Den 13 och 14 februari 1945 läggs Dresden i ruiner av de allierades bombanfall. För Victor och Eva Klemperer innebär Dresdens förstörelse paradoxalt nog en befrielse. På eftermiddagen den 13 februari har de fått beskedet de länge fruktat: nazistregimen skyndar på deportationen av de judar som ännu finns kvar i regionen. ”Evakuering av alla insatsdugliga, det kal­las arbetsinsats på annan ort”, skriver Klemperer i sin dagbok. Själv är han inte på listan för den första transporten, men han vet att han står näst i tur: saken gäller uttryckligen endast arbetsinsats på annan ort – men uppfattas genomgående som en dödsmarsch.

I det kaos som uppstår i och med förstörelsen av Dresden kan makarna Klemperer fly från den hotande deportationen, under falsk identitet lyckades de ta sig till Bayern och överleva under Tredje rikets sista veckor. I juli kan de återvända till sitt hus i Dölzschen som de hade tvingats lämna 1940 för att tvångsinkvarteras tillsammans med andra judiska medborgare inne i Dresden. De har förlorat nästan alla sina ägodelar, men Victor Klemperers alla manuskript finns kvar, hemligt förvarade hos familjens vän Annemarie Köhler i ­Pirna, som därmed riskerade sitt liv. Bland dem finns utkastet till självbiografin Curriculum vitae och dagboksanteckningar ända fram till krigsslutet. Dessutom finns där Klemperers filologiska notiser om Tredje rikets språk som 1947 ges ut i boken LTI (LinguaTertiiImperii). Notizbucheines Philologen.

När Klemperers dagböcker från 1933 till 1945 publicerades 1995 i Tyskland fick de ett enormt genomslag. Hans sätt att beskriva detta katastrofala avsnitt i Tysklands historia ur ett judiskt intellektuellt perspektiv golvade både läsare och kritiker och Victor Klemperer utnämndes till en av de viktigaste krönikörerna från Hitlertiden. Dagböckerna filmatiserades av tysk tv och översattes till ett stort antal språk. På svenska utgavs de 1999 i översättning av Karin Mossdal med titeln Intill slutet vill jag vittna. Men tyvärr valde förlaget att stryka de passager som rörde det nazistiska språkbruket, vilka präglar dagboken i allt högre utsträckning ju längre kriget lider. Desto mer glädjande var det att Glänta Produktion 2006 gav ut Klemperers LTI i en utmärkt översättning av Tommy Andersson. Dagböckerna gav Victor Klemperer en postum berömmelse även i bredare kretsar, men för språkintresserade insiders var han sedan länge ett begrepp.

Född 1881 i Landsberg tillbringade Klemperer större delen av sin uppväxt i Berlin. Han var yngst av nio barn i en judisk familj och var långt mindre ambitiös och karriärmedveten än de äldre bröderna. Sin gymnasieexamen tog han först senare, efter att ha hoppat av skolan. Studierna i filosofi, germanistik och romanistik fångade inte heller hans odelade intresse.

Mellan 1905 och 1912 levde han istället som frilansande journalist och författare i Berlin, där han också träffade sin blivande hustru, pianisten Eva Schlemmer och konverterade till protestantismen. Så småningom återupptog Klemperer sina studier och disputerade 1913 på den tyske romanförfattaren Friedrich Spielhagen. Vid sidan av utlandsvistelser i Paris, Bordeaux och Neapel skrev han också en monografi om Montesquieu som gjorde honom till docent i romans­ka språk. Första världskriget innebar ett nytt avbrott i den akademiska karriären: Klemperer anmälde sig som frivillig och stationerades ett halvår vid västfronten. År 1916 återvände han sårad och utmärkt med förtjänstorden, resten av krigsåren­ tillbringades i militärens censurmyndighet för bokutgivning. Krigsinsatsen räddade Klemperer från deportation till döds­lägren under de första åren, då judar som kämpat för Tyskland i första världskriget undantogs. Senare var det äktenskapet med en ”arisk” hustru och det faktum att hon stannade vid hans sida som räddade hans liv.

Efter ett kringflackande decennium­ och krigsårens kaos var det dags att slå sig till ro. År 1920 får Victor Klemperer en professur i romanska språk vid Tekniska högskolan i Dresden. Av minnesanteckningarna framgår tydligt att det inte är någon av de tjänster som han drömt om, men karriären hade inte varit spikrak och de mer prominenta universiteten ligger utom räckhåll. Dock blir tiden i Dresden ytterst produktiv: under de närmaste tio åren skriver han ett antal böcker i fransk litteraturhistoria och filologi. Det är framförallt handböcker och introduktioner, genrer som passar Klemperers pedagogiska och journalistiskt berättande stil. Runt omkring honom blir läget alltmer prekärt, då nazisterna skaffar sig ett växande inflytande över det tyska samhället, och Klemperer konfronteras med en allt brutalare antisemitism både i yrkeslivet och i vardagen.

