Internet kan förändra undervisningsformer och utbildningsorganisationer. Vilka möjligheter ger tillgänglig informationsteknik? Systemen är välkända: de består av datorer i alla former från kraftfulla servrar i datorhallar med tusentals gigabyte av lagring till bärbara datorer, datorplattor, mobiltelefoner och spelkonsoler ihopkopplade genom internet via mobilnät, trådlösa nät och fasta datornät. Data i alla former insamlas, förmedlas, bearbetas och lagras. Datorerna kan kopplas till ritbord, till sensorer för mätningar och rörelseavkänning och annan utrustning för inmatning av data; datorer kan styra robotar, fordon och andra system. Användarnas beteenden kan loggas och ge nyttig sidoinformation om sådant som tider för arbetspass, samtidiga aktiviteter (multitasking) och avbrott. Låt oss följa en framtida skolelev som läser biologi och som är ute på fältstudie i naturen med mobilen. Hon samlar bilder på växter, djur och spår efter djur med kameran, spelar in djurläten, videor och egna kommentarer samt positionerar fyndplatserna. Hon kan få beskrivningar i fält för att identifiera det hon funnit och hon svarar på frågor som rättas av systemet; att identifiera en fågel på sången är inte annorlunda för en dator än att känna igen artist och låt för musik som någon gnolar och för detta finns flera appar. Systemet kan ge eleven uppgifter att hitta spår av djur som andra elever rapporterat in från området och på så sätt blir en elevs arbete till nytta för andra. Läraren har övervakat utflykten från skolan och kontaktar eleven för ett samtal om hur allt har gått och får höra elevens intryck av uppgiften och kanske någon oväntat eller roligt som hänt. På vägen tillbaka till skolan eller hemmet kan systemet ge en ljudföreläsning om de djur och växter som setts under utflykten. Hon erbjuds att lära sig sånger och dikter som skildrar några av de växter och djur hon sett och systemet repeterar text och melodi till dess sången sitter. Under resterande skolgång och kanske än längre fram kommer hon att regelbundet få frågor från systemet på det hon lärt sig för att säkerställa att hon inte glömmer något. Exemplet går att lyfta till högskolenivå och illustrerar att tekniken kan användas för att kontrollera att uppgifter blir gjorda vid angivet tillfälle och rätt plats; svar kan rättas och leda till ytterligare material att studera med fler uppgifter att utföra; fel svar leder till kompletterande material och till kontakter mellan studenter för diskussion och inbördes hjälp samt till kontakt med instruktör. Nätbaserat undervisningsmaterial är video, texter, ljudavsnitt och grafik, och systemen är interaktiva. Simuleringar och rörelseavkänning tillåter fysisk samverkan mellan system och människa för att lära sig utföra en given manöver eller danssteg till exempel. Svar till systemet består inte enbart av klick i flervalsfrågor utan även handskriven text, röst och videoinspelning samt musik och bilder. Likaså sker samverkan inte enbart mellan människa och dator utan lika mycket mellan människor för att främja inlärning och kontakter. Möten kan äga rum över nätet eller i verkligheten, där systemet identifierar och föreslår vilka som borde träffa varandra och var och när det kan ske: den som klarat av och slutredovisat en uppgift kan träffa och hjälpa den som kört fast. Våra samhällen är fulla av mötesplatser – kaféer, bibliotek och parker – så behovet av undervisningslokaler minskar. Studenterna får ta sig till platser där det finns särskild utrustning för laborationer, experiment och träning (3d-skrivare för designprototyper, verkstad för tandtekniker, simulatorer för kirurgiträning till exempel). Det har visat sig fungera väl att studenter hjälper varandra över nätet och även rättar varandras uppgifter. Varje student får sin inlämningsuppgift rättad och bedömd av några andra studenter och bidrar själv med rättning i lika stor omfattning. Det är inte ämnat som examination utan som studiestöd. Inlämnade rapporter och bedömningar är anonyma för studenterna, men systemet håller reda på identiteter och vid anmält missbruk kan läraren styrka det och ge reprimand. Systemet kan även erbjuda handledning till studenter. Från en databas som LinkedIn kan yrkesverksamma identifieras och de kan anmäla sig att frivilligt eller mot betalning träffa studenter. Alla personer i samhället kan anmäla sig för att bidra med kunskaper och erfarenheter i personliga möten: det kan gälla språk, hobbyintressen, kultur, religion och livserfarenheter. Det finns uppgifter även för den som bara vill lyssna på en student för att ge tips och uppmuntran för studierna, kanske till någon som övar på ett föredrag. Vi ska inte underskatta behovet av rent motiverande hjälp som inte kräver en examen som studievägledare, psykolog eller socionom utan enbart lyhördhet och medmänsklighet. Nöjdhetsbetyg från studenterna sammanställs av systemet och hjälper vid val av person för handledning. Datorer är utmärkta för att matcha resurser mot behov, schemalägga händelser, utföra rutiner såsom rättning av uppgifter samt sammanställa och söka stora datamängder för att finna mönster. Tekniken gör det möjligt att individanpassa