Terapikulturens ensamma hjältar
I SAMBAND MED högtidlighållandet av tioårsdagen av 11 september sände Sveriges Radio ett reportage från New York. Några brandmän som intervjuades berättade att människor fortfarande kommer och lägger rosor utanför deras brandstationer. Själva ville de fortsätta leva sitt liv som vanligt, de flesta sörjde inte längre. Rosorna blev ett symboliskt krav på brandmännen att fortsätta spela rollen som hjältar, och offer. De drogs tillbaka in i berättelsen om ett nationellt trauma, omöjligt att återhämta sig ifrån.
Den brittiske sociologen Frank Furedi menar i boken Therapy Culture (2003) att dagens samhälle styrs av en terapeutisk kultur. Varje kultur har en någorlunda gemensam uppfattning om människors potential, vilka motgångar en människa klarar av och vad som är ett acceptabelt beteende under en kris. Varje kultur har också en uppfattning om hur man bör uttrycka lidande, när man ska söka hjälp och vilken typ av upprättelse man förtjänar.
De senaste tjugo åren har en förändring skett i den kulturella uppfattningen om dessa saker. Behovet av terapi har ökat drastiskt. Samtidigt har medierna översvämmats av terapeutiskt språk, med ord som stress, trauman och depressioner. I brittiska tidningar gick ordet ”stress” på bara en tioårsperiod från att omnämnas runt 500 gånger 1993 till över 23 000 gånger år 2000. ”Trauma” omnämndes runt 500 gånger 1993, men över 5 000 gånger år 2000. Ordet ”självförtroende” förekom inte alls förrän runt 1987, och hade en svag ökning fram till 1995, för att 2001 nämnas 3 328 gånger. Ord som ”syndrom” och ”rådgivning” har en haft liknande utveckling. Språkbruket koloniserar även andra arenor, vilket var tydligt när författaren Maria Sveland i DN Kultur den 8 februari beskrev sin ideologiska besvikelse som en politisk ”depression”. Samma dag klagade min fyraåriga brorsdotter på att hon blir stressad när jag ber henne äta upp sin middagsmat. Det terapeutiska språkbruket ger oss intrycket av att våra jag är bräckliga, ständigt underkastade yttre faktorer bortom vår kontroll. Inflation i antal och utdelande av psykiatriska diagnoser, liksom en utökad definition av mental ohälsa, bidrar till denna i grunden fatalistiska syn på människan.
Under nätkampanjen #prataomdet strömmade berättelser fram i bloggar och sociala medier om allt från sexuella fiaskon till regelrätta övergrepp. Många drog slutsatsen att det fanns ett uppdämt behov av att berätta. En annan tolkning är att initiativet bidrog till att odla en typ av offentlig känslighet. Människor anpassade sig till en omgivning som uppmuntrar en viss sorts känslighet och en viss sorts exponering av lidande.
Man kan säga att sårbarhet har blivit ett sätt att marknadsföra sig själv. Den som inte behärskar den nya känsligheten anses ibland konstig, tråkig eller till och med osund. Känslor ska visas upp för alla. När prins Charles inte ville visa sin sorg offentligt efter prinsessan Dianas död utsattes han för intensiv kritik. Hans personliga integritet uppfattades som ett symptom på en näst intill patologisk känslokyla. I tv-soffor sitter kändisar, som behärskar den nya känslosamheten, och berättar om sina havererade äktenskap och olika sorters missbruk, vare sig det är alkohol, droger eller sex. Den förväntade reaktionen är säga att de är modiga som berättar. Sällan leder drogberoende, alkoholism, dåligt beteende eller mental ohälsa till avståndstagande – snarare till ett ännu varmare mottagande. Den som erkänner sina brister och berättar om sina svårigheter vinner ett slags immunitet. Sårbarheten skänker i sig en moralisk överlägsenhet. Offret är terapikulturens egen ikon.
