Marcel Duchamps Fountain (1917) brukar få markera startskottet på det som kommit att kallas ”konstens dematerialisering”, det vill säga att det som definierar konst inte längre återfinns i det fysiska föremålet, utan i den omgärdande teorin.

Duchamp nekades att delta i en utställning i New York med motiveringen att hans signerade urinoar helt enkelt inte var konst. Ett knappt sekel senare har kontextbundenheten fått som konsekvens att gränsen mellan konst och icke-konst kan vara svår att urskilja. Förra året uppstod till exempel förvirring när polisen med anledning av ett misstänkt terrorhot stegade in på konsthallen Röda sten i Göteborg vid en vernissage. ”Det gick lite snack, folk trodde att det var en performancegrej först”, berättade en besökare för Dagens Nyheter.

Och när reklambyrån Studio Total i juli i år lät nallebjörnar regna ner över Vitryssland illustrerade det, precis som händelserna i Göteborg, vidden av konstens dematerialisering. Samma handling hade i en annan kontext, till exempel om Studio Total kallat sig för ett konstnärskollektiv, betraktats som konst. Liknande aktioner har under lång tid kategoriserats som politisk konst av de institutioner och aktörer som utgör konstvärlden.

tidigare fanns en relativt enhetlig berättelse om konsten, och de nycklar som krävdes för att inse att verk existerade i den gemensamma förståelsen av exempelvis religiös symbolik och det grekisk-romerska arvet. Människor fick så att säga en intuitiv känsla för vad som var konst, även om de inte alltid kunde förklara varför. Denna omedelbarhet är starkt kopplad till objektet och dess sinnlighet.

Men konstens allt starkare beroende av teorin har gjort konst svårtillgänglig på ett nytt sätt. Många verk kräver en sådan teoretisk förförståelse att de är omöjliga att förstå utan att få dem uttolkade av en mer teoretiskt bevandrad mellanhand, vilket helt kullkastat den intima relationen mellan konst och publik. När Makode Linde i april ställde ut sin Painful Cake, en tårta föreställande en karikatyr av en svart kvinna, på Moderna museet, och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar i den, blev det snabbt tydligt genom debatten att Painful Cake krävde kunskaper i både postkolonialism och vithetsstudier.

Under genomförandet av sin performance Rhythm 0 (1974) satt Marina Abramovic under sex timmar orörlig vid ett bord och lät publiken göra vad de ville med henne och de sjuttiotvå föremål, bland annat en pistol, som låg på bordet framför henne. Situationen urartade och slutade med att en person ur publiken riktade vapnet mot Abramovics huvud. Verket har flera likheter med det experiment i socialpsykologi som genomfördes av Philip Zimbardo vid Stanforduniversitetet 1971. Zimbardo delade slumpmässigt upp experimentets deltagare i fångar respektive fångvaktare i ett tillfälligt upprättat fängelse i källaren på universitetet. Experimentet fick dock avbrytas efter en ”fängelserevolt” – till synes ett resultat av det sadistiska beteende som många av fångvaktarna snabbt utvecklat.

forskning generellt, och särskilt sådan som involverar experiment med människor, har sedan dess kommit att begränsas av etiska regelverk. Samtidigt har många konstnärer antagit något som liknar en forskarroll. Anna Odells verk Okänd, kvinna 2009-349701 från 2009, där hon rekonstruerade sitt eget insjuknande i psykisk sjukdom fjorton år tidigare, förklaras av henne själv som ett försök att blottlägga olika maktstrukturer.

Odell polisanmäldes senare av den akutmottagning som tog emot henne vid hennes simulerade psykos. Under den efterföljande rättegången skrev Expressens dåvarande kulturchef Björn Wiman att det inte gick att komma ifrån ”tanken att det är konsten i sig som ställs inför rätta”, som om ett konstnärligt anspråk gör någon juridiskt (eller moraliskt) fri från ansvar.

Förflyttningen av fokus från konstens objekt till dess immateriella egenskaper har medfört en politisering av konsten. Det är paradoxalt att konsten å ena sidan ska vara fri, samtidigt som den allt oftare bedöms med hänsyn till dess (ibland inbillade) politiska undertoner. Konst som bedöms vara uppbygglig och har ett vällovligt syfte i linje med det som uppfattas som gott anses också bättre än annan konst.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men om konstens funktion blir så snarlik politikens eller forskningens att de rent teoretiskt inte går att skilja ifrån varandra har man nått en återvändsgränd. Då har konsten inte längre något existensberättigande i egenskap av fri verksamhet. Konstens särart kan omöjligen finnas i egenskaper bundna till politikens nyckfullhet eller forskningens anspråk. Den måste existera i det allmänmänskliga, i det som transcenderar ideologiska intressen och för tillfället rådande teoribildning. Att konstdebatten kör fast i diskussioner om huruvida tårtor kan vara rasistiska är knappast ett sundhetstecken hos vare sig konsten eller debatten.

det som med duchamp började som ett rimligt ifrågasättande av konstbegreppets definition slutade med en fullständig kollaps med avseende på dess gränser. Konstens frihet står inte att finna i dess dematerialisering eller i det teoretiska gränslandet mellan konst och andra verksamheter – konstens frihet har aldrig funnits någon annanstans än i dess särart. Att nöja sig med den skenbara frihet som begreppets vidgning inneburit är inget annat än en resignation inför konstens totala beroendeförhållande till teorin. Det nödvändiga för konsten, och kanske också det mest radikala, vore att våga återupprätta dess gränser.