fortsatt inlärning efter bedömd kunskapsnivå. För en och samma kurs kan en student läsa i egen takt av egen motivation, medan en annan drivs framåt på tid som del av ett pedagogiskt spel. Det finns inte längre anledning att ett och samma pedagogiska upplägg ska gälla alla. Vad innebär informationstekniken konkret för undervisande part i högre utbildning? Nätkurser kan användas som komplement till klassrummet för att höja kvaliteten i undervisningen och på så vis öka genomströmningen och korta studietiderna. Det bygger på nätbaserat material istället för föreläsningar: Studier av materialet följs upp i klassrummet med diskussion och problemlösning för att säkerställa inlärningen; online-arbete och resultat på kontrolluppgifter registreras av systemet. Eventuellt ges tentamen. Detta skiljer sig inte mycket från en pedagogik där studenterna läser ett beting i en kursbok som sedan diskuteras i en lärarledd grupp. Tyvärr används den pedagogiken av få, eftersom den inte fungerar väl om studenterna inte förbereder sig. Med nätbaserad undervisning får läraren information från systemet och kan kontrollera att studenterna förbereder sig inför lektionerna. Läraren kan förbereda uppgifter för klassen på de avsnitt som verkade svårast att förstå på nätet. Fördelarna med denna pedagogiska modell är styrkta, men den för med sig extra kostnader för egenutveckling av nätbaserat undervisningsmaterial eller tillgång till publicerat material samt högre lärarinsats för klassrumsdiskussionerna. Med interaktiv teknik kanske inte diskussionerna i klassrummet ger mervärde, men de representerar en stor del av undervisningskostnaden. Varför inte avskaffa klassrummet? Undervisning och inlärning sker då helt på nätet och utnyttjar studenternas stöd till varandra. Lärarens uppgift blir att välja kursmaterial, övervaka undervisningen och att examinera studenterna. Tillgång till nätbaserade kurser kostar, men lärartiden minskar och utgörs främst av personal med lägre löner såsom adjunkter och doktorander som håller i laborationer och projektuppgifter. Undervisningslokaler behövs bara för laborationer och andra handgripliga övningar. Fördelen är lägre utbildningskostnad, men modellen tillåter ändå höjd kvalitet eftersom framgångsrika nätkurser, så kallade Massive Open Online Courses (MOOC:s), är mycket bra. De utvecklas med stora resurser som amorteras över många tusen studenter per år, mycket mer än vad som kan satsas på utveckling av en enskild högskolekurs. Det är enklare att förstå varför denna modell inte tillämpas jämfört med den förra: Här behåller inte fakulteten sin arbetsroll och stora lärargrupper blir överflödiga. Vilka av dessa två möjligheter har högskolorna och universiteten råd med? I dagens modell får de betalt för studenternas påbörjade och avklarade högskolepoäng. Statens regleringsbrev för 2013 har en tabell över ersättningar för olika utbildningar: lägst ersättning ges för humaniora, teologi, juridik och samhällsvetenskap som endast erhåller 47 618 kr per student och läsår, medan medieutbildningar erhåller mest med 521 632 kr för motsvarande insats. För knappa femtio tusen kronor som humaniora och övriga får om året finns det inte ekonomiskt utrymme för lärarledda diskussionsgrupper. Om föreläsningar ges i stor hörsal eller på den egna datorn spelar ingen roll: klassrummet som bas för fördjupning är redan avskaffat. Ger man något mervärde till studenterna, eller är det enbart examinationsrätten med kopplingen till studiemedel och svenska som undervisningsspråk som håller kvar studenterna på sikt? Andra utbildningar som teknik och medicin har högre ersättningar och kan utnyttja nätkurser som komplement. Vi får se om det sker: det finns en obenägenhet hos lärare att förändra sitt arbetssätt utan belöning. För medieutbildningar och andra lika högbetalda kan tekniken användas för att minska utbildningskostnaden (notera att staten faktiskt kan spara genom att köpa undervisning från Harvard eller MIT för 43 000 dollar om året snarare än att utbilda studenter i medier för motsvarande 80 000 dollar vid de svenska lärosätena). Men varför ska 1970-talets massproducerande högskola vara referensmodell för hur framtidens högre utbildning ska organiseras? Dagens universitet och högskolor har ålagda och självpåtagna uppgifter som konkurrerar med varandra: Fakultetens tre uppgifter undervisning, forskning och samverkan har till exempel visat sig svåra att balansera och tonvikten på forskning är ett skäl till att undervisningen inte utvecklas. Baserat på MOOC:s går det från en liten skala att bygga upp nya utbildningsinstitutioner som väljer och rekommenderar kurser samt backar upp studenterna. Även examinering kan utvecklas till en självständig verksamhet, likt den som är etablerad för certifiering av kunskaper i främmande språk. En student kan mötas av en studievägledare (en coach i dagens ordval) och de gör en individuell studieplan som består av nätkurser, kompletterade av hjälplärare efter behov och med certifiering av kunskaperna från examinatorer vid oberoende testningsorganisationer. Utbildningen är då dekonstruerad i sina beståndsdelar och studenten kan fritt välja