ATT KRITISERA DEN som erkänner sina fel och brister brukar kallas att moralisera, vilket anses fult. Moral och skuld är i dagens individualiserade samhälle kontroversiella begrepp eftersom de antyder att individen underkastar sig ett gemensamt yttre ramverk. Men terapikulturen fjättrar oss istället vid den egna individen. Känslan har blivit alltings mått.
Själva berättandet har blivit centralt i vårt samhälle. Men istället för gemensamma berättelser, som de som kristendomen och politiska ideologier har erbjudit, uppmuntras individer idag att skapa egna berättelser och en autonom identitet fri från andra människor. Det finns en stark tendens att psykologisera historiens hjältar, helgon och skurkar. Inget är för privat för att grävas fram, ingen detalj för smaskig, vilket biografigenren tydligt visat på senare år. Grundantagandet är att ju närmare inpå huden man kommer en människa, desto närmare kommer man sanningen. I den sjätte delen av Karl-Ove Knausgårds jag-centrerade epos Min kamp beskriver han Adolf Hitler som en man fylld av storhetsvansinne, fadersskräck och en rädsla för social gemenskap. Men vilka andra slutsatser än att Hitler hade både känslor och föräldrar förväntas vi dra av detta? Sanningen om Hitler antyds finnas i hans negativa känslor, personliga misslyckanden och barndomstrauman, men på vilket sätt ökar det vår förståelse för nazismen?
SOCIOLOGEN THOMAS Johansson hävdar att samtiden odlar en nervositet inför negativa känslor. Han visar i boken Makeovermani (2006) hur en stor del av självhjälpslitteraturen handlar om att bygga upp en vision om en hoppfull framtid. Terapeuten får oss att analysera och ifrågasätta vårt liv, och bryta ned det i beståndsdelar. Sedan erbjuds en alternativ dramaturgi i terapeutens regi. Men en stor del av självhjälpslitteraturen står för en ganska dyster syn på människan, där vi alla har ett autentiskt jag som vi måste acceptera och inte kan undkomma.
Samtidigt som känslosamhet hyllas på bred front, finns parallellt en djupt avog inställning till vissa typer av känslor. Passioner som tar mer än en individ i anspråk anses farliga och destruktiva. Ett tydligt exempel är stark kärlek till och solidaritet med en etnisk grupp, nation, klass eller religion.
Till och med romantisk kärlek definieras ibland som ett beroende. I praktiken är det idag bara på fotbollsarenan som kollektiva känslor fortfarande får levas ut. Genom att koppla loss passion från politik och religion har känslolivet avpolitiserats. I väst har känslor blivit ofarliga och domesticerade. En konform känslighet odlas, långt mindre fri än vad som antyds i prisandet av förmågan att ”kunna visa känslor”.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Man kan vara medveten om sina känslor utan att dyrka dem, och värna sin egen individualitet utan att mena att all sanning är individuell. Den terapeutiska kulturen förminskar människors aktörskap just genom att isolera individen och patologisera stark gemenskap. Alla tidsepoker och kulturer har sitt sätt att skapa mening. Symptomatiskt för vårt tidevarv är att vi minns offer, men sällan hjältar. Vi dyrkar individuella känsloyttringar, men är rädda för känslor som förenar oss med andra människor.
FRÅN VÄNSTER HÖJS ett varnande finger om att den psykologiserande blicken konkurrerat ut den politiska, och kritik har riktats mot exempelvis ”mindfulness”-kurser för att de passiviserar i synnerhet kvinnor. Det ironiska i sammanhanget är att den feministiska kritiken om att det personliga är politiskt till stor del sammanfallit med och även underblåst utvecklingen mot en terapikultur.
Från konservativt håll vänder sig en del mot terapikulturens logik eftersom den medfört en aversion mot familj, vänskap och andra informella relationer. Budskapet lyder: man ska inte vara psykolog åt sin partner, inte ta sig an för mycket, inte komma för nära. Att söka hjälp har blivit synonymt med att anlita en professionell terapeut inte att förlita sig på föräldrar, partner eller vänner. Att distansera sig från människor i sin närhet blir ett sätt att bota sig från existensens sjukdom. Kvar står individen – fri från alla band, ensam i sin diagnos.