År 1935 förlorar han sin professur med stöd i Nürnberglagarna. Men det är inte bara rätten att verka som professor som tas ifrån honom: judar förbjuds också att utnyttja bibliotek och äga böcker. Under de ständiga husundersökningar makarna Klemperer utsätts för lever de i ständig skräck för att Gestapo ska upptäcka arbetsmaterial och dagboksanteckningar. Samtidigt är skrivandet ett område där Klemperer vägrar att låta sig berövas sitt människovärde som reflekterande intellektuell under en tid, där han fråntas alla rättigheter, tvingas bära stjärna och utföra fysiskt mycket tungt arbete trots att han är sjuklig och till åren kommen:

”Under dessa år var dagboken hela tiden min balanserstång, utan den hade jag störtat till marken hundratals gånger. Under avskyns och hopplöshetens timmar, under det oändligt tröstlösa mekaniserade fabriksarbetet, vid sjuk- och dödsbäddar, vid gravar, i egna trångmål, i stunder av yttersta förnedring, när mitt hjärta var helt utmattat – varje gång hjälptes jag av det krav jag ställde på mig själv: observera, studera, inpränta vad som händer – imorgon kommer allt att vara annorlunda, imorgon kommer allt att kännas annorlunda; kom ihåg hur saker och ting manifesterar sig och fungerar nu.”

Klemperer tar på sig rollen som krönikör och vittne, en uppgift som från början snarast var av terapeutisk karaktär, men som så småningom leder till insikten att han arbetade med ett projekt som inte bara var angeläget för honom själv utan också för samtida och ­kommande generationer. Efterhand tar de språkliga iakttagelserna och reflektionerna en allt större plats i dagboken, han töjer på genren och vittnesmålet förvandlas understundom till forskningsprotokoll.

År 1947 publicerade, som sagt, Klemperer i DDR sina anteckningar om Tredje rikets språk under titeln LTI. Notizbucheines Philologen. Boken är ur vår nutida horisont inte bara intressant som en dokumentation av nazismens språkbruk och propaganda, utan även dess position i efterkrigstidens Tyskland är relevant att betrakta. Språkets centrala roll i den nazistiska propagandan har engagerat forskare, journalister och författare under lång tid. Tredje rikets brott gav upphov till en både politisk och moralisk bankruttförklaring: det tyska folket måste avnazifieras och demokratiseras.

Skuldfrågan har kommit att prägla Tyskland fram till idag. Frågan var alltså vilken del språket hade i allt detta. I efterkrigstidens språkkritiska diskussioner är myten om ”ordets makt” tongivande. Det tyska språket användes av nazisterna i manipulerande syfte, de skapade ett särskilt språk för att sprida sin rasistiska världsbild, enligt vilken framför allt judar och bolsjeviker var ”de onda”, medan det tyska folket och andra så kallade arier var ”de goda”. Bilden av fienden kunde förmedlas genom regimens omfattande propagandaapparat med total kontroll över press och radio samt ständiga manifestationer med upprepning av samma budskap, där världen tecknades i svart och vitt.

I efterkrigstidens Västtyskland debatteras det förorenade tyska språket. Journalister och statsvetare diskuterar i pressen vilka nazistiska ord som måste elimineras ur språket, och 1957 sammanställs artiklarna i en bok med titeln Wörterbuch des Unmenschen. Här listas alla ord som måste rensas bort från språket, och det är inte bara ord som beskriver det nazistiska systemet utan också uttryck som användes särskilt ofta under Tredje riket. Mot detta kan förstås invändas att det knappast är orden som är omänskliga eller förgiftade utan deras specifika bruk i särskilda kontexter. Eftersom orden kan användas på olika sätt och tjäna olika syften, är det ur ett språkvetenskapligt perspektiv avgörande att inte bara registrera förekomster av förment nazistiska uttryck, utan att varje exempel måste analyseras i sin kontext.