ut nödvändiga och önskvärda delar från de som erbjuder bäst kurser, studie- och karriärstöd och certifiering. Till detta lägger man frivilliga insatser från individer, från företag som ser det som ett led i rekrytering och från organisationer i det civila samhället. Det bästa stödet kan studenterna ge till varandra. För det behöver de enbart hjälp att hitta rätt kontakter beroende på studieämne och inlärningsbehov, vilket är ett gängse socialt nätverksproblem. Sådana institutioner kommer även att ta vara på eftermarknaden med vidareutbildning, omcertifiering av tidigare styrkta kunskaper, karriärstöd och kompetensförmedling till företag och med bildande kurser, föredrag, resor och träffar för att berika livet i allmänhet efter avslutad grundutbildning. Med denna modell kan nya former av högskolor startas kommersiellt och utvecklas ur existerande institutioner. Jag tror till exempel att folkhögskolorna kan ge en bra studiemiljö för nätbaserat lärande. De erbjuder samvaro både i städer och på landbygd, oftast i liten och trygg skala. Vidare kan bildningsförbund erbjuda högre utbildning. De har lokaler på fler orter än vad det finns högskolor och lokalerna utnyttjas främst kvällstid; de har instruktörer som vet hur man umgås med och motiverar människor och de har egna kurser som kan komplettera formella studier för breddning och avkoppling. De kommer följaktligen inte skämmas för att erbjuda hobbykurser. Modellen med fria institutioner kräver antingen att studenterna betalar privat, vilket kan ske för ämnesområden där högskolan är dålig eller för att den inte erbjuder ämnet alls, eller att vi får en friskolereform för högskolan. Reformen skulle ge en högskolepeng till studenten för att betala för kurser, studievägledning, lärarhjälp och examinering. Reformen måste ge examinationsrätt till oberoende testningsorganisationer och studiemedel för avklarade kurser. Nya organisationer som inte är låsta av målkonflikter såsom forskning mot undervisning och av myndighetsregleringar har möjlighet att förnya högre utbildning på samma sätt som friskolor inom grundskola och gymnasium har drivit kommunala skolor till förbättring av undervisning och effektivisering. Som man insåg på 1970-talet finns det skalfördelar med att undervisa många samtidigt så länge som lärartiden ökar mindre än vad studentantalet gör. Därför skapades den industriella utbildningsprocessen med stapelbara moduler bestående av undervisningsdel och sluttentamen. Samma fördel ligger bakom argumentet för att minska utbildningskostnader genom nätutbildning. Skalfördelar behövs för att finansiera produktionen av nätbaserat undervisningsmaterial och för att utveckla systemen för interaktivt nätbaserat lärande. Det krävs insatser från såväl lärare med pedagogisk och ämnesmässig kunskap som tekniker och presentationsspecialister. Det är förståeligt att engelska blir ett stort undervisningsspråk eftersom det ger globalt gångbara kurser som kan läsas av många. Engelskan får dock inte hindra svenska lärosäten och utbildningsföretag från att ta fram undervisningsmaterial och undervisningssystem och de har ett ansvar för att utveckla material på svenska. Det arbetet måste finansieras och kvalitetssäkras så att kurser på svenska blir lika bra som de som finns på världsspråken. Vi ser nu hur hela utbildningar blir tillgängliga globalt på engelska. En svensk examen behövs inte för många arbeten och studenter kan välja att läsa via nätet snarare än att skriva in sig på en svensk högskola som inte alltid ger något mervärde. Faran är att de inte får tillräckligt stöd för att klara utbildningen, väljer dåliga utbildare och inte får kurskompisar som kan vara bra för yrkeslivet. För en arbetsgivare är det svårt att styrka vad de lärt sig och vad en examen betyder även om den är från en etablerad högskola. En annan möjlighet är att studenterna läser nätkurser och tentar av dem på högskolan för att få sin svenska examen. Högskolan ger då ett socialt sammanhang med studentkårer och studentföreningar, men har ingen annan roll än som examinator. För en undervisningsskygg lärarkår kan det te sig som en vinn-vinn-situation, men det fungerar bara så länge som nätkurserna är gratis. På sikt kommer nätundervisningen att kosta, frågan är vem som betalar. Blir det högskolor och universitet som köper nätkurser åt studenterna, eller studenterna själva som med en högskolepeng väljer vad de vill betala för? Alternativt förblir nätkurserna gratis och finansieras av företag som rekryterar talanger genom nätutbildarna (Coursera har föreslagit den modellen). Då kan vi se att vår framtida kompetens flyttar någon annanstans i världen med konsekvenser för vår välfärd. Vi har en så oerhörd rikedom av tekniska lösningar samt tillgång till information, kompetenta lärare och faktiska kunskapskällor att det vore beklagligt om detta inte används för att förbättra undervisningen, så att vi även långsiktigt kan behålla utbildningar i Sverige. Jag hoppas att möjligheterna med och hoten från nätutbildningar leder till en övergripande reformering och förbättring av svensk högre utbildning. Gunnar Karlsson är professor vid Kungliga Tekniska högskolan.