniversitetet, petrifierande styrnings- och ledningsstrukturer, finansieringssystemets övergång från basanslag till konkurrensdriven externfinansiering har fått djupgående negativa konsekvenser: Det har bland annat medfört att en betydande del av den kvalificerade forskningen lämnat universitetet, inte minst då i Tyskland (Max-Planck-Institute) eller så har man ägnat sig åt systematisk ”inre emigration” där forskningen och forskarna mer eller mindre fjärmat sig från universitetets utbildningsuppdrag (Sverige).

Sålunda uttryckte sig filosofen Johann Gottlieb Fichte, den förste rektorn vid det nya Berlinuniversitetet, 1811 i sitt berömda, patosfyllda rektorstal till professorerna och studenterna:

Mina herrar, den enda sanna livsluften vid ett universitet, den himmelska sfär i vilken alla dess plantor mest fruktbart gror och utvecklas är utan tvivel den akademiska friheten.

Detta tillhör det förgångna i en akademisk värld, som alltmer karaktäriseras av extern fjärrstyrning. Vetenskapssamfundet är under alla omständigheter idag konfronterat av externa och interna utmaningar som i hög grad kommer att prägla dess framtid. Samtidigt utgör detta även utgångspunkten för en konstruktiv kritik av det existerande forskningssystemet och därmed även för en framtida rekonstruktion av den akademiska prioritetsordningen:

• Globalisering: vi tänker och handlar inte längre lokalt, regionalt eller ens nationellt.

• Demografi: vi blir relativt sett allt färre i Västerlandet.

• Misstro: vi måste förnya vår legitimitet i en värld präglad av ständiga utvärderingar. Ingen tror längre på den ”akademiska högheten och ovälden”.

• Resursbrist: den nordvästra delen av världen – och då inte minst dess ekonomiska och sociala elitskikt – blir allt rikare. De flesta andra blir fattigare.

• Konkurrens: i princip allt i vår värld är konkurrensutsatt.

• Kompetens: vår tids ”kunskapssamhälle” behöver allt större såväl generell som specialiserad expertkunskap.

Samhällsekonomisk nytta har i vid mening blivit gundbulten och den egentliga drivkraften även bakom våra akademiska institutioner. Det danska forskningsministeriet har sedan flera år haft den vetenskapspolitiska parollen ”Från betyg till lönebesked”. Det är alltså bara följdriktigt att ansvariga japanska politiker har beslutat avbryta all offentlig finansiering av humanvetenskaper, eftersom dessa inte ”producerar” några omedelbara nyttigheter.

Kvantitets- och applikationstänkandet härskar inte bara inom teknik-, natur- och medicinvetenskaperna utan även inom kulturvetenskaperna. Förut hette det ”publish or perish”, numera torde man i stället säga ”apply or die”. Och det slutar inte här. Numera förväntas universiteten regelbundet redovisa a) antalet studenter, b) antal examina, c) antal artiklar/böcker och citeringar, d) andel externa medel och så vidare. Denna typ av indikatorer är säkert inte irrelevanta, men man frågar sig om just dessa är det bästa och mest adekvata måttet inte bara på vetenskaplig kvalitet utan även på dess institutioners. Men å andra sidan, det är inte minst universitetens eget fel att det opinionsmässiga och politiska genomslaget för externa evalueringar och kommersiella rankningar blivit så stort. Universiteten fortsatte länge att hävda att de inte hade någon som helst skyldighet att offentligt meddela vad de egentligen gjorde!

I en värld präglad New Public Management kom knappast oväntat kravet på externa evalueringar och därmed rankningslistor som ett brev på posten. Thorsten Nybom har identifierat och diskuterar några av de politiska och ”internuniversitära” orsakerna till denna sentida utveckling:

• Den nästan planlösa expansionen av universitets- och högskolesektorn under de senaste 30 åren.

• De kraftigt ökade kostnaderna och en snabbt kronisk underfinansiering av snart sagt samtliga europeiska högre utbildningssystem.

• Det högre utbildningssystemets ökande heterogenitet och därmed oöverskådlighet.

• Den gradvisa övergången till att betrakta högre utbildning inte som a public good utan som en privatekonomisk investering.

• Arbetsmarknadens tilltagande ”akademisering” och ”avprofessionalisering”.

• En grundläggande förändring av finansieringssystemet, framförallt inom forskningen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

• Uppkomsten av en global högre utbildningsmarknad.

