Terror och litteratur
det var soporna som avslöjade Abimael Guzmán. När ledaren för den peruanska terroristorganisationen Sendero Luminoso tillfångatogs 1992 var det visserligen till följd av ett långt spaningsarbete. Efter en månads resultatlös bevakning av en villa i ett av Limas medelklassområden var man dock på väg att överge operationen. Det var då man upptäckte cigarettpaket av märket Winston och burkar med hudmedicin i soppåsarna. Ett avgörande genombrott, eftersom Guzmán led av en dermatologisk åkomma och rökte sådana cigaretter. När polisen stormade huset fann man en korpulent man i skägg. Jakten på Perus mest eftersökta person var över.
Arresteringen av ordförande Gonzalo, som han också kallas, blev början på slutet för Sendero Luminoso, som hade tagit upp sin väpnade kamp i början på 80-talet. Det finns visserligen än idag isolerade spillror kvar av gerillarörelsen, något som vi påmindes om häromåret då Skanska-anställda kidnappades i ett otillgängligt djungelområde för att senare släppas. Sådana händelser kan fortfarande sända chockvågor genom det peruanska samhället och väcka smärtsamma minnen. Men numera är den tid avlägsen då Sendero Luminoso kontrollerade betydande delar av landsbygden, satte skräck i huvudstadens invånare genom sina attentat och tidvis faktiskt såg ut att kunna ta makten i landet. Under de senaste åren har flera av de sista ledarna antingen arresterats eller dödats. Idag ägnar peruanerna sig snarare åt att bearbeta de mörka åren och försöka förstå vad som hände.
Den peruanska sanningskommissionen har uppskattat antalet döda och försvunna till nästan 70 000 under åren mellan 1980 och 2000. Både gerillan och militären begick allvarliga övergrepp under konflikten. Huvuddelen av offren hade en sak gemensamt: de tillhörde landets fattiga befolkning. En episod i Nobelpristagaren Mario Vargas Llosas roman Döden i Anderna utgör en sorglig påminnelse om detta. Här berättas om den stumme och förståndshandikappade Pedrito Tinoco som lever i en avkrok i Anderna. Han har utvecklat ett särskilt förhållande till traktens lamadjur, och trivs bättre i deras sällskap än tillsammans med andra människor. När gerillasoldater kommer till byn beordrar de honom att visa vägen till djurens gömställe. Sendero Luminoso ser det som ett imperialistiskt påfund att staten inrättat ett reservat för dem. Efter att ha lockat ut de skygga djuren ur en grotta öppnar soldaterna eld. Pedrito ligger förkrossad kvar på marken efter massakern, omgiven av de döda lamadjuren. En tid senare kommer militären till trakten och torterar Pedrito för att få information – de inser inte att han är stum.
en av de yngre prosaister som gett sig i kast med konflikten i slutet av förra seklet är Santiago Roncagliolo (f. 1975). I reportageboken La cuarta espada (2007) försökte han gå till botten med både Sendero Luminosos maoistiska ideologi och med dess ledare Abimael Guzmán, akademikern från Arequipa som konstruerade en personkult omkring sig och ville skapa världskommunismens ”fjärde svärd”. På organisationens hemsida Sol Rojo syns än idag bilden av Guzmán under porträtten av Marx, Lenin och Mao. Mest känd har dock Roncagliolo blivit för sin skickligt komponerade kriminalroman Abril rojo (Röda april) 2006. Den utspelar sig i Ayacucho, som är huvudstad i regionen med samma namn. Ayacucho intar en särställning i Perus politiska historia – här rådde länge ett närmast feodalt system, och fattigdomen har gjort området till en krutdurk genom seklerna. Det var i Ayacucho som Guzmán på 1960-talet fick anställning på ett vänstersinnat universitet, vilket tjänade som bas för rörelsens tidiga framväxt. Detta var också en av de värst drabbade delarna av landet under kriget mellan Sendero Luminoso och den peruanska staten.
hit kommer romanens huvudperson – poliskommissarie Chacaltana – från Lima för att försöka lösa ett ritualmord. Det är år 2000, Alberto Fujimori är på väg att vinna sitt tredje val, fullt av oegentligheter. Bara några månader senare kommer presidenten att faxa in sitt avsked från Japan, dit han flytt efter att den omfattande korruptionen i hans regim uppdagats. Terrorismen är vid romanens upptakt officiellt besegrad sedan flera år tillbaka, men i själva verket finns det tecken på subversiv verksamhet i området. I takt med att fler lik hittas, visar sig det förflutna vara högst levande. Det blir också allt svårare för kommissarien att skilja de båda sidornas våld från varandra.
