Till medelvägens försvar
Tillsammans med andra nationalekonomiska modellutvecklare blev Nordhaus på så vis en envis försvarare av klimatdebattens medelväg, till både klimatskeptikernas och klimatalarmisternas stora besvikelse.
The Climate Casino aktualiserar det övertygande försvarstalet för denna medelväg, som får stöd av eleganta argument och slående fakta. Diskussionen innehåller dock även överlastade stycken med miljöpanik, där bristen på dokumentation är förvånansvärd, något som förringar värdet av det övergripande budskapet.
Nordhaus framhåller ofta hårda insikter i klimatdebatten. Han bestrider New York Times-journalisten Justin Gillis påstående att ”en allt varmare planet kämpar för att kunna livnära sig” eftersom de senaste årtiondenas missväxt skulle kunna vara ”föranledd eller förvärrad av en global uppvärmning som orsakats av människan”. Han påpekar att många sådana studier är mycket konservativa och bortser från jordbrukarnas oerhörda förmåga att lokalt och enkelt anpassa sig. Han drar slutsatsen att avkastningen från jordbruket i många regioner antagligen kommer att öka under de första tre graderna av temperaturhöjningen, vilket kommer att få matpriserna att sjunka istället för att stiga.
När det gäller frågan om hälsa och sjukdomar, poängterar författaren att till och med i det sårbara Afrika är effekten inte större än noll till tre procent vad gäller alla sjukdomar, och detta trots att dessa uppskattningar antagligen är ”överdrivna”. Han framhåller en ironi som ligger i de optimistiska implikationerna: En snabb ekonomisk tillväxt är väsentlig för de scenarion som producerar global uppvärmning, men tack vare de högre inkomster som tillväxten medför blir sjukdomarna möjliga att hantera, och de kommer också att bli hanterade.
I enstaka stycken, som ofta motsäger den tuffa analysen i resten av boken, bekymrar sig författaren för extrema risker och vändpunkter – i linje med titeln, The Climate Casino. Han uttrycker, exempelvis, en oro för att regnskogen i Amazonas kan komma att försvinna. Men han tar inte hänsyn till ny forskning från samma grupp som ursprungligen orsakade denna oro, forskning som visar ”en mycket lägre risk” än man ursprungligen trodde.
Nordhaus tar fram en kostnadskurva för den globala uppvärmningen, som visar att den nu orsakar en minskning av den globala bruttonationalprodukten med 0,2 procent och en minskning av BNP med 4,5 procent vid seklets slut, detta vid en ökad uppvärmning med mer än 4 grader. Trots att han säger att detta bygger på en metastudie från 2009, försummar han faktiskt det faktumet att just denna studie visar att den globala uppvärmningen innebär en nettofördel på upp till runt 2,2 grader, eller runt år 2070–2080. Det skulle också vara mer i linje med Nordhaus åsikt att produktiviteten inom jordbruket kommer att öka vid temperaturhöjningar på upp till 3 grader.
Dessutom ligger Nordhaus kostnader inte bara i den högre delen av metastudien och FN:s bedömningar, utan också tre gånger så högt som hans egen uppskattning i DICE från 1994. Detta trots att samma metastudie pekar på att de bästa beräkningarna av klimatkostnaderna visar att dessa har sjunkit sedan 1990-talet.
Trots dessa invändningar är det en stor bedrift av denne nationalekonom att han jämför klimatkostnadskurvan med den ekonomiska kostnadskurvan för att minska koldioxidutsläppen. De två kurvorna låter oss se de minskningar i koldioxidutsläpp som maximerar fördelarna jämfört med kostnaderna. Nordhaus kommer fram till att vi borde ha en global koldioxidskatt på runt 20 dollar per ton år 2015 och minska koldioxidutsläppen med 20 procent. Detta motsätter sig skeptikerna, som säger att vi inte borde genomföra några minskningar alls, men också alarmisterna, som förordar dramatiska minskningar av koldioxidutsläppen.
Jag uppskattar verkligen författarens grundläggande tanke. Men jag har tre problem med själva argumenten. För det första fokuserar han på koldioxidskatter som huvudlösningen, kanske för att det är vad hans modell kan hantera. Ändå ligger huvudlösningen i att göra den gröna energin billigare. Detta kommer att ske genom forskning på och utveckling av grön teknik, vilket han själv medger ”är en central del av alla strategier för att minska de långsiktiga koldioxidutsläppen, med eller utan en prislappspolitik för koldioxidutsläpp”.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
För det andra bortser han från så kallad fracking (hydraulisk spräckning) som en lösning för de närmaste årtiondena. I USA har fracking – som innebär att man övergår från kol till en mycket renare naturgas – antagligen har reducerat de globala koldioxidutsläppen med två gånger så mycket som Kyotoprotokollet och alla EU:s initiativ har lyckats med. Ändå finns inte frackingmetoden ens med i bokens index, och medan kol-till-gas nämns vid ett tillfälle kallas vindkraften obegripligt nog för ”det verkliga guldet”.
För det tredje tittar han inte på hur ineffektiv klimatpolitiken är. Nordhaus påpekar att illa genomtänkta beslut leder till små minskningar i koldioxidutsläppen till ett högt pris, och framkastar nonchalant att de generellt är två gånger så kostsamma som de skulle behöva vara. Men det är värre än så; världens största klimatpaket från EU är troligtvis tre eller ännu fler gånger ineffektivare än det skulle behöva vara.
På det hela taget ger The Climate Casino en god överblick över klimatnationalekonomin. Kostnaden för den globala uppvärmningen under århundradet kommer att vara ”låg i jämförelse med de troliga generella förändringarna i den ekonomiska aktiviteten” – kanske 1–5 procent av förbättringarna i BNP per capita på 500–1000 procent. Jämför detta med kostnaden för att ta itu med klimatförändringarna på ett smart sätt på runt 1–2 procent, trots att de verkliga kostnaderna troligtvis är mycket högre. Därav bokens huvudbudskap: Vi borde minska en del på koldioxidutsläppen, men bara en del.