Attentatet i Norge riktat mot socialdemokratin innebar ett brutalt uppvaknande för ett folkrörelsebaserat parti som alltid sett sig som den kraft som står för frihet, rättvisa och demokrati. Den givna frågan många ställer sig är: Varför? Varför ett sådant hat mot socialdemokrater?

På Newsmill skriver Mona Sahlin: ”Förlorade vi själen när Olof mördades? När Anna dog? Överlever demokratin? Förlorar Arbeiderpartiet sin själ inatt? Eller blir den starkare? Ikväll vet jag inte. Jag tänker bara på den vackra ön utanför Oslo och tälten med ungdomar som ville förändra världen. Hur mycket förändrades världen ikväll? Vår nordiska värld. Vår dröm om den öppna, fria och snälla världen.”

Mona Sahlin är också hatad av Anders Behring Breivik. Hon pekas ut i hans manifest som ett av de värsta exemplen på en misslyckad och farlig politiker.

Norges och Sveriges socialdemokrater har länge haft ett intimt samarbete. De är broderpartier och har haft samma starka ställning. De representerar den nordiska välfärdsmodellen och har varit förknippade med både staten och demokratin. Socialdemokratin har ohotad styrt och ställt i decennier.

Det finns många förklaringar till Anders Behring Breiviks attack, och den slutgiltiga analysen lär dröja. Men två huvudingredienser hade han i sitt hat. Den ena var socialdemokrater, den andra var muslimer. Hur påverkar detta brutala massmord på Utöya socialdemokratin?

Det finns två vägar att gå. Socialdemokraterna kan givetvis stänga dörren till självkritik och följa den vänsterargumentation som är dominerande i debatten. Nämligen att lägga skulden på någon annan.

Det dominerande skälet till Anders Behring Breiviks agerande är den massiva förtalskampanj som pågår mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Ett hat som sprids av främlingsfientliga krafter som Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet och som bärs fram av media. Det är inte politiskt korrekt, menar många, att låta kritiska röster komma till tals och ventilera hat och fördomar offentligt.

Förre utbildningsminister Bengt Göransson skrev en artikel i Expressen om behovet av inre censur. Han var för att öppet diskutera våra värderingar och åsikter, men till en viss gräns. Han hävdar att öppenhet inte är detsamma som att under tystnad godta det vi finner stötande.

Bengt Göransson skriver:

Just detta, att veta vad som passar sig att säga, är ingen dålig utgångspunkt för mänsklig samlevnad. Jag talar inte för en yttre censur men väl för en inre, för odlandet av det som kallas omdöme. Den som anser att andra är ett slags sämre varelser måste lära sig att hålla inne med sin åsikt, och i ett demokratiskt samhälle måste också väljarna inse att de genom sin valhandling påtar sig ett ansvar, inte befriar sig från det genom att lämna ansvaret till den valde.

Frågan är vilken inre censur som avses?

Pernilla Ouis, forskare i humanekologi, pekade i en artikel i Sydsvenskan för några år sedan på ett grundläggande problem med integration och synen på muslimer. Hon lyfter fram dem som i Danmark kallats halal-hippies, ”goda människor” med liberala värderingar på vänsterkanten som tagit på sig den vite mannens skuldbörda.

Pernilla Ouis menar att halal-hippierna är oförmögna att se brister hos den grupp de vill skydda.

De ser inte den problematiska kvinnosynen, hederstänkandet, kränkningarna av barns rättigheter och den utbredda homofobin bland muslimer. De ser inte den rasism som frodas bland invandrargrupper. De vulgariserar rasistbegreppet och använder det mot varje försök att peka på problem bland muslimer.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Det finns många politiker och debattörer som är halal-hippies. De står för en debattcensur som innebär att taket är lågt, och har lätt för att stämpla andra som rasister. Det har gått så långt att vi i Sverige ogärna diskuterar problem med integrationen. I Norge däremot har debatten varit mer brutal.

Rädslan för att bli stämplad som rasist gör att många inte vågar ventilera sina åsikter öppet, medan andra spyr ut sin avsky anonymt i medierna och på internet. Inget av sätten är att föredra. Öppenheten, dialogen och det raka samtalet stryps av rädsla för exploatering av främlingsfientligheten. Etablissemangets motgift mot rasism får motsatt verkan.

Den andra vägen socialdemokratin kan välja är ett öppet demokratiskt samtal, utan att läxa upp medborgarna. Det vore en milstolpe om partiledningen självkritiskt började fundera över om den förda politiken har något ansvar för de växande fördomarna.

Jag vill tydligt klargöra att socialdemokratin inte på något sätt ska belastas för Anders Behring Breiviks massaker. Hans hat och drivkraft är en annan historia. Men integrationsfrågan är en grundbult om den politiska vänstern ska komma tillbaka som en enande kraft. Det handlar om sammanhållning och solidaritet. Det handlar om gemenskap och förståelse för varandra. Inte minst förmågan att möta extremismen, terrorn och rasismen. Förmår socialdemokratin detta finns det hopp inför framtiden.