Vi gillar fett och socker för att dessa substanser ger oss energi. Vi tycker om andra människor för att vi under evolutionens gång har gynnats av att leva i grupp. Men när det gäller alkohol är poängen inte lika uppenbar. Det rör sig trots allt om ett nervgift som orsakar en tillfällig funktionsnedsättning i våra hjärnor, gör några procent av oss kraftigt beroende och kostar samhället stora summor pengar. Ändå tycker vi tillräckligt mycket om nervgiftet ifråga för att till och med på svältgränsen avsätta värdefull potatis, spannmål och frukt åt alkoholproduktion.

Evolutionen hade kunnat eliminera människans smak för alkohol, men den har inte missgynnat drickare. Inte kulturevolutionen heller. Nyktra samhällen har inte tagit över världen; tvärtom har många civilisationer där alkohol konsumeras blivit ytterst framgångsrika – det gamla Kina, det antika Grekland, romarriket, västvärlden. Det är uppenbart att något saknas i ekvationen, något som förklarar varför vi egentligen dricker.

I boken Drunk. How we slipped, danced, and stumbled our way to civilization identifierar filosofiprofessorn Edward Slingerland den saknade pusselbiten. Han konstaterar att alkohol i själva verket inte är ett onödigt ont, utan en förutsättning för den mänskliga civilisationen.

”Alkohol är lösningen på ett helt annat problem: hur människor ska kunna leva tillsammans i samhällen som kräver en hög grad av ömsesidig tillit, uppfinningsrikedom och gemenskap.”

Forskare, skriver Slingerland, förklarar ofta vår smak för alkohol som ett olycksfall i det evolutionära arbetet. Någon gång i människans utveckling gynnade det henne att dras till alkohol, kanske på grund av dess antibakteriella eller konserverande egenskaper eller dess förekomst i (över-)mogen frukt med högt kaloriinnehåll. Sedan förändrades förutsättningarna och gåvan blev en förbannelse, ungefär som det slutade vara praktiskt att dras till socker och fett när kakor och pommes frites blev tillgängliga i överflöd.

Men inget av de problem alkoholen kunde ses som en lösning på krävde egentligen just alkohol. Det finns metoder för att bekämpa bakterier och sätt att få i sig stora mängder kalorier som inte involverar nervgifter. Alkohol, menar Slingerland, är lösningen på ett helt annat problem: hur människor ska kunna leva tillsammans i samhällen som kräver en hög grad av ömsesidig tillit, uppfinningsrikedom och gemenskap.

Homo sapiens har anpassat sig till en evolutionär nisch som kräver höga nivåer­ av samarbete och kreativitet, och det kommer inte så naturligt för oss som vi tror. Faktum är att primater, inklusive vår närmaste släkting schimpansen, tenderar att vara relativt själviska och ovilliga att lära av varandra. Det fungerar för dem som lever i små grupper och har en hög grad av individuell överlevnadsförmåga. Men det fungerar inte för oss som är så beroende av vad andra människor skapar att många inte skulle överleva en vecka ute i skogen utan utrustning.

Det finns gott om forskning som visar att barn är mer kreativa, tillitsfulla och öppna för nya idéer än vuxna. I takt med att vår prefrontala cortex – den främre delen av hjärnans pannlob – mognar tappar vi en hel del kreativitet, tillit och öppenhet. I gengäld får vi ett abstrakt tänkande, fokus och självkontroll, det vill säga: just de funktioner som alkoholen dämpar genom att tillfälligt bedöva vår prefrontala cortex. Genom att dricka får vi i praktiken tillfälligt barnasinnet tillbaka.

Det är inget nytt för en genomsnittlig alkoholkonsument. Ofta kan det vara lät­tare att lära känna en person över ett glas. Man får en mer avslappnad relation till kollegor när man tagit en öl tillsammans. På puben har man samtal med främlingar som man sannolikt aldrig skulle ha på ett kafé eller på tåget. I både det antika Grekland och det gamla Kina betraktades socialt drickande som ett test av en mans verkliga karaktär, som ansågs komma fram när alkoholen lossade deras spärrar. Och den romerska historikern Tacitus har beskrivit hur germanska barbarer inte fattade några politiska eller militära beslut utan att först debattera dem under inflytande av alkohol, eftersom alkoholen gjorde dem uppriktigare. Det går att argumentera för att dragen går igen i modern politik. BBC-journalisten Ben Wright, som har skrivit en bok om brittiska politikers rikliga drickande, har beskrivit det som att Storbritanniens beslutsfattande i två århundraden ”flöt runt på ett hav av rödvin” (Politico 21/5 2021).

Slingerland beskriver hur han själv och hans forskarkolleger hade lät­tare att utbyta idéer med varandra och tänka kreativt på AW än i konferensrummet. Med ett par öl innanför västen blev de mer benägna att dela med sig av kunskap och idéer som de kanske hade vaktat med professionell missunnsamhet i nyktert tillstånd. Att socialt drickande har en positiv inverkan på innovation har bekräftats av ekonomen Michael­ Andrews, som i en studie från 2020 undersökte hur förbudstiden i USA påverkade mängden patent som registrerades. Även om förbudet mot alkohol inte satte punkt för drickandet, tog det i hög grad död på det sociala drickandet på pubar och barer. I de delstater som hade tillåtit alkohol fram till det nationella förbudet 1920 sjönk antalet patent med mellan 8 och 18 procent jämfört med delstater som redan tidigare hade infört förbud. Inte bara det: patentansökningarna från grupper som sällan frekventerade barer – kvinnor och vissa etniska grupper – påverkades i betydligt lägre utsträckning. Det är svårt att tolka siffrorna på något annat sätt än att innovation gynnas av socialt drickande.

