Om jag förstått saken rätt är de alternativ som erbjuds en framtida flanör som vill ta sig från Stockholms gamla stad till Södermalm, eller omvänt, antingen att ofredas av näriga krämare, eller att antastas av ”fria” experimentteatergrupper.

Att den nuvarande Slussen är på väg att falla sönder är ställt utom tvivel, men är det verkligen skäl nog att låta kommers, alternativt ”kultur”, löpa amok? Är det bara jag som ser den uppenbara parallellen till Sixtus V:s olycksaliga planer på att förvandla den flaviska amfiteatern, populärt kallad Colosseum, till en textilfabrik som skulle ge arbete åt Roms prostituerade?

Sixtus V:s uppsåt var gott och detsamma gäller säkert nutida politiker, men vad får vi för slags samhälle om fornminnen nödvändigtvis måste sättas i nyttans och sysselsättningens tjänst? Det är möjligt att femtonhundratalets prostituerade i Rom blev besvikna, men idag är alla glada att Sixtus planer aldrig realiserades och att Colosseum tilläts fortsätta förfalla på ett onyttigt, men estetiskt tilltalande sätt. Med detta i minne vore det ett misstag att låta de behov och önskemål dagens krämare och kulturarbetare har, avgöra en så långsiktig fråga som Slussens framtid.

Har Stockholm verkligen råd att bortse från det tredje alternativet? Kan staden ignorera att några århundraden av fortsatt och ostört förfall med all säkerhet kommer att göra Slussen, ett av Stockholms vackraste fornminnen, än vackrare? Den rent praktiska frågan löses enkelt genom att konstruera ett vadställe mellan Munkbroleden och Söder Mälarstrand.

* * *

Man kan inte undgå att känna sympati för våra politiska reportrar som dag efter dag avkrävs nya, spännande historier, trots att inget av egentligt intresse sker. I ren desperation tar de till alltmer färggrann och fantasifull grafik för att lura oss att tro att de har något att berätta.

Så skedde i Dagens Nyheter strax efter trettondagen, då ”Sveriges politiska landskap” presenterades i fyrfärgskartor. I sak var det inga nyheter – norra Sverige är rött, storstäderna blå och Skåne skiftar i brunt – men att se detta prunkande Sverige så snart efter Kim Jong Ils hastiga bortgång, födde en idé.

Det är förstås tråkigt att Korea varit delat i över sextio år, men det tjänar inget till att tänka bort livets realiteter och en sådan realitet är att en del människor är bolsjeviker. Inget kan få dem att ändra sig. Givet detta finns mycket som rent generellt talar för tvåstatslösningen som princip. För oss andra är det trots allt att föredra att bolsjeviker orsakar varandra obehag, än att de tröttar ut oss med sina demonstrationer och parader, sitt pompösa pladder och sin oförmåga att försörja sig.

Mitt råd till Sydkorea är följaktligen att inte låta drömmen om en återförening med Nordkorea bli verklighet. Vad gäller Sverige gjorde DN:s grafik tydligt att även vi skulle vinna på en tudelning av koreanskt snitt. Om bolsjevikerna i norra Sverige inte har tagit sitt förnuft till fånga 20 år efter Sovjetunionens fall, kommer de aldrig att göra det.

Exakt var gränsen bör dras mellan Sverige och Demokratiska Folkrepubliken Norrland kräver mer detaljerade studier, men frågan bör redan nu väckas i riksdagen. De enorma summor vi kommer att spara på att slippa försörja arbetsskygga vänsterelement i norr, kan vi använda till att köpa tysk kolkraft och bygga vakttorn vid vår norra gräns, från vilka vi kan visa upp vårt överflöd, håna folkrepublikens oförmåga att producera toalettpapper och skratta åt deras fanborgar.

* * *

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Polisen i Värmland har enligt flera nyhetsrapporter anlitat en sierska för att hitta en försvunnen 82-årig man. Enligt sierskan ska mannen finnas ”i en gammal fastighet som ligger nära ett blått hus med vita fönster”. I skrivande stund har mannen ännu inte hittats, trots att polisen letat kring flera blåa hus.

En förnuftsledd läsare fylls av obehag när han eller hon får veta att en myndighet så flagrant har kastat allt kritiskt tänkande överbord. Blind vidskeplig tro har tillåtits ersätta rationalitet och varje uns av omdöme. Det kan trots allt inte finnas särskilt många blåa hus med vita fönsterkarmar i Värmland och sannolikheten för att 82-åringen hittat en av dessa sällsynta byggnader är minimal.

Om man istället närmar sig problemet vetenskapligt är det mest troliga att sierskan lider av färgblindhet, antagligen en form av tritanopi, åtminstone i sina visioner. Det hon då sett, men misstolkat, är att den försvunne finns i närheten av en röd stuga med vita fönsterkarmar, något som framstår som betydligt mer sannolikt. Det enda Värmlandspolisen nu behöver göra är alltså att söka i omgivningarna kring varje röd stuga med vita knutar i landskapet. Liksom sierskan gör jag inget anspråk på ersättning för min assistans.