I vad som kan kallas den postmoderna, nutida universitetsvardagen existerar inte längre den Humboldtska drömmen om ”Einsamkeit und Freiheit” annat än ytterst marginellt. Idag handlar inte vetenskap och forskning om individuellt levande och tänkande, som Humboldt och hans medkombattanter tyckte sig återfinna i den antika akademin och som de ville återupprätta i sitt moderna universitetsprojekt. Konferensindustrin, symposieturismen, vetenskapsfestivalerna har gjort allt detta obsolet. Idag, när vetenskap, inte minst på grund av sin egen exempellösa framgång, betraktas som en viktig ”produktivkraft” kan inte dess resultat vare sig uppstå eller förmedlas privat och omedelbart. Den behöver informationskanaler och samhälleliga nätverk. Ekot från publiceringar i Science, Nature, Lancet och liknande fora har i allt väsentligt ersatt den personliga korrespondensen mellan stora (Einstein–Planck) och lite mindre (Myrdal–Heckscher) mandariner. Vetenskapens resultat och eventuella framsteg förmedlas nu i – helst maximal – offentlighet och har därmed blivit en i egentlig mening samhällelig angelägenhet.

De sentida institutionella initiativen oavsett vilken beteckning de råkar gå under bör uppfattas som tentativa försök att åtminstone delvis motverka de krissymtom som präglar den postmoderna världen och därmed även dess vetenskap. Samtliga kan de även sägas uppvisa ett antal gemensamma karaktäristika och målsättningar:

• De är inter- eller åtminstone mångdisciplinära till sin sammansättning och organisation.

• De formulerar vanligtvis sina egna ämnesövergripande forskningsprojekt utan extern inblandning och rekryterar själva sina medlemmar.

• De karaktäriseras av intensivt internationellt utbyte och hög mobilitet.

• Inte sällan har de en uttalad ambition att även inkludera yngre, lovande forskare.

Med all respekt för lokala och regionala profileringssträvanden torde det knappast vara lämpligt eller åtminstone inte optimalt att etablera en elitforskningssatsning av typen IAS i provinsen. (Princeton är det lika självklara som unika undantaget! Även om New York City inte är alltför avlägset.) För vetenskapen gäller numera samma sociologiska regler och sanningar som för snart sagt alla mänskliga aktiviteter. De bör lokaliseras till en attraktiv och innovationstät geografisk, kulturell och intellektuell omgivning. Inte minst viktig härvidlag är den vetenskapliga infrastrukturen: ju tätare och mer diversifierat det vetenskapliga närområdet är desto mer attraktivt framstår det. I många europeiska fall existerar denna täthet endast i ländernas metropoler – vanligtvis då i huvudstäderna.

Dessutom, med all respekt för enskilda discipliners och till och med enskilda fakultetsområdens strävanden, så ökar attraktionskraften hos ett IAS eller motsvarande institution om det innefattar snart sagt samtliga vetenskapsområden. Interdisciplinaritet är förvisso både mödosamt och svårt, men likafullt den mest hoppfulla och framgångsrika forskningsstrategin. Detta faktum har under det senaste halvseklet regelmässigt bekräftats i så vitt skilda sammanhang som samarbetet mellan religionsvetenskap och arkeologi, mellan sociologi och biovetenskaper och kanske inte minst genom det allt tätare mångvetenskapliga samarbetet inom livsvetenskaperna. Om man genom etableringen av ett IAS försöker öka en regions eller en nations attraktivitet – vilket förefaller vara helt legitimt – bör man sålunda inte begränsa detta till att innefatta enbart kulturvetenskap. Även i detta stycke utgör Princeton ett lysande och efterföljansvärt exempel. (Visserligen var donatorernas – Louis och Caroline Bambergers – ursprungliga avsikt en annan, nämligen att grunda ett tandläkarinstitut för New Jersey!)

Och slutligen, med all respekt för privata mecenaters generositet finns det anledning att undvika att bli alltför beroende av sådana. Ett IAS måste ha optimal akademisk frihet och intellektuell självrådighet, och det finns tyvärr gott om exempel på hur mecenater inte kunnat eller velat avhålla sig från försök att påverka både rekrytering och den vetenskapliga agendan även efter sina storståtliga donationer. En solid och långsiktig finansiering och därmed även institutionell autonomi torde bäst garanteras via offentliga medel, antingen direkt över statsbudgeten eller från väletablerade offentliga stiftelser.

Bernd Henningsen är professor emeritus vid Humboldt-universitetet i Berlin, Nordeuropa-Institut. Artikeln är skriven särskilt för Axess.

Översättning: Thorsten Nybom