Hundra år senare riskerar coronarestriktionerna att få motsvarande konsekvenser, när digitala möten har ersatt verkligt umgänge mellan kolleger. Klimatrörelsen, som länge har betraktat resor i arbetet som ett onödigt ont, har haft anledning att fira. Slingerland tror dock att trenden är tillfällig. När det kommer till kritan har affärsresornas död förutspåtts sedan 1800-talet, då science ­fiction-genrens farfar Jules Verne spådde att teknikutvecklingen skulle göra video­konferenser möjliga och därmed utplåna affärsresandet. När Skype slog igenom trodde många att Verne hade fått rätt, men det var inte förrän coronarestriktionerna rullades ut år 2020 som affärsresorna upphörde – för tillfället.

På motsvarande sätt har en opinion mot alkohol på företagsfester uppstått i kölvattnet av metoo-rörelsen. Återigen är de negativa konsekvenserna av socialt­ drickande tydliga, om än begränsade, medan de positiva är mer diffusa. Det är svårt att mäta värdet av att kolleger tar ett (antal) glas tillsammans, medan de fall där någon druckit för mycket och betett sig olämpligt är pinsamt uppenbara. Det gör dock inte de positiva effekterna mind­re betydelsefulla.

Idag fokuserar forskning om alkohol nästan uteslutande på risker och skador. Detsamma gäller i maktens korridorer. Faktumet att alkohol är gott och trevligt – för att inte tala om dess underliggande roll som katalysator för gemenskap, samarbete och kreativitet – ger sällan utslag på den politiska radarn. Alkohol betraktas som ett problem som behöver bekämpas, och bruk och missbruk buntas ihop som om varje alkoholkonsument är en potentiell alkoholist. I ett utkast till handlingsplan mot alkohol för perioden 2022–2030 skrev till exempel Världshälsoorganisationen WHO att kvinnor i fertil ålder bör hindras från att dricka alkohol. Inte bara gravida kvinnor, utan alla som i teorin skulle kunna bli gravida. Den säkraste nivån av alkoholkonsumtion är ingen alls, som det brukar heta.

Att alkohol medför risker är vi alla medvetna om. Drunk handlar visserligen i första hand om normalt drickande, inte om alkoholmissbruk och beroende, men Slingerland viger ett helt kapitel åt vad han kallar ”Dionysos mörka sida”. Han reflekterar över att det moderna samhället har gjort alkohol farligare än den tidigare var, dels genom tekniken för destillation, dels genom en levnadsstandard som gör det möjligt för människor att dricka ensamma i högre grad än tidigare. Han landar till slut i att alkohol och andra berusningsmedel fortfarande gör större nytta än skada. Argumenten är övertygande. Om det vore bäst för mänskligheten att sluta dricka, skulle vi förmodligen ha gjort det vid det här laget, endera genom att evolutionen gynnat dem som tycker att alkohol smakar illa eller genom att kulturevolutionen hade gynnat nyktra kulturer. Det är ett ofrånkomligt faktum att alkohol har positiva effekter.

Så varifrån kommer akademikers och politikers ovilja att ta med det i beräkningen? Det finns många tänkbara förklaringar. En är den teknokratiska oviljan att befatta sig med icke mätbara faktorer. Värden som inte kan omvandlas till siffror står inte högt i kurs hos socia­la ingenjörer, vilket de som intresserar sig för människors alkoholkonsumtion tyvärr brukar vara. En annan tänkbar förklaring är neopuritanismen, vars anhängare helt enkelt ogillar alkohol, tobak och andra nöjen som i deras ögon inte har någon djupare mening än att drickaren eller rökaren finner dem njutbara. Som antropologen Dwight Heath har påpekat är vetenskapsmän och hälsoexperter i allmänhet ovilliga att medge att den stora majoriteten av personer som dricker gör det eftersom de tycker det är trevligt.

Sociala ingenjörer och neopuritaner dominerar idag alkoholfrågan både i den offentliga debatten och i maktens korridorer. Mot dem står en samling ideologiskt motiverade debattörer som menar att den enskildas rätt att bestämma över vad hon äter och dricker går före andras intresse i frågan. Tycker någon att alkohol är gott och trevligt behövs inte fler argument för hennes drickande.

Slingerlands perspektiv på alkohol förändrar debattens konfliktlinjer. Vad han säger är i praktiken att även en utilitaristisk nyttokalkyl faller ut till alkoholens fördel. Det kommer knappast att övertyga den puritanska delen av alkoholmotståndet, vars motvilja mot drickande grundar sig i moraliska värderingar. De sociala ingenjörerna skulle däremot kunna ändra uppfattning, om de vore beredda att ta hänsyn till något så svårkvantifierat som kreativitet, kultur och gemenskap i sina nyttokalkyler. Det skulle kräva ett visst mått av öppenhet från deras sida, en förmåga att ta till sig nya idéer, och som vi har konstaterat kommer det inte alltid naturligt för oss primater. Men det finns, turligt nog, vägar runt det.