Synen på språket som material eller till och med som en artefakt, skild från språkbrukaren, präglar dock efterkrigstiden och vi möter den också i det litterära språket under den här tiden. En författare som Peter Weiss beskriver orden som våldsamma och destruktiva, i Västtyskland använder hans författarkolleger i Gruppe 47 bilden av ett kalhygge: då nazisterna missbrukat det tyska språket för sina syften måste allt huggas ner för att ett nytt språk ska kunna växa fram. Även utanför Tyskland görs liknande iakttagelser: den engelskspråkige litteraturvetaren George Steiner driver i en essä från 1959 tesen att det tyska språket är allvarligt skadat av det nazistiska missbruket. Med den nya litteratur (kalhyggesgenerationen!) som växte fram i och med författare som Günter Grass och Paul Celan såg han sig dock senare föranledd att revidera sin uppfattning.

Victor Klemperer är också tidstypiskt anstucken av manipulationstesen och beskriver språket i form av gift- och sjukdomsmetaforer. Om språket är förgiftat, skriver han i LTI, blir språkbrukarna så småningom sjuka. På så vis lägger han liksom de västtyska språkkritikerna skulden på orden, medan ansvaret lyfts från språkbrukarna. Hans vardagliga beskrivningar vittnar om att det i princip var omöjligt att undandra sig LTI:s suggestiva kraft.

Samtidigt är hans utläggningar delvis motsägelsefulla och stundtals betydligt mer differentierade än samtida röster. Bortom giftmetaforerna för han också resonemang som påminner om modern text- och diskursanalys. Till exempel talar han om de språkliga uttryckens förmåga att skapa tankefigurer om de upprepas tillräckligt ofta. Och han pläderar för att det intressanta inte är att belägga ett ord, utan istället visa hur och i vilken betydelse ordet används i sitt enskilda sammanhang. Den språkliga omgivning som ett ord uppträder i kan i sig utlösa en betydelse- eller värdeförändring. Om exempelvis adjektivet ”judisk” tillräckligt ofta kombineras med farliga, negativt laddade företeelser, så kommer ordet att åtminstone delvis överta dessa ords betydelse i form av bibetydelser och värdeladdningar som associeras med ordet. Vid sidan av frekventa formler som den ”judiskt-bolsjevikiska kulturlösheten” och ”det judiskt-kapitalistiska utsugarsystemet” existerade den enligt Klemperer mest ödesdigra metaforen av alla (som av många inte alls uppfattades bildligt): ”det judiska kriget”. Det är alltså inte det enskilda ordet eller den enskilda texten som påverkar medvetandet, utan att språkbrukare under en lång tid vävs in i en diskurs. Klemperer kallar det för ett ”nät”, där det är svårt att visa vilka som varit delaktiga i själva knytandet, och som är omöjligt att knyta upp igen. Just genom nätmetaforen skiljer sig Klemperer från många samtida, då den innebär att språkbrukaren involveras i ordens makt.

När Victor och Eva Klemperer efter kriget lyckades ta sig tillbaka till sitt hem utanför Dresden innebar det att de hamnade i den sovjetiska ockupationszonen och sedermera blev medborgare i DDR. För Klemperer som var antikommunist och politiskt snarast konservativ kan det tyckas som en svår situation, men han anpassar sig till det nya sammanhanget och når en uppburen ställning som universitetsprofessor i Greifswald, Halle och så småningom Östberlin. Han blir också politiskt aktiv, har en plats i den östtyska folkkammaren och arbetar med kulturfrågor inom ramen för ”Tysklands demokratiska förnyelse”.

Trots detta är han en av de första som i den andra tyska diktaturen ser parallellerna till Tredje rikets språk. I de dagboksanteckningar han för direkt efter kriget (men som publicerades först 1996) skapade han till och med den analoga beteckningen LQI (= Lin­gua Quartii Imperii) för det myndighetsspråk som användes i den sovjetiska ockupationszonen. ”Varje dag iakttar jag på nytt hur LTI lever vidare i form av LQI”, skriver han den 10 oktober 1945. Redan i augusti har han beklagat det faktum att det kommunistiska nyhetsblad som bärs ut (andra tidningar saknas) endast innehåller de fraser som gör att han inte kan skilja mellan LTI och LQI, förutom med vilka ideologiska förtecken det används.