Den litterära höjdpunkten under det senaste decenniet är dock Alonso Cuetos (f. 1954) magnifika roman La hora azul (Den blå timmen) 2005. Liksom Roncagliolo behärskar Cueto intrigbygge och överraskningsmoment till fulländning. Jag tvekar inte att utnämna detta till en av de främsta latinamerikanska romanerna överhuvudtaget under senare år.
Berättaren är en framstående advokat i Lima vid namn Adrián Ormache. Han får en dag i fredstid veta att hans bortgångne far, en högt uppsatt officer, var ansvarig för systematiska övergrepp på civilbefolkningen – tortyr, våldtäkter, summariska avrättningar – under sin tid i Ayacucho då konflikten med Sendero Luminoso pågick. Men det visar sig också att fadern förälskade sig i en av de unga kvinnor som togs till militärkasernen – Miriam – och att hon lyckades fly och kanske fortfarande är i livet. Att följa Ormaches febriga sökande efter henne, parallellt med hans försök att förstå faderns och sin egen roll i historien, är en sällsynt stark läsupplevelse. Samtidigt som hans egen ordnade tillvaro rasar samman, blottas staden Limas hittills okända dimensioner för honom – de brutala sociala skillnaderna mellan hans egna överklasskvarter och de fattiga områden som fylls av andinska inflyttare.
medan cueto skildrar Lima med detaljrik skärpa, väljer Daniel Alarcón (f. 1977) – som skriver på engelska eftersom han är uppvuxen och bosatt i USA – att förlägga handlingen i sin debutroman Lost City Radio (2007) till ett namnlöst land. För den som är förtrogen med det peruanska sammanhanget är kopplingarna dit ändå uppenbara. Det talas om den stora staden vid havet med den evigt grå himlen under vintern – ett meteorologiskt tillstånd som Lima är känt för. Liksom i Roncagliolos och Cuetos romaner är det sedan flera år fred i Lost City Radio, men ett totalitärt tillstånd råder, där journalister fängslats och regeringen håller ett hårt grepp om historieskrivningen. Det är ett land i spillror vi möter hos Alarcón, där familjerna splittrats och många har försvunnit efter att en terroriströrelse vid namn Illegitimate Legion besegrats. Huvudpersonen Norma leder ett populärt radioprogram, där lyssnarna varje söndagskväll ringer in för att efterlysa sina anhöriga. Privat har hon sin en egen sorg – hennes man Rey var en av dem som försvann i krigets slutskede. Viktiga ledtrådar tillhandahålls när en övergiven pojke en dag dyker upp på radiostationen; han kommer från samma avlägsna by som maken befann sig i vid sitt försvinnande. Det ska visa sig att Rey dragits in i ett samarbete med gerillan, som budbärare mellan staden och djungeln – inte som en följd av ett ideologiskt val utan snarare genom en serie grymma omständigheter.
Bortom sanningskommissioner och historieböcker förmår den peruanska prosan när den är som bäst att fånga en diffus och hotfull stämning som rådde under dessa år; känslan av ett konstant undantagstillstånd i verkligheten. De återkommande strömavbrotten i städerna och de döda hundarna som hängdes upp i huvudstadens lyktstolpar som en protest från Sendero Luminosos sida mot att Deng Xiaoping avancerade mot den högsta makten i Kina. Gerillans sekteristiska språkbruk och dess makabra avrättningar, där vapnen ofta bestod av knivar eller stenar. Guzmán menade att en alltför utvecklad militärapparat kunde komma i konflikt med den politiska delen av rörelsen.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
det bultande hjärtat i denna romankonst består av frågorna kring skuld och ansvar. Detta kommer till mästerligt uttryck i Alonso Cuetos roman, som inleds med ett citat ur en av den spanske författaren Javier Cercas romaner: ”Kanske bär man inte bara ansvar för det man gör, utan också för det man hör och ser.”
I slutet av Daniel Alarcóns Lost City Radio förs Rey bort med ögonbindel av militären i djungeln. Han blir en av de sista som dödas i kriget. Soldaterna leder honom till en flodbank, där de lägger honom på en flotte. Scenen är besläktad med de sista sidorna i Franz Kafkas Processen, där Josef K. förs till ett stenbrott för att avrättas. Deras straff är båda ett resultat av en lika godtycklig som obönhörlig logik.
Författare och essäist.