Tiden är vår tids största kulturfråga. Inte bara i den meningen att kultur måste får kräva tid – och uppmärksamhet, och att vårt samhälle har blivit så rikt på information att vi – med Herbert Simons observation – blivit utfattiga på uppmärksamhet, och kultur kräver en särskilt ren form av uppmärksamhet, utan också i flera andra avseenden.

Låt oss dock se på uppmärksamhetsutmaningen först. Vår begränsade uppmärksamhet kräver att vi överväger vad vi skall ägna denna uppmärksamhet åt. Vi måste bestämma oss för vad vi skall läsa, vad vi vill lyssna till och hur vi vill ta del av kulturen. Vi måste ha nycklar för att fördela uppmärksamheten på något sätt. Vi använder redan några sådana nycklar – topplistor, kanske kritiken i dagspressen eller algoritmiska rekommendationer av olika slag – men ju mindre tid vi får desto viktigare blir dessa nycklar till fördelningen av uppmärksamheten. En kanon, en gemensam kulturell tradition – ett bildningsideal – de skulle alla kunna vara sådana nycklar. Utan dem skingras uppmärksamheten och även om kvaliteten i den kultur vi tillägnar oss kanske inte blir lägre, så blir summan av den uppmärksamheten inte den gemensamma kultur som är en förutsättning för att ett samhälle skall ha både ett förflutet och kunna forma en framtid. Det betyder inte att vi ska ha en likriktning, men utan en kärna blir kulturen ett ständigt tunnare nät av associationer – och då kan inget nytt verkligen sätta sig heller. En förutsättning för att de nya kulturyttringar som idag växer fram på nätet skall kunna växa in i den gemensamma väven är att denna väv är tillräckligt stark.

Tiden är också en utmaning för att den kräver att vi bevarar vår kultur. Tiden är ett ständigt selektionstryck över det skapade gemensamma. En del kan sparas, annat försvinner – och det som överlever denna evolutionära process utvecklas, muterar och ger upphov till nya trådar i kulturen. Detta selektionstryck förändras nu på två olika sätt. Dels lättar det – eftersom vi upplever att vi kan spara allt – och dels blir det mer slumpmässigt eftersom det digitalt lagrade snabbt drabbas av bitförruttnelse och försvinner in i en digital amnesi. Kombinerar vi illusionen att allt kan sparas med vad vi vet om digitala lagringsmetoders bräcklighet ser vi en katastrof vid horisonten, där vi inte aktivt valt att spara det som vi värderar – utan försökt spara allt. Urvalet kommer då att göras av teknisk inkompetens och bräcklighet. De arkiv vi lämnar, de bibliotek som överlever, de samlingar och urval som görs kommer att vara kurerade av slumpen och inte ett uttryck för vår egen tids mödosamma försök att välja och värdera. Ett informationssamhälle präglat av godtycklig amnesi.

Även i skapandet har tiden en ny roll. Det krävs allt mindre tid för att skapa, eftersom verktygen vi skapar med har blivit mycket mer kraftfulla. Idag skapas det i en takt vi aldrig tidigare sett – skapandets hastighet uttryckt som bits per timme har aldrig varit så hög som den är idag. Gränserna mellan privat skapande och publikt skapande har raderats ut, och ofta kan det privata vara nog så vackert som det publika i denna nya flora. Vi kan skapa snabbt – men hur bestämmer vi vad vi skall skapa när vi kan skapa så mycket? I vilken takt skapar vi bäst om friktionen mellan tanken och skapandet eliminerats av de nya verktygen, om kostnaderna för att skapa och de mekaniska barriärerna långsamt bryts ned?

Frågan om tiden är också en fråga om hur vi mäter den. Hur lång är framtiden? Hur djupt är det förflutna? Hur brett är ett ögonblick? Vår samtid – var finns den och hur formas den? Hur mäter vi den? I hur stora fragment förmår vi den koncentration som kulturen kan kräva? Uppmärksamhetens längd och intensitet avgör ramarna för de möjliga verken, de möjliga frågor som kulturen kan ställa till oss. Tiden kräver att vi formar en kulturens mereologi – en lära om helheter och delar, om hur vi delar upp och förstår kulturen i sjok.

Tiden väcker frågor om val och urval, om uppmärksamhet och minne – den fordrar att vi erkänner att kulturen har en egen, ofta annorlunda rytm än den samhället för ögonblicket präglas av. Tiden möjliggör vissa uttryck och omöjliggör andra. I tiden vi ägnar kulturen ligger i sig ett uttryck för vår tids kultur, och det är inte så enkelt att vi lever i hast eller brådska, inte alls. Alla civilisationer har alltid ibland känt av stressens piska och vi är inte unika där. Därför är det viktigt att inte förväxla tiden och tekniken. Tekniken är viktig för allt detta, men den är inte i sig en kulturfråga. Tekniken förskjuter och förändrar tiden på olika sätt, och det är därför vi måste fundera mer på den. Tiden bygger kulturen, när den och utvecklar den, och vi behöver ägna frågan om tiden och kulturen mer – tid.

Nicklas Lundblad är fil dr i informatik och samhällsrådgivare åt Google.