Victor Klemperer är inte den ende som gjort jämförelser mellan Tredje riket och DDR. Inom ramen för den så kallade totalitarismteo­rin och även utanför den har forskare påpekat likheter i språkbruket (även om många med rätta påpekat att de olika regimerna också skiljer sig åt på avgörande punkter). Gemensamt och påfallande är den militära prägeln i det officiella språkbruket. Även i DDR genomsyras språket av militära kampmetaforer som ”ideologisk offensiv” och ”mobilisering av anti-imperialistiska krafter” eller konfrontativa uttryck som att de unga pionjärerna lär sig att hata krigsivrarna i fredens namn. Klemperer reagerar på ordet kämpferisch (kamplysten), som han ser som ett typiskt naziord som lever vidare i DDR. Ett ytterligare utmärkande drag för totalitärt språk som återfinns i båda diktaturerna är ett frekvent bruk av eufemismer eller stigmatiserande uttryck. Den kommunistiska regimen kallade sin minerade taggtrådsgräns för en ”antifascistisk skyddsvall” och de som ville passera gränsen på laglig väg stämplades som ”republikflyktingar” och ”imperialister”.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

På samma sätt som man kan undra över hur Victor Klemperer med sin bildningskonservatism kunde finna sig tillrätta i det av kommunistiska funktionärer styrda Östtyskland, kan frågan ställas hur en bok om totalitärt språkbruk kunde nå den kanoniska status som LTI trots allt hade i DDR. Trots uppenbara likheter i språkbruk, propaganda och paramilitära praktiker gjorde DDR stor affär av att företräda det nya Tyskland som inte hade några rötter i Tredje riket. Den antifascistiska doktrinen i den socialistiska staten möjliggjorde en nystart som i sin tur gjorde avnazifierings-processerna till snabbt avklarad formalia.

Klemperers farhågor om ett LQI finns bara i de dagboksanteckningar som publicerades efter den tyska återföreningen. I LTI från 1947 vinnlägger sig Klemperer istället om att peka på skillnader mellan bolsjevismens och nazismens språk. ”När två personer använder sig av samma uttryck är det nämligen inte alls säkert att de har samma avsikt”, konstaterar han. I en mening har han naturligtvis helt rätt samtidigt som han därmed motsäger sin egen tes om det förgiftade språket. Klemperers jämförelse mellan LTI:s förkärlek för språklig teknikalisering och Lenins bild av läraren som ”själens ingenjör” sker inom ramen för anpassning till det nya systemet: ”Likriktning och själens ingenjör är båda tekniska uttryck, men den tyska metaforen pekar mot slaveriet och den ryska mot friheten.”

Det politiska sammanhang som LTI ingår i gör att dagboksanteckningarna – också de från 1918–1932 och 1945–59 – blir oumbärliga som kontextualisering av Klemperers språkkritiska verk. I Tyskland fortsätter utgivningsarbetet av hans kvarlåtenskap: så sent som i somras utkom den senaste i raden av publikationer som är en fa­scinerande blandning av Klemperers dagboksanteckningar från 1919 års revolution och rådsrepublik i Bayern samt hans publicistiska artiklar från samma tid under pseudonymen Antibavaricus.­ Mottagandet av dagboken tyder på ett oförminskat intresse för Klemperers vittnesmål.

Klemperers skildringar inifrån Tredje riket utgår från ett annat stoff än exempelvis Cordelia Edvardsons, Ruth Klügers, Primo Levis och Imre Kertész berättelser om lägrens fasor. Klemperers speciella situation, att han blev kvar i Dresden utan att deporteras men utan att kunna gå i exil, gjorde att han fram till slutet kunde dokumentera den dagliga terror judarna utsattes för i Tredje rikets Tyskland. Fascinationen ligger inte bara i stoffet, utan inte minst i hans snarast prosaiska stil, där de mest brutala eller emotionella tilldragelser sammanfattas av en rapporterande krönikör. Dagböckerna från Tredje riket slutar med att makarna Klemperer efter månader på flykt och år av elände äntligen återvänder till sitt hus: ”Sent på eftermiddagen gick vi uppför backen till Dölzschen.” Även om den svenska översättningen inte rymmer den himmelska konnotation som originalet har i verbet hinaufsteigen, illustrerar den hur Klemperer med små medel håller fast stora moment. Dessutom förfogar han över en ibland nästan plågsam ärlighet inför sin egen svaghet, vilket gör honom särskilt lämpad som skildrare av det allmänmänskliga. I flyktingkvarteret där de hamnar efter bombanfallet mot Dresden ser sig Klemperer föranledd att klaga på sina medflyktingars intellektuella nivå:

”Vart hade de bildade människorna tagit vägen? Det undrade vi båda. Förmodligen finns det så få att de helt enkelt försvinner vid en sådan katastrof.”

Här finns också orsaken till att han går i land med uppgiften att överleva och att berätta om det. Trots den förödmjukande behandling han utsatts för under nazisternas terrorvälde har han bevarat sin elitism och sitt högmod. Även i den totala katastrofen reflekterar han sin intellektuella position med en bildningsborgerlig habitus, vilket också ger honom mod till skrivandet: han ser saker som